”Är vi Guds barn eller är vi det inte? Hur som helst tycker många arter i djurriket, däribland vi själva, om att lära sig genom lek. Till och med som vuxna! Därför säger jag att den ’heliga leken’ existerar!”

Ingen skriker. Ingen gråter. Ingen rasar. Varför? Helt enkelt därför att jag inte hittar på någonting. Hur paradoxalt det än kan låta har den ”heliga leken” funnits så länge människan har varit människa; och den visar sig i tre huvudsakliga former:

A) ”Den stora”. En storslagen helig lek som går ut på att grunda en religion, en sekt, en rörelse eller en religiös grupp, och att sedan dra nytta av den. Allt detta med utgångspunkt i ... dess absoluta sanning.

B) ”Den lilla”. En mäktig helig lek som uppstår vid en splittring eller schism inom en religion, en sekt, en rörelse, en kyrka eller någon annan orden som gör uppror mot en auktoritet för att ta den nya absoluta sanningen i besittning.

C) ”Den utanförstående”. En fantasifull helig lek, en episk lek med anarkistiska drag. Den liknar de båda föregående, men utan anspråk på herravälde. Den är nämligen mycket enklare: inget annat än ett sätt att hävda sig själv, utan avsikt att underkuva någon, genom att uttrycka nya åsikter eller intryck om Gud, om det som kan utgöra honom ... eller ersätta honom.

Alla dessa varianter är frukten av drömmar, funderingar, enkla ingivelser eller, med lite tur, övertygande uppenbarelser. Men när det gäller den utanförstående kan denna ödmjuka, personliga tro på detta ”absoluta väsen” — oavsett vilken ”bild” varje människa gör sig av det — inte komma till uttryck inom följande ramar: de stora religionerna och deras förgreningar, sekterna, ordnarna, rörelserna eller andra slags religiösa sammanslutningar. Dessa gemenskaper, som framför allt på gräsrotsnivå är uppriktiga, predikar till största delen enligt principen om det som redan har sagts och skrivits om det absoluta väsendet. De ger tröst och struktur åt sinnet, men kan också hämma och oroa människor.

Det som bland annat förklarar att den episka heliga leken finns — att den existerar — är dessutom att ingen religion visar någon vilja till uppoffring (?): någon verklig avsikt att samarbeta för att i hela världen upprätta en religiös organisation som står över alla kyrkor och sekter av alla de slag. (Ingen panik! ...) Om denna hypotes omsattes i praktiken skulle den leda till en stor och verklig samhällsomvälvning över hela världen. Glöm heller inte att denna idé är ett resultat av den utanförståendes heliga lek. (Nu ... kan ni få panik!)

Den episka heliga leken finns alltså för att vi ska ge oss själva rätten att föreställa oss mer om detta ”absoluta väsen”, eller om dess icke-existens, än det som förvägras oss, döljs för oss eller förnekas oss. Den episka heliga leken sprider inte ytterligare oordning genom att skapa nya religiösa författningar (*) ; den erbjuder helt enkelt glädjen att älska detta ”absoluta väsen” eller ”dess frånvaro” på ett sätt som är tillgängligt för var och en. Och utan gränser, eftersom det som saknar kända gränser inte låter sig inringas.

Ingenstans i den högre lärdomens kretsar, i dessa sammanhang av avancerad och specialiserad kunskap, nämns väl något förbud mot att drömma? ... Och det är mycket bra! (**)

Eftersom jag alltså, precis som ni — det vågar jag tro —, är barn till ni vet vem ..., förstår ni säkert att jag roar mig med den episka heliga leken: ”den utanförstående”.

Vill ni bli en falsk profet? Det räcker att komma med osannolika eller obegripliga förutsägelser. Om ni säger: ”Jag kommer aldrig att dö!”, är ni obestridligen en falsk profet. Och om den ni försöker övertyga säger att ni inte alls är någon profet utan bara lite galen, kan ni svara: ”Om jag inte är en, så är jag en falsk sådan. Och att vara en ’falsk’ falsk profet är ju på sätt och vis att vara en!” Till sist kanske er samtalspartner ändå skulle ha rätt.

* Varning: det vore bäst om alla idioter som lockas av den stora eller lilla heliga leken, och som tröttnat på enkelheten i sina funderingar inom den utanförståendes heliga lek, verkligen förstod följande: Samvetet är en ”själ” med två eggar som följer oss på vår färd ända till döden. — Exempel: Jim Jones.

** Gud tillhör inte bara guruerna. Han tillhör också folket.