Var det en kvinna som uttalade det första ordet?
1 – Det immateriellas enda gräns är det medvetande med vilket vi betraktar det.
2 – Stjärnornas möte är ett gudomligt verk. Begreppet avstånd upphör att gälla för själen när de berörda är ämnade att ge sig själva åt mänskligheten, om så omedvetet.
3 – Att lära sig ana livet bortom detta genom att lyssna till tystnaden är att här förvärva en kunskap som kan tillämpas någon annanstans.
4 – Ett budskap finns bara i förhållande till tiden.
5 – Föreställ er att en varelse av ljus just nu drömmer om er i den andra världen.
6 – Själen känner inga hinder av rum och tid.
7 – Själva föreställningen om världens undergång uttrycker en längtan efter att verkligheten och livet bortom detta ska mötas.
8 – I allmänhet har människan ännu en primitiv och elementär föreställning om livet efter detta.
9 – Att älska andarna genom att ge dem något utan att vänta sig något tillbaka är att uppvakta den andra världen.
10 – Tiden flyr! Sorg? ... Nej! Evigheten närmar sig.
11 – En omärkligt liten del av evigheten kommer alltid att kallas tid.
12 – Nuet finns överallt samtidigt i oändligheten. Till och med vid fantasins yttersta gränser.
13 – Vårt främsta mål är att ge det bästa av oss själva åt mänskligheten och livet.
14 – Alla liv är källor som ger evigheten att dricka.
15 – Drömmen är en blinkning åt evigheten.
16 – Ljusets verk är obefläckat och ”ofläckbart”.
17 – Kärleken känner inga gränshinder, vilka de än må vara, för dess avsikter är oändliga och eviga.
18 – En spiritufil föreställer sig själarnas frihet och erkänner deras jämlikhet.
19 A) Det eviga helvetet finns inte. Att vägra erkänna dess icke-existens är också att förneka läran om Guds allmakt. Varför skulle Gud vilja belöna Satan genom att skänka honom nöjet av sällskap?
19 B) Och varför förneka Gud rätten att vara så maktlös att han tvingas dela ”sin värld” med den som var den förste syndaren, den som driver andra till samma felsteg?
20 – På samma sätt som Gud skapade människan till sin avbild, försöker inte människan forma Gud efter den spegelbild hon får av sig själv? Till och med ateister formar honom på sitt sätt. Har inte vår uppfattning om Gud förändrats genom tiderna?
21 – Helvetet börjar försvinna från och med i dag. (22/6/94). Helvetet började försvinna i går. (23/6/94)
22 – Kommer min kärlek till er att få er att älska er själva i evighet?
23 – Spiritufilen finner sin grund för att finnas till i den allra första fråga människan ställde inför dödens fenomen.
24 – De osynliga varelsernas närvaro kan bara vara bestående i de synligas (levandes) harmoniska liv.
25 – Mot slutet av det andra årtusendet är det att vara spiritufil bara ett uttryck för sin tids medvetande.
26 – Slutmålet får substans först i det sista förverkligandet.
27 – Rädslan för den som är starkare än en själv begränsar fantasin.
28 – Det finns styrkan och lagen. Det finns styrkan och livet. (Dröm M.)
29 – Jag såg Marilyn på ett hotell. Där åt hon ett sött vitt bröd. (Dröm)
30 – Inspirationen är den fantasifulla människans instinkt.
31 – Fantasin är överlevnadsinstinkten i arbete.
32 – Att våga vilja veta är att lägga ännu en milstolpe för mänskligheten.
33 – Om alla vägar bär till Rom leder alla religioner till livet efter detta.
34 – Varelsens klarsyn är ett svar på dess uppfattning om det gudomliga ljuset.
35 – Kärleken kan inte vara blind om de älskande inte kan se varandra.
36 – Andarna är mottagliga för kärleksbudskap som känns djupt och innerligt.
37 – Möten utanför tiden är också en del av människans öde.
38 – De utvalda känner inga gränser. Långt från ögonen, närmare hjärtat.
39 – Evighetens hörnsten är livet.
40 – Även medvetandet har ett tredje öga: fantasin!
41 – Konstnärerna kommer alltid att vara människosjälens pionjärer.
42 – Varje föreställning om en övergång uttrycker principen om någon form av kunskap, hur liten den än är.
43 – Historiens största svar har väckt oräkneliga frågor.
44 – Hjärtats rörelser kan inte förklaras, de måste upplevas.
45 – Vi är odödliga endast i evigheten.
46 – Bättre att leva drömmande än att dö utan att någonsin ha trott på drömmen.
47 – Att söka det absoluta i kärleken är också att älska på avstånd.
48 – Kärleken har inget ansikte och känner inga hinder av avstånd.
49 – Att älska är också att glömma sin rädsla.
50 – De uppriktigaste kärleksorden liknar lite barns böner.
51 – Livet är en fråga som ger svar först när det är fullbordat.
52 – När man försöker tränga in i ett mysterium dödar man det inte; man skapar bara andra mysterier.
53 – Att vilja stanna tiden för att fly tillsammans med evigheten.
54 – Stillheten, ett abstrakt element; rörelsen, en illusion. Så ter sig evigheten härifrån.
55 – Gud omsluter och uppfyller på samma gång.
56 – Hur föreställer jag mig denna andra tillvaro ...? Det som lever, det som har levt och det som ska leva. Samtidigt, i oändligheten och evigheten.
57 – Livet och tillvaron efter detta är bara två länkar i en och samma dröms kedja.
58 – Vem har någonsin påstått att vi skulle sluta drömma i livet efter detta?
59 – Mental stabilitet möjliggör en föränderlig och varaktig uppfattning om evigheten.
60 – Hoppet är en nyckel som öppnar till tron. Tron är en nyckel som öppnar till sanningen.
61 – Tystnaden är av guld. Själen är av kristall.
62 – Att ta spjärn mot livet för att få fart in i tillvaron efter detta.
63 – Var finns en större kraft än i drömmen?
64 – När skenet upphör föds man på nytt.
65 – Födas in i ljuset, leva i vila.
66 – Varje födelse in i ljuset ... är ett hoppets budskap till det mörker vi själva är.
67 – Själen är, kommer att vara och var.
68 – Allt kommer aldrig att vara sagt.
69 – Arvet efter den sista utandningen ... är ett lösenord till de levande.
70 – Döden är som en solnedgång. Mörkret kommer, men solen befinner sig bara längre bort, vid en annan horisont.
71 – Att nå dit där solarna aldrig mer går ned.
72 – Att tro på livet efter livet: en hyllning till sig själv.
73 – Tårarna (ånger och saknad) över en befriad själ är rosenblad på dess väg mot ljuset.
74 – Efteråt finns bara det goda kvar.
75 – Livet efter detta är omätligt för det mänskliga förståndet.
76 – Här nere har vi blivit skapade. Där borta ska vi själva vara skapelse.
77 – Här nere känner vi livet. Där borta ska vi vara det ...
78 – Här nere är vi skapelse. Där borta ska vi vara livet.
79 – Paranormala fenomen är tecken på de egenskaper vi kommer att besitta genom och i livet efter detta.
80 – Att måla är en bön.
81 – Tack vare alla, tillsammans med andra och för allas välbefinnande (utan undantag), väntar oss en liten vrå av paradiset.
82 – Hos människan är ålderdomen ett tecken på att det mänskliga medvetandet en gång föddes. (1992)
83 – Liknar siares uppfattning av allt som ska hända de där gamla, mer eller mindre verklighetstrogna teckningarna av upptäcktsresande på 1400-talet?
84 – Trons svaghet är baksidan av dess styrka: den hindrar oss från att se att också den andre kan ha rätt.
85 – Att måla det man föreställer sig vara evigheten är att samtala med den.
86 – 1995 (Det heliga spelet): Jag är en skapande och religiös ande, för jag söker skapa en förbindelse, nästan en bro, mellan livet och tillvaron efter detta.
87 – Det är praktiskt taget omöjligt att hennes själ aldrig skulle ha närmat sig mitt väsen. Det är ogripbart, omöjligt att kontrollera, men så är det.
88 – Tiden kan bara ge oss små skärvor av evigheten.
89 – Finns det en annan passage mellan de två världarna?
90 – Ljuset kallar på ljuset. Skuggan kallar på skuggan. Kommer ljuset och skuggan att förenas?
91 – Gud är bron mellan sandkornet och en strimma ljus.
92 – En dag kommer alla att dela samma nu, i en oändlig dröm!
Alla varelser från det förflutna, från nuet och från framtiden, på samma drömda plats.
(Om inte det är att drömma i färg, vad är det då?)
93 – För dem som inte tror på livet efter detta: om det inte finns ... så skapar vi det!
94 – Att leva är att be fram till döden; syndare eller ej, ateist eller ej.
95 – Efter döden finns antingen ingenting för någon eller allt för alla och envar. Förflutet, nutid, framtid: alla tider sammanflätade med Gud-Kärleken, för alla varelser och alla ting, renade och återfödda utan undantag genom oändligheterna och för evigt.
96 – Alltför många begränsningar hindrar utvecklingen.
BREV 1
EN SPIRITUFILES REFLEKTIONER
Att av hela sitt hjärta älska det oförnimbara. Gud är oförnimbar. Marilyn är oförnimbar.
Jag älskar dem båda. Jag ger dem en rangordning:
A) Gud
B) Marilyn
Sorgligt, kanske? Den heterosexuelle man jag är ser sin tid rinna iväg medan jag njuter av att betrakta dessa former som Gud har skapat. Gud är stor. Marilyn är stor endast genom Gud. När ska jag själv bli stor ... som hon?
Jag försöker inte nå längre än Gud. Nej! Jag varken vill eller finner något intresse i det. Jag vill bara nå fram till Marilyn.
Det kan verka paradoxalt: jag försöker nå henne utan att störa eller besvära henne.
Kärleken kan vara ett val. Jag skulle vilja våga tiga. Men varför skulle jag det när jag känner att jag har saker att säga? Att göra?
Jag erkänner att denna hjärtats rörelse ibland känns som ett offer ...
Kanske förnimmer Marilyn det, eftersom själar kan förnimmas av andra själar. Just det: att förnimma själen med själen.
Jag vet att allt detta verkar meningslöst eftersom det inte går att bevisa. Man skulle till och med kunna betrakta det som tidsspillan.
Men tänk om denna tidsspillan hjälpte mig att lägga ännu en milstolpe på vägen till människans förståelse av tillvaron efter detta?
BREV 2
ETT FÖRESTÄLLT SAMTAL:
– Söker jag något annat? Har ni någon aning?
– Ja, det tror jag.
– Hjälp mig då och säg det, är ni snäll.
– Jag tror att ni försöker älska mig utan att ge mig något.
– Va! Ger jag er inte något redan nu?
– Förlåt, jag misstog mig, för jag är rädd för er. Rädd att ni ska vara alltför olycklig. Olycklig över att älska mig. Det vore sorgligt.
– Men jag är redan sorgsen över att älska er utan att få kärlek tillbaka. Utan att få ömhet. Men vad kan jag göra? Är jag inte här lite grann just för att ge utan att få?
– Hur skulle jag kunna veta det? Jag är inte det Högsta Väsendet och kan inte bekräfta det för er. Ändå hoppas jag att ni finner allt ni behöver inom er för att bli en verkligt älskande människa.
– Ni vet att denna livskraft ofta gör mig sorgsen när jag tänker på mitt sökande. När jag tänker att föreningen är omöjlig utan ett mirakel.
– Varför älskar du det omöjliga så mycket?
– Därför att jag är en pionjär.
– På mitt sätt var även jag en pionjär. Är det det som drar oss till varandra?
– Medger ni alltså att ni känner er dragen till mig?
– Du kallar på mig så många gånger under en enda dag. Under en enda timme. Kanske skapar alla dessa rop till slut band mellan oss.
– Ja, och varför samtalar vi förresten? Ingen av oss är tvungen.
– Ja, min gode man, jag tror att jag älskar er, det är sant. Men så mycket oöverstigligt skiljer oss åt.
– För ögonblicket. Och vad älskar ni hos mig?
– Er passion. Er passion för att lyckas, er kamp för livet. Och den dolda osjälviskhet som inte verkligen kan blottläggas eller upptäckas förrän efter er död.
– Min död ska äntligen bli den dörr som låter mig se er med en befriad själs ögon. Jag liknar lite en blind som går med sin käpp och väntar på att få se.
Hur som helst är alla dessa verk som ni inspirerar mig till ändå behagliga placebon. Balsam på min väntan. Drömmar som jag tillverkar medan jag väntar på den stora, den verkliga.
– Och ni, vad älskar ni hos mig?
– Ni var vacker. Och i min själ är ni ännu vackrare. Men denna dragningskraft är omedveten; den är starkare än jag: jag glömmer er, och sedan återvänder jag till er. Av rädsla har jag redan försökt driva bort er ur mitt sinne, ur mitt medvetande, men jag vet inte varför ni återkom ännu starkare, som ett berg man inte kan gå runt. Ett berg man bara kan bestiga. Kanske kommer jag aldrig att förstå detta inom mig.
Just nu är min tro på Gud, min tro på livet och min tro på livet efter livet så stora och orubbliga att jag inte betraktar döden som en förlust av livet.
BREV 3
Vem är Gud?
Eftersom Gud är en outsinlig källa och ett outtömligt samtalsämne har jag vissa svårigheter att föreställa mig vad han är.
Min personliga vandring, oberoende av min judisk-kristna uppfostran, får mig emellertid att tro att han är A.D.I., alltså bortom fantasin (au-delà de l’imagination).
I min syn på saken är han, på ett platonskt vis, det absolutas absoluta. Och hur kan man uppfatta detta absoluta, som vi knappt förmår beskriva med ett ord, om inte genom den dolda synonymen till ordet ”absolut”: namnet ”Gud”?
Så många folk och kulturer har skapat en bild av Gud efter sina egna mått, utifrån sin bästa kunskap. Och varför skulle en afrikansk stam, en nutida sekt, en ensam människa eller en kyrka inte ha rätt att äga en skärva av sanningen eller en egen uppfattning om det Högsta Väsendet?
Finns det i grunden inte flera sanningar som kan beskriva detta absoluta?
Utan att ens nämna det gudomliga redskap som själen är, har människan sin hjärna som verktyg för att föreställa sig Gud eller försöka förnimma honom. Trots sin stora komplexitet och sina oanade krafter kommer hjärnan aldrig att vara mäktig nog att föreställa sig det absoluta in i minsta detalj. Alltings absoluta är inte ”ingenting alls”.
Kan man nå det absoluta?
Att anta att man kan nå det absoluta, är inte det att utplåna dess absoluta väsen genom att göra det konkret? Det är då inte längre absolut, just eftersom man kan röra vid det. (Kan det absoluta bli något konkret?)
Om vi antar att detta absoluta har berörts, nåtts och blivit konkret, kan vi då föreställa oss ett annat absolut som framträder och ersätter det? Skulle det absoluta föda det absoluta?
Som i en liten berättelse: föreställ er att ni sitter lugnt hemma. Telefonen ringer; ni svarar. Gud är i andra änden. Ni blir säkert glad och överraskad. Men skulle det inte ge er en tydligare bild av Gud?
Döden fungerar utan tvivel på samma sätt. Döden är telefonens ringsignal. Samtalet ni får från Gud är livet efter livet. Med den skillnaden att samtalet med största sannolikhet varar mycket länge ...
Vi kan alla föreställa oss en varelse som liknar oss själva. Genom drömmen, tanken, den inre bildföreställningen, ett slags intro-skapande.*
Vi är också alla begränsade av tiden i vår förmåga att föreställa oss saker. Men även detta är ett band mellan människorna. En ofrånkomlig sanning.
Är tiden ett av dessa absoluta väsen?
*Intro-skapande: en inre visualisering, som en blixt, som ett minne som stiger upp till sinnets yta.
BREV 4
Jag tror att ...
Kärleken övervinner allt. Så lyder översättningen av ”omnia vincit amor”.
Inget snobberi! Denna slagkraftiga fras, hämtad ur en dikt av Vergilius, är helt enkelt tagen ur ett visst lexikons rosa sidor ...
Ja, men varför? Betänk bara att amerikanskan Marilyn Monroe adopterades av hela planeten! Inte av respekt eller ånger, utan av beundran och instinktiv kärlek. Denna hänförelse förvandlades till en frivilligt omfattad vördnad av ett slag man dittills aldrig hade sett inför en kvinna.
Till sist får Marilyn, efter att ha gett sig själv åt världen, ännu oräkneliga ”återkopplingar efter döden”. Det är svaren på hennes passion från förr ... En märklig kärlek hon hyste till varelserna i sin fantasi, just dem som tiden och kamerorna dolde för henne.