SJUKLIG BESVIKELSE
Dessa kärleksbudskap är trubadurer som predikar att älska för alltid är ”bönen”. Den bön som rubbar Gud i hans förnuft, som bryter honom utan omsvep mitt i hjärtat av hans hem. Gud har ögonen fulla av tårar, hans huvud gråter. Hjärtat i spillror, minnena smulas sönder från skugga till sken, den farliga ondskan vakar över mig. Själen naken, utan vapen, min kropp bedrar sig själv med ett liv i ett provrör. En ynklings prövning, från skugga till sken, den farliga ondskan vakar över mig. Dubbelt liv, dubbelt drama, min andning dör bort, kärleken kan inte köpas. Varken guld eller glitter, från skugga till sken, den farliga ondskan vakar över mig. Att förgäves förfölja kvinnan, i blindo eller brinnande av åtrå, hennes gift upphör först vid döden som alltid står redo. Från skugga till sken, den farliga ondskan vakar över mig. Klädd i svart är hennes charm, skorpion i mitt hjärta, allt ont, ett huvud fullt av oro, min död blir din fest. Från skugga till sken, den farliga ondskan vakar över mig.
DEN DISTRAHERADE
Om du vill ha en kyss... Mmm...! Sök mig! Hitta mig! Om du vill såra mig, fly långt bort från mig! Om du inte följer mig steg för steg, Ooooh! Vilket brak! Om jag glider in under dina lakan, då...! säger jag mig: Skynda på, grabben! Jag här, du inte! Vad ska jag göra av dig? Om jag har lust att få lite bo bi, så BA BA BI BO BI, jag, jag! Om du vill kyssa mig, sök mig, hitta mig. Om du vill såra mig, fly långt bort från mig. Du här! Jag inte! Jag flyttar mig inte ett steg. Jag här, du inte! BABABIBOBI! * Jag, jag! Om du vill kyssa mig, struntar jag i mig själv. Jag närmar mig dig. Jag här! Du inte! Jag ska inte hämnas, inte en enda gång. BABABIBOBI! * Jag, jag! Du gör mig galen. Det var ditt hjärta jag ville ha. Jag här! Du inte! Du här! Jag inte!
REGNDROPPARNA
Regndropparna, utan att vara milda tårar, den skenande solen som strålar och tjusar, båda budbärare om de galnaste drömmar! En liten del av mig flyger mot stjärnorna däruppe. Ännu högre ges stunder av kärlek, så varma, så starka att jag satsar på ödet. Aldrig ska någon öppning, inte ens i skälmskhet, ersätta den ljuva öppningen, den fuktiga grottan, mer än tom, som bara skulle fyllas av min törstande själ.
MANNA
Hennes ord gled ned från himlen som manna. Må ännu orden jag samlar eka, förgylla ärligheten, som försynt ger mig tecken ...att lyckligt bära hjärtat i min hand. Vare sig hon var fe, poet eller glad romsk kvinna, svävar jag ännu på ekot av hennes röst. Så högt, så långt, som när ett ideal tar flykten, en galen lycka som håller atomer samman. Ur det dyrbara ljudet steg fram... Vad säger jag?... Strålar! Den utarbetade men genomskinliga fantasin, i en vibration klar som kristall, som en sällsynt blomma med dyrbar balsam. Bland planetens konstnärer som liksom jag, Côme, länge sökt, med större eller mindre framgång, den levande inspiration som kommer till undsättning, är jag den vars musa lämnar en Ariadnetråd efter sig...
FINNS KÄRLEKEN?
Har kärleken någonsin funnits? Jag älskar men är inte älskad, uppriktig och generös... Jag söker, jag söker. Är det en jakt på det omöjliga? Var ska jag finna den? Kanske är det en utopi? En melodi av idéer. Längtan att explodera! Att brista ut och sprida mig... i en älskads dröm. Finns denna kärlek? Har den fötts? Jag älskar ömt. Jag vill leva i min tid, virvlande i samma rörelse. Men om denna musa... om kärleken hade kommit till mig, skulle jag ha vetat varför?
HÅLL DIG VARM
Ta mig på orden. Jag skrattar ihjäl mig. Att säga att du vet det, det är inte så illa. Håll dig varm. Något att säga, allt återstår att göra. Ta mig på orden. Vänd inte ryggen till. Jag är inte. Inte en bingobricka. Mitt ansikte är inte... luffarschack. Bingo! När mitt X blockerar ditt O. Mitt hjärta ropar: luffarschack. Ord, ord, åh! Åh! Åh! Tystnad och förlorad mun. Ord, ord, åh! Åh! Åh! Vilket tick och tack! Vilket tick och tack! Vilket tick och tack! Vilket tick och tack! Som ett tåg. I mitt badkar, vilket tick och tack! Vilket tick och tack! Vilket tick och tack! Vilket tick och tack! Klockan i handen, ta min hand, i övermorgon. Far, mamma, permanent. Förlora nu, men tillåt det. Tala först... sedan kommer vinden. Som har bettet mellan tänderna! Med ord och lekar. Åh! Åh! Åh! Tystnad och förlorad mun. När mitt X blockerar ditt O, ropar mitt hjärta: luffarschack.
DRÖMSPEGLINGAR
Din. Den som inte finns. Den som aldrig blir till. Jag drömde att jag höll en dröm. Min. Den som föds genom... ...dem som du drömmer. Jag drömde att jag skapade drömmar. En lek som inte finns, som söker guld. Vi drömmer alla om unika drömmar. Klädd i en tunika. Vi drömmer att vi äter. Jag drömde att jag valde mina drömmar. Och sedan sålde dem på auktion, tills ingenting fanns kvar.
STAVNINGSFASOR
Här står jag framför dig. Ett löv darrar mindre än jag. Alltför många blottade känslor! Fort föreställer jag mig min egen hand som ger mig en örfil utan omsvep för att få mig på rätt köl. Du läser högt. Förbryllad. Felen forsar fram som ett vattenfall. Farväl, ömtåliga tankar! Jag borde ha väntat till i morgon... Putsat på förpackningen. Gjort läxan en gång till. Men se! Man hade ju sagt till mig att läsa om för att växa. Ack! Dumheten består. Se den listiges förlägenhet... påfågelns skam. Åh! Min franska... från Québec. Jag ville att min glädje skulle vara väldig... ända till rysningen. Vad vill du att jag ska säga? Är det förgäves att rätta sig? Stressen har som ett lås stängt in min galna hjärna. Som en glädjedödande clown säger jag: Se på min näsa! Se! Skratta ni så mycket ni vill. Min stavning lämnar er hungriga. Mitt alltför vaksamma väderkorn sökte bara den berusande kärleken. Och den... hade jag förlorat. Inga spår: inget utkast, inga bevis. Så kallade jag på den digitala skuggan, en fläkt av bläck utan ansikte. Den gav mig tillbaka mina ord — eller deras spegelbilder — och jag skrev under, skakad men tacksam.
ROSENKNOPP
Som en rosenknopp i morgonen, alldeles fuktig, det första ordet i en prosatext, slutet på tomheten eller början på något annat. Min själ har återvänt. Hade den flytt?... Gått vilse. Den tyckte jag var förtorkad! Sjuklig och dyster, tog den tyglarna om sin hals mot intigheten som plågar. Men min själ har återvänt i en märklig ställning. Då sökte jag, girigt, orsaker till andropausen... Med en hastig blick såg jag dig som en utslagen blomma! Ja, den har återvänt, för jag har själ bara när jag ser dig.
PENNA
Om jag hade pennan som din vän, författaren, skulle jag låta orden flyga utan rädsla, breda ut sina vingar, genomskinliga, i ljus. Nära dig skulle de överlämna sig, som mitt hjärta inte vågar. Om jag hade pennan som din vän, författaren, skulle jag skapa nya ekon som aldrig dog. De skulle upprepa för dig, sköna, ljud som smeker, som virvlar runt utan att skrämma, vid någon tidpunkt. Om jag hade pennan som din vän, författaren, skulle mina verser vara kött i vila, färgade stenar, sammet och gnistor. Som ett hjärta man kunde röra vid med fingret, som skulle brista av fullkomlig lycka. Ack! Om bara... då vore jag dimmornas poet och månens kejsare.
HEMLIGHETER
En dag hoppas jag på ord... som blir milda eller allvarliga. Kanske i en enda skara kommer de ut ur sin bur. De ska spela på egot för att befria skadorna, som hjältars tårar som rinner utan uppehåll, dränker styrka och mod. Ja! Jag har drömt om dessa ord samlade i en liten by, tvättad ren från allt skvaller. De ska låta hemligheterna flyga iväg, den enes, den andres; ...visa.
BARNET OCH HAVET
Ett barn med fötterna i vattnet undrade varifrån havet kom. ”Varifrån kommer dessa stolta, vackra vågor?” frågade det högt för sig själv. Det sökte fler och fler ord för att finna svar på sin drömbild. Men en tår lät mysteriet välla upp i barnahjärtat. För att trösta sig i sin sorg plockade det upp ett snäckskal från marken. Det höll det mot örat, redan bekant med havets brus och dess ekon. ”Varför gråter du, bambino?” hörde det en egendomlig röst säga. Utan att förvånas över främlingen som sådde ett virrvarr i dess huvud. Det upprepade samma ord, liknande dem från i går: ”Jag vill veta varifrån havet kommer. Förstå varför det är så vackert.” ”Lilla vän, sätt hjärnan i arbete. Tänk riktigt starkt på din mor. Du vet att också hon kommer från en mor och att man kan gå längre tillbaka. Ser du havets nivå? Där båtar och luftballonger försvinner. Därifrån kommer mödrarna och havet. Från den plats där allt är bäckar. Tycker du att det är långt borta, lilla hjälte? Bekymra dig inte, se bakom dig. Dina båda livgivare är tillsammans, för din mor dricker vid bäckens kant. Ned i hennes strupe glider en droppe vatten som, liksom jordens allra första droppe, hoppades få växa sig stor och bli hav och bli livets ädelsten.” Barnet tog emot svaret som en gåva och drog sin slutsats av vännen som talat: ”Tack, jag förstår att mamma är ett hav, som liknar denna vattendroppe. Vare sig jag är här eller i ett slott, för att bli bättre och finna glädje behöver jag bara se på min mor, för hon är det vackraste som finns.”
FRIA ZONER
Mellan två fria zoner svävade jag högt och lycklig, naturlig och i balans, roade mig med mina egna lekar. Jag smög genom fragment av drömmar, sjöng ännu högre, min eld; gjorde inget annat än skrattade, höll rynkorna borta och det grå som började synas i mitt hår. Jag vältrade mig i torra drömmar, i regniga kärleksförhållanden, klamrade mig fast vid bittra ordväxlingar, och glömde att vara sann och modig. Så kommer du, som en blyg ängel, väcker mig till det goda, till något bättre, suddar bort stinkande mardrömmar inom mig och taggiga vägar. Med ens, renad och klarsynt, smidde jag uråldriga önskningar formade av min bleka och frusna själ, som du, musa och följeslagare, blåser mot Gud.
SÅ MYCKET, SÅ MYCKET
Så många kärlekssånger, så mycket poesi, så många vackra texter, redan skapade. Så många små ord, så många ömma känslor, från älskande till deras sköna, redan anförtrodda. Så många blickar, så många leenden, så många ömma upplevelser har redan uppfattats. Det finns så mycket, så mycket som jag skulle vilja! Så mycket av allt som jag skulle vilja ge. Men i skapandet finns ingen ensamrätt. Så många trubadurer jag skulle vilja se inspirerade, leva genom dig.
GLÖMSKANS VIND
Andens vind jagar bort glömskan. Den ger livet tillbaka. Som vid en pånyttfödelse. Som under renässansen.