GLÖM INTE
Aldrig ska jag glömma. Aldrig ska jag glömma det goda, det onda. Aldrig ska jag glömma det vackra, det smutsiga. Var du än är, vart jag än går. Aldrig ska jag glömma. Aldrig ska jag glömma. Aldrig ska jag glömma. Aldrig ska jag glömma det goda, det onda. Aldrig ska jag glömma det vackra, det smutsiga. Länge har jag försökt att döda din själ, sudda ut dig. Det spelar ingen roll! Aldrig ska jag glömma.
TONÅRSMINNEN
På en mörk, gammal vind, bland leksaker staplade i högar, söker en sprattelgubbe kärleken. Han söker den natt och dag bland uppstoppade dockor. De svarar honom ivrigt. Han frågar dem vänligt, de svarar honom hårt. Av tusen och ett skäl flyr de från situationen. ”Jag föredrar tennsoldater! Nej! Jag tycker inte om demoner!” Andra säger ungefär så här... ”Jag föredrar nallebjörnar framför dig!” Och några som inte ens vill höra... ”Du är inte ens värd en pepparkaksgubbe!” Allt detta har berört honom djupt. Han kan inte låta bli att gråta. Ändå fortsätter han att söka henne, dockan med sammetsögon.
INTIGHET
Jag kan samtala med vem som helst! Till och med med tystnaden. Och om den inte svarar mig säger jag till den... säger... säger... ”Räck ut tungan, herr Intighet, så att jag kan sätta mig på den!” Ensamheten. En fullständig och fulländad förtrolighet mellan tystnaden och mig. Ensamheten: en chans till band, till vänskap, mellan mitt medvetna och mitt omedvetna.
INSPIRATION
Det räcker inte att vänta på inspirationen. Man måste förbereda sig för den. Man måste ha tålamod om den inte kommer. För den sminkar sig, ordnar håret för att bli ännu vackrare. Detta för att den utvalde som ska inspireras ska kunna känna igen henne, märka att hon vänder sig till honom. Om han är tillräckligt tålmodig för att inte förlora henne... när lågan korsar hans väg ska han fånga den, kyssa den och bli kysst tillbaka. Hans omedvetna ska förbrödras med hans medvetna. Det blir kärlek på tre. En sorts känslomässig orgasm. Som en antydan till erkännande för musan.
UTOPIA
Jag ska gifta mig med utopin. Jag ska bjuda hem denna omöjliga att finna. Jag ska närma mig henne med friheten som insats! Det omöjliga hypnotiserar mig men lyser upp min horisont. Jag ser henne, gömd bortom visdomen. Jag fann henne i en barndomsdröm. Jag kan inte släppa henne. Hon klibbar vid mina händer och tecknar sig över mina ögon.
SMÄLTNING
När solen, med sitt fantastiska hjärta, börjar smälta långsamt, försynt, lik kvinnan med okända njutningar, som glider över ett hav av försvunna begär och ser sina förlorade minnen i tidens spegel, föreställer den sig då återvända och återfinna dessa magiska år.
BITTER SORG
Älska... En synd? En galenskap? En börda att släpa på livet ut. En bitterhet som växer av den besattas avvisande. En underbar dröm som tar slut... när ledans bojor skrämmer till och med henne som förtrollar. Utan att vi anar att hon dödar, hemsöker. Tanken att inte veta vart man ska flyga. Att inte känna vägen eller gränden... att välja för att ta sig ur bitterheten. Att fly långt bort från förlägenheten. Sorg, bitterhet, strävhet. Förvirring i all evighet. En outsäglig känsla av dröm, utopisk kärlek, fabel.
ÖNSKNINGEN
Aldrig ska våra ögon få leka för oss två. Men en omöjlig önskan har bundit mig till er. Som en godtrogen som förtär det heliga, den okända frånvaron. Och ljuset bryter fram, trots min okunnighet. Ni är som en oberörbar jungfru. Vem är jag? Vilka är vi? Ingen i tiden ska våga tro vad vi... ska vara i evigheten.
BLONDA MÅNE
Blonda måne som lyser, livets näring, skimrande rus av val, dansande, glidande in i mig. Du ger mig åter, vän, den kära, ömma längtan efter harmoni, en lag, ett lyckligt och rättrådigt hjärta! Att slå ned svart och grått genom kärlekens orättvisa magi. Himlakropp som skakar mig till fasa, jag älskar dig, just dig. Milda, främmande unga kvinna, blondin som oroar mig, vänder upp och ned på mitt hjärta. Du ser mig inte, blickar åt ett annat håll. Du rör mig, förändrar mig. Förtrollar mig, virvlar om mig. Jag hoppas på en dag, en timme... när hoppet blir lycka! Milda, främmande unga kvinna, blondin som oroar mig, jag erbjuder dig mitt liv i ömhet. Du säger nej... det är jag rädd för. Varför frukta ängeln? Ljuset, varelsen som ger och tar? Kom och vidrör mitt sken, min kärlek, ditt eget djup. Milda, främmande unga kvinna! Du rör mig, förändrar mig. Förtrollar mig, virvlar om mig.
FÖRTRET
En kvinna slog mig medvetslös. En annan gjorde slut på mig. Varför vill inte Gud... att jag ska bli älskad? Varför är han så snål... med ljuva öden? Är jag elak, förnäm? Lögnare eller besatt? Varför vill han inte... att jag ska bli älskad? Kärleken kan ge liv, förtrolla. Den kommer att kväva mig, bränna mig, döda mig! Varför är han så snål... med ljuva öden?
RESA
Färdas på detta strandade skepp? Riskera mitt skinn, mina drömmar och synder? Fort! Få det flott så att det kan gå till sjöss. För att återuppleva dessa bittra orkaner. Hissa upp rädslan, gråten, olusten och illamåendet, kränga på den så fruktade rutten... genom svårmod och ett liv i slit för att dränka kärleken, elden i mitt helvete. Segla mot skatten från förbrukade tider. Finna den instinktivt och sedan föra den vidare... till jungfruliga marker, vita av ljus. Dra tusen och en gränser över dem med bläck. Återupptäcka dessa trakter natt och dag, dessa sorgsna länder som låter sig betraktas. De, vars vår bara är en svart vinter, ska trösta mitt liv från i går. Smälta in på dessa platser, bilder av det förflutna. Dricka havet, hon som glömt mig, tack vare detta skepp med bräckligt humör, som är mitt mörka minne, mer än upp och ned.
HAR JAG NÅGOT VAL?
Har jag något val när det gäller att tro på evigheten? Vare sig den är intighet eller oändlighet. Har jag något val att tro på alla religiösa möjligheter till överlevnad efter döden? Har jag något val att hoppas på något mer än mitt liv? Har jag något val att hämta ur mitt omedvetna allt jag behöver för att tro på ”livet efter livet”? Har jag något val att riskera andras hat eller deras falska aktning, om det är mitt enda sätt att tro på en möjlig evig kärlek? Har jag något val att betrakta mig som galen, om galenskapen är en möjlig väg till en dröms förverkligande? Har jag något val att kämpa för en dröm... tills min fantasi blöder? Har jag något val att tro? Har jag något val att låta andra tro när jag skulle kunna bli vissheten själv? Har jag något val att sudda ut det som står skrivet? Har jag något val att förneka att de nittionio andra finns? Har jag inte rätt att riskera döden för andras liv? Har jag något val att gå ända till det heliga? Har jag något val? Har jag något val att utmana mitt samvete med risken att förlora allt hopp, hur litet det än är? Har jag något val att försöka det omöjliga? Har jag något val att älska henne på det enda sätt jag kan bevisa det för henne? Har jag något val att betrakta dessa bilder som får mig att tro på hennes liv... och tänka på hennes död? Har jag något val att utmana mitt samvete genom att vara elak, om det kan ge mig lycka? Har jag något val att se döden rakt i ögonen? Har jag något val att låta livet vagga mig, om det är genom det jag kan tänka på henne? Har jag något val att älska mitt kött när jag vet att jag inte ens kan röra vid hennes hår? Har jag något val? Har jag något val att älska allt levande om det är tack vare livet som hon har funnits? Har jag något val att tömma mitt hjärta genom att driva ut mina demoner, om det får mig att växa? Jag är ett kallt hjärta. Ett hjärta utan rörelse. Jag älskar. Men jag älskar utan att veta vad det är.
EN IDÉ
Jag skulle vilja vara en idé, som Kristus förkroppsligad. En skapelse av fantasin, ett redskap för drömmeri. En poesins ängel!!! Ett universum av tro i vansinne. Men jag är här, liksom du, i oförnuft mitt i förnuftet. Hon som förkunnar min bön för dig! Hon hör till mina slut för slutet... ditt slut för mitt. Varför leka apokalyps, förstöra verkligheten, den verkliga, livet? Det är dags att sjunga, sjunga om skapelsen... drömmens eviga illusion, drömmen och magin! Genom bilderna och ljuden som är... är... är...!
HUR?
Hur ska jag veta om jag verkligen älskar dig om min själ inte känner din? Hur...? Hur...? Be tystnaden om förlåtelse på dess eget språk. För att jag talade till den. Skrek ut i intigheten? I tomheten under ett ögonblick, som en stum... med ett svindlande ordflöde! Hur...? Hur...? Veta om kärleken är nära. Om den förblindar oss... så att vi inte ser!... Älska en själ, med döden i själen. Vibrera så starkt att evigheten hör mig! Varför...? Varför...? De enda krafter jag har kvar lägger jag fram och tillåter mig att drömma! Drömma om en varelse, en torkad ros.
FEER
Jag möter ofta feer, i drömmen eller i verkligheten. De fascinerar mig med sin skönhet, förtrollar mig till och med med sin elakhet. Jag vill ge bort mina galna idéer, sjunga, skrika min önskan att hjälpa de brända häxorna... dessa övergivna, frustrerade av främlingarnas lagar. Denna önskan har oskyldigt väckt en fe, gömd långt inne i mitt liv, ödesdigra timglas. En gestalt drömd fram moget, varsamt, som inte kan rädda... inte än! Men kanske har hon talat till mig? Rått mig att uppriktigt be om ursäkt för missfostret som tagit sig till tredje våningen, sökande efter en själ som kunde lindra hans plåga. Bedragaren blev förstummad! Han ångrar oförrätten mot fen i hertigdömet, som skakad av den besvärlige, förvirrade mannen, fruktar honom och flyr, förolämpad. Den räddande fen tillägger... att jag ska vända blicken bort från den skönas ögon så att framtiden kan hälsa mig, som magiker, som trollkarl.
KORTA STUNDER
Finns det ögonblick i människors liv då intuitionen och den vilda fantasin bor i samma hus? Båda samtidigt, som barn som spelar boll med inspirationen. De slår mot strömmen i de levandes värld, och gör dårarna till vackra narrar.
MIN ANDE
Vinden stiger i mitt sinne, som en mild hand som trycker, som varsamt driver geniet, det psykiska livet in i euforin. Vinden gungar och dansar i takt, kommer och går efter lyckans nycker, ödets eller det väldigas. Drömmer att allt sker genom dess försorg. Vinden flyger högt, flyger också lågt. Den får mig vilse när den byter dräkt, när den tappar riktningen i natten. På morgonen möts vi, utklädda i leda! Men när den sjunger tonen sol för solen blir jungfrun till sig och följer ljudet i flykt, ända till nymånen, öm och sorglös. Hon utropar sig till fe och ger min andedräkt som offergåva.
SORGLIGT LIV
Mitt liv är sorgset och grått. Jag söker humorn som krusar, berör hjärtat som en bris, och skrattet som studsar i munnen, stor som en kyrka.
JAG VET
Jag vet, jag känner, jag lyssnar, jag hör. Tiden att tiga är förbi. Mitt rop var av silver, men din tystnad... somnar. Ingenting blev sagt. Allt är dött. Jag vet, jag känner, jag lyssnar, jag hör. Dessa andetag som inom dig går före mig, har spelat med mitt medvetande, som en lyra utan strängar eller resonans.
TOMHET
Jag är en meningslös rulle, unik. Färgar vaxet, rättfärdigar det värsta! Jag dansar till gatans helvetiska oväsen. Skapa livet, skapa det på nytt!!! Olämplig, fullständig notariekaraktär. Krossar molnet som kvävts av öl. Hantera deodorantgasen och det parfymerade morgonvattnet. Kväv! Krossa!... Krevera! De lysande elixirens eviga post, vibrerande av tarmar, spinkiga som president Ankungen, en leende dumbom trots en gisslande, enkelriktad och förvirrad blick. Akta er för ögonen som skär halsen av de mångfaldigade, ljudande neonljusen, med slitna pennor tillhörande matematiker med gamla skägg och smutsiga glasögon. Jag är en meningslös rulle, men unik.
EFTERFÖLJAREN OCH MUSAN
Ta sig över bergen och floderna på musans rygg. Bärande efterföljaren i sina armar. Flyende fantasins neurala vinster. Inneboende och sönderslitande hjärnskålens hölje med en gest lika brutal som dekadent. Skärande halsen av varandra i kapp med hjälp av fristaden i en lång kniv gjord av söta bananer. Jag frigör mig, sträcker mig som en flygande känguru och hoppar över tillfällena att förfalska med ord, genom ord... glömmer ordet ont. Ja!... Jag... jag... jag! Jag! Söka musan, finna henne till varje pris! Annars är det hon som fångar dig i en fälla, i ett nät vävt av livets tillfälligheter. Men denna musa väljer inte du.