JAG TROR ATT...
För att skriva poesi måste man också vara enkel. Andas bland molnen och klä sin själ i vitt. Ha rimmet som vän och ett härdat samvete. Bruka väl ett språk för söndagsbruk. Vänta av oändligheten på det som måste skrivas. Ha, som en skicklig trollkarl, trick i rockärmarna. Men när jag står inför dig... är poesin det som levs. Mina känslor svallar, för våra auror kopplas samman. Men när jag står inför dig... söker jag inte längre änglarna. Jag betraktar dig.
INTE LÄTT
Om du tror att det är lätt att balansera på en tråd. Att vara din marionett gör mig orolig. Du lämnar bara smulor, ropar No! Non!... eller Njet! Och att gå ut på stan... är som att gå i landsflykt. Jag älskar med ord och smeker er från mi till do. Utan stora omvägar, i crescendo. En öm rörelse över pianot. Sedan urminnes tid, röster som ekar, jagar bort stressen och ropar ”Bravo!” Jag ville vara ensam, lekfull och förälskad, för att se mitt eget ansikte: en lycklig sjuklings nuna. Jag ville vara ensam, varken blyg eller fattig, fånga kärleken på egen hand och göra Gud avundsjuk. Jag ville vara ensam i min lilla lya och låta, så gott det går, ditt foto löpa fritt, fast det sårar mig lite.
HUVUDET FULLT
Allt finns i mitt huvud. Du hoppar ur en dröm in i nya drömmar. En mörk prick, aldrig dum. Bara sammet, färger, champagne och en eld i härden. Allt finns i mitt huvud. Du hoppar ur en dröm in i nya drömmar. En mörk prick, aldrig dum. Bara sammet, färger, kärlek och varma kyssar. Som en blomma i mitt huvud upprepar kärleken för mig: ”Lite, mycket, som galen i allt, lite, mycket, som galen ... i dig!”
RESA UTAN TAK ÖVER HUVUDET
Fly och försvinna, utan rädsla, utan suck. Ge sig av utan bagage, naken och simmande. Långt borta, nära de visa, av lust eller vrede, inte dö där, utan växa. Utan tak över huvudet är regnet mitt tak rasar samman, solen rostar. Utan tro. Jag vandrar utan fingrar, jag sliter och kämpar. Så trött jag är! Varför är jag här?
NAMNET
Namnet. Det färdas, detta namn, runt och längs horisonten för mina passioner. Det doftar, detta namn, av det sköna, det goda, den stora kärleken under ljuva dagar. Ändå underbart, när man tänker på det. Alla dessa ord! Alla dessa människor som gick före oss och lärde oss att tala. Alla dessa kvinnor, dessa visa som hjälpte oss till världen. Och framför allt lärde oss att vibrera.
ROMANTISK ROCK
För en vild romantisk rock, en ljuv kärlek, starkare än allt. Änglalik eller djävulsk, skåla för livet, lev det fullt ut. Spring, min vilda romantiska rock, gå ut och säg överallt vad som finns inom oss. Det är magiskt och äkta: älskande som leker, som tar lätt på allt. Vi låter våra själar tala utan att någonsin klandra varandra. Vi kastar oss mot en låga, kärlek i högsta klass. Mannens frihet, kvinnans frihet. ... För allt. Utan två människor som söker passion, ingen horisont, egentligen ingen chans. Utan en saga om drömmar och illusioner... ingen barndomsdröm för de vuxna. Utan att veta när, utan att veta var... även efter två tusen år: ett möte. Som en hemlighet, som ett mysterium... låt oss vända upp och ned på allt, även guruerna. Genom dina smekningar har jag fått smak... för din ömhet... hjärtat som trumfkort. Inga bojor, inget rep om halsen... låt oss leva vår vilda romantiska rock.
BAR-BAR-DRÖM
Som zombier, vilse i natten, alkoholångor och blå rökmoln. Yrande pulver och en bar-bar-dröm. Vi springer sent, sent på natten! Skönheter i månsken, machomän med dimhöljda hjärtan. Korta ögonblick av liv insvepta i bekymmer, varulvar utan måne, häxor på löpsedlarna. En ordlös blick, de rätta orden! En gest erbjuder åt rosiga kroppar den yttersta föreningen. Hjärtat slår av längtan. Om de två själarna flyr vaknar hjärnorna, begären ryker, smärtan glöms bort. Med hjärtat lite tungt sätter sig ingen emot, en märklig osmos, plåster och dos. Från tystnad till skrik, alla, natt efter natt, drar vi från bar till bar. Vilda och barbariska nätter, nattliga förbindelser, samhället vädrar, ensamheterna vågar, glömskan erbjuder, förlåtelsen avgör.
I SÅNG
Jag skulle vilja leva vid din sida, varje dag, omsluta dig med lycka, ge dig omsorg och omtanke. Det bästa en människa kan ge... det allra bästa. Jag skulle vilja stryka mig mot ditt hjärta. Varsamt, utan att skrämma dig. Smeka ditt hår, dina bröst. Ömt, timme efter timme. Från njutning till lycka, timme efter timme. Jag skulle vilja gömma mig i dina drömmar. Kärleksfullt, behaga dig, överraska dig. Ge mig själv och ta mig tillbaka. Breda ut mig med liv och lust, utan att såra. Med liv och lust. Jag skulle vilja vakna på morgonen, i lugn och ro. Kalla på dig när du vaknar, presentera dig för solen, med vördnad, som min drottning, under dess värme, under din ledning. Jag skulle vilja, varje dag med dig, helt enkelt, lära känna dig på nytt, förklara min kärlek för dig, med passion, ropa ut denna bön. Jag skulle vilja, varje gång vi möts, helt oskyldigt, lära känna dig på nytt, förföra dig, älska dig. Ren passion!!! Med glöd. Med glöd.
ROMANS I TONER
Ett ord i musik, bara för oss två, förälskade. Toner som talar till dig om stor lycka, förtrollande. Fingrar som... ...vidrör varandra inne i våra hjärtan. Kroppar som utbyter mer och mer. Min älskling. Blickar, ömma och milda, som smeker varandra på måfå. De älskande bär på en dröm, utan dramatik: att alltid älska varandra och sedan flyga bort som änglar.
BEFRIANDE RAP
Ta dina mardrömmar, dina gamla mörka tankar. Släng in allt i garderoben. Vänta inte på nästa viskning, den andra hägringen eller den sista lottdragningen. Sikta bara på lyckan. Glöm rädslan, den där resväskan med gammal smärta. Gör dig redo, naken och utan rustning, utan ilska eller raseri, för ett nytt ansikte. Hoppsan! Vänta, var klok. Fly den alltför korta timmen, vandra längre bort längs stranden. Undvik de förorenade stränderna, de helgonförklarade monstren, de törstande lögnarna.
ELDENS SPRÅNG
Jag skulle vilja ha väldiga läppar för att täcka din kropp i extas med en enda kyss, lik en flammande brasa.
DJÄRVA ORD
Oroväckande främling, som får mig att stelna, hemsöker mig. Vågar jag tala med dig utan att bli märkt? Vågar jag närma mig dig, den eleganta? Säga sådana ord till dig, mer än inbjudande. Och visa dig med mina händer... fuktiga och tvekande, platsen som berörts av dig, som jag prisar. En helgad plats, där drömmen försöker, ett dolt altare, där min själ offrar sig. Vågar jag tala med dig, oroande främling, utan att säga mitt namn, med hjärtat fyllt av bävan?
DEN FLYDDA BRISEN
Som en mild bris drog den över mina drömmar, smekte mig utan att röra, flydde av ett missförstånd. Att överraska och fånga den, binda den även i flykten, med risk att gå under. Se där! Den yttersta dumheten. Söka, ständigt söka, denna andedräkt, mild som en kyss, som vägrar insatsen och leker med min frihet. Springa och dricka ur den källa jag siktar mot, den eviga plågan! Att aldrig nå fram. Säg mig varför den utsökta musiken har gömt sig för att i hemlighet sjunga om den andra strandens tjusning. Som en mild bris plockade den ur mina drömmar en kärlek dödfödd, vad man än säger.
SKILDA DRÖMMAR
Åtskilda av tiden. Ska evigheten förena oss? Ska vi vara tillsammans där? Ska vi vara gifta där? Varje dag samma plågor, samma drömda glädje. Tänka på henne oftare än på Gud. En fängslande bild! Som vattnet som lockar, elden som värmer... Jag...! JAG begär! Mina ögon, utan njutning. Mina händer, utan värme. Ingen skönhet, ingen sinnlighet. Ingen kropp... inget hjärta... Aldrig kommer den rösten att tala till mig. Aldrig ska min andedräkt blandas med hennes. Att förbjuda mig att drömma om det...! Utan att begrunda, utan att tänka. Som en avslöjad hemlighet. Jag är inte liten, jag...! Jag är låg!
NATTENS SKRIK
Skrika ut i natten, gråta i mina drömmar, kvävas av leda. Min själ faller sönder! Hoppet är min fiende. För mig, den stora vapenvilan! Mitt hjärta ligger slaget på platsen. Ännu en död? Vad fattas mig? Livet från alla håll! Kärleken... belägrar det!! Vad är det med henne? Glömmer hon mig? Ja! Jag dör från alla håll.
STEGSÅNG
Minut efter minut, från blått till blått, från grönt till grönt, härmar regnet snön genom sin vitnande sorg, bleker stegens tankar, musikaliska, som återskapar symfonier som bara barnets steg kan skapa. Minut efter minut, timme efter timme, sjunger färgen om vintern, det enda universum som kan skrämma helvetet. Det svarta helvetet. Öknens vithet ska kväva det till blodet.
SJÄLENS VÄDER
Snöstorm, regn, åska. Oavsett talesättet att lägga hjärtat i arbetet. Dra sig undan livet. En eller tusen bilder, dyrbara och visa, utplånar inte vreden hos det onda som skriker. Ett flyktigt humör söker inget budskap utom i ålderns värde, vad än anden säger. Bryta sönder buren utan att skada den varelse man hedrar, sig själv eller andra. Varje dag, ett vävande, utan rädsla inför uppgiften, mogna i svett och möda, tiga inför livet.
DRÖMMARNAS TRÄDGÅRD
Mitt huvud är ett av dessa mycket märkliga universum, oftare än det borde, upp och ned. Men som en berättare, i en öppen bok... lever drömmen där och vandrar omkring. Som ett barn, upplyst av sina lekar, upplyser den mig... ...om livet och dess stora mysterier. Den stjäl från verkligheten, glädje eller elände, alla slags bilder som den för tillbaka till mig. Inga förklaringar till den! Även om den överdriver. Efter sitt humör för den dem ut på stormiga färder. Oavsett vilket budskap som ska sägas eller förtigas är det en vacker fegis som leder dem. En galning!... Den plockar ett ansikte som en blomma i bön. Ur dessa ögon strålar ett vänligt ljus, så bedårande är hon, mild och framför allt stolt... av visdomen som flyter i hennes ådror. Jag erkänner att jag är min dröms medbrottsling för den blommans skull! Omöjligt att stå emot! Ett alltför vackert tillfälle!? Fastän jag knappt vet någonting om hennes liv och väsen... utom korta möten som gör mig illa. Utan tvivel är jag skyldig dem ursäkter!... Medvetandet avvisar dem! Mitt undermedvetna föredrar henne! Med milda njutningar som glider in i min fantasi ser jag Edens lustgårdar. Denna ros, vacker som en kvinna, vördas av min ande. Än mer! Jag tror att kärleken skulle ha ett hjärta av sten ...om hon inte redan i sitt liv hade en uppriktig man som stöttar henne i hennes sorger. En så utsökt varelse kan inte leva utan förströelse. Hur skulle jag kunna låta bli att föreställa mig en rival? Möta honom? Skapa oro? Frammana helvetet? Hos detta par... vad som än händer? Åtrå henne med den stora risken att misshaga henne? Nej! Utan minsta tvivel! Men det hör också till... ...att uppskatta henne för den hon är i min vinter. Ett poetiskt sken som jag gjort till mitt eget.