Inledning: ”spirituphile” är ett ovanligt ord, fött ur en förening av det ädla latinska spiritus (ande) och det ömsinta grekiska philos (den som älskar). — Är det ett nyord för en urgammal verklighet? — Låt oss precisera att spirituphilie inte har något med spiritualitet att göra, än mindre med nekrofili och ännu mindre med något ännu värre, antropofagi av de döda. En spirituphile är alltså helt enkelt någon som älskar en själ. (Till exempel: jag älskar Norma Jeanes själ, liksom jag älskar min avlidne fars, min bortgångna mors och mina förfäders själar.)

Ett kanske mer träffande ord vore ”amouranimus”, bildat av amor (kärlek) och animus (själ). Enligt den artificiella intelligensen betecknar det någon som ”hänförs av en annan människas själ”, någon som känner djup tillgivenhet eller uppriktigt intresse för en varelses andliga eller inre sida. Den andlige älskaren skulle alltså kunna kallas ”amouranimus”.

Jag gör inte anspråk på att vara den ende som älskar Marilyn Monroes själ. Inte heller vill jag framställa mig som den förste av alla amouranimus. Den fåfängan är mig främmande, för världshistorien fanns före mig och kommer att leva vidare efter mig. Kort sagt ligger min originalitet endast i att ge namn åt denna gamla känsla: andlig kärlek eller amouranimisk kärlek (enligt den artificiella intelligensen).

Vill ni ha exempel på andlig kärlek?

Här kommer en kort lista:

Mänsklighetens första medvetna varelse blev en amouranimus när han ställdes inför en älskad människas död och genom denna förlust upptäckte, eller föreställde sig, att det fanns en ”annan plats”.

Alla som sedan dess har upplevt något liknande. Som ett undantag hörde, enligt min traditionella tro, Kristi mor dit — men bara under tre dagar.

Alla som efter oss kommer att uppleva samma sak.

Parallellt med detta har beundrare av konstnärliga, politiska, religiösa och andra gestalter, i hemlighet eller öppet, sedan årtusenden — tack vare myterna, historien och numera medierna och tekniken — gradvis förändrat bilden av en amouranimus. Fenomenet förstärks i samma ögonblick som dessa förebilder går bort, eller kort därefter …

Låt oss slutligen klargöra att spirituphile-konsten inte är någon bildkonstnärlig rörelse i samma mening som kubismen, fauvismen, impressionismen eller den dekorativa konsten, inte ens som den andliga konsten, och så vidare. Nej! Spirituphile-konsten är ett tecken på tro och ett sätt att älska.

a) Tron kännetecknas av vissheten om ett liv efter döden, där själen beskyddas av det högsta Väsendet mot våra lidanden.

b) Kärleken — som skiljer sig från den vi känner mellan levande människor — visar sig i glädjen över att inom sig kunna kommunicera med dessa varelser, som deras beundrare uppfattar som underbara. Kort sagt: en kärlekskultur utan förväntningar.

c) Dessa båda element når sin höjdpunkt när de förenas i uttrycket.

Sammanfattningsvis hör alla verk — målningar, skulpturer, dikter, symfonier, populära sånger, operor, filmer, teaterpjäser, teckningar, hymner, biografier eller romaner — som skapats som hyllningar, av kärlek eller vänskap till en själ, till spirituphile-konsten — eller den amouranimiska konsten.