Det var en gång, i drömmarnas oändliga land, ett kungarike dolt under alla andra. Ingenting var särskilt märkvärdigt med det, utom att där bara bodde råttor.
Kungariket liknade vår värld. Det fanns råttföräldrar och råttbarn, råttbyar och råttstäder, gränser mellan regionerna. Råttor föddes, råttor dog. Det fanns berömda råttor och mindre kända råttor. Det fanns lömska råttor, ja, rentav hederliga råttor. Det fanns råttor som arbetade och andra som av en eller annan anledning inte kunde göra det.
Det som utmärkte denna råttvärld var dess valspråk: »Utmärk dig så gott du kan, men utmärk dig!«

Bland dem fanns nu en gammal, lat och listig råtta som hela sitt liv hade försökt skilja sig från mängden. Aldrig hade han kommit på hur han, på sitt eget sätt, skulle kunna leva upp till valspråket.
När livet närmade sig sitt slut och han inte hade mycket tid kvar fick han äntligen en idé. »Om tiden är så dyrbar, varför inte jaga den och fånga den?«
Han hittade på en bluff: en låda som kunde bevara minuter. Den såg enkel och grov ut och var gjord av bränd lera. Han såg till att till och med sveda den en smula extra.
På alla offentliga platser satte han upp affischer om sin uppfinning. Det väckte förstås uppmärksamhet hos alla presidenter och betydelsefulla råttor.
De bjöd in uppfinnaren för en demonstration.

Den gamla råttan sminkade sig genom att strö lite vitt mjöl över pälsen på hjässan. Han såg till att komma för sent och sprang en liten bit, precis tillräckligt för att bli andfådd. När han slutligen visade sig bad han om ursäkt.
— »Ärade råttor, jag ber er förlåta mig. Men jag har jagat ikapp tid som hade dunstat bort ur den låda ni ser här.«
Utan att dröja gick han rakt på sak. Han talade snabbt eftersom han hade räknat med att det skulle göra församlingen yr. Övertygande som han var fick han dem att tro att alla kunde dra nytta av den infångade tiden.
— »Till och med er död skulle kunna skjutas upp!« ropade han högt. »Det räcker att ta tillbaka den tid ni har lagt i den här lilla lådan av bränd lera. Tyvärr är den skör och tiden kan läcka ut. Om den vore av guld skulle er framtid vara tryggad.«
— Vi ska ge er allt guld ni önskar! Vi kan till och med bygga en väldig låda, en helt förgylld byggnad som rymmer tiden, om ni så begär!...

Men visa oss åtminstone grunderna, utbrast en av råttornas höga dignitärer.
Den gamla råttan bad dem vända sig mot väggen bakom sig. Ingen såg därför hur han torkade mjölet ur pälsen efter att ha kastat sin ömtåliga låda så att den splittrades i tusen skärvor.
Den mest lågmälde men också mest uppmärksamme av de förnäma råttorna fick syn på en pytteliten rosa kudde bland skärvorna på golvet.
— »Vart tog tiden vägen?« undrade en av adelsråttorna när han vände sig om. Sedan tillade han: »Nej, säg ingenting, jag ser det själv! Ni har blivit yngre!«
— »Ja, det känner jag! En del av tiden som jag sparat har kommit tillbaka till mig, resten har flytt. Förlusten beror på den lilla lådans dåliga kvalitet och bräcklighet«, ljög den gamla råttan.
— »Men varför denna lilla kudde?« frågade några klarsynta råttor.

— »Tid som inte har något att göra blir uttråkad och somnar. För att locka den räcker det med att lägga en bekväm kudde i lådan. Ju längre tiden får sova, desto piggare och mer utvilad är den när man behöver den. Att lägga tid i lådan är enkelt. Man behöver bara göra allting fortare. Det är tiden som inte används som går och lägger sig.«
Alla råttorna höjde uppfinnaren till skyarna.
Utan dröjsmål satte hela kungariket i gång: adelsråttor, arbetare och arbetslösa. En gigantisk guldlåda, hög som ett berg, byggdes efter den gamla råttans ritningar. Han hade till och med lyckats övertyga rikets ledare att låta bygga en stor bostad åt honom inne i lådan. Argumentet var enkelt: han skulle vakta tiden, se till att den inte rymde och räkna minuterna som lådan fångade.
Kungariket tog god tid på sig med bygget. Eftersom tid inte kunde bevaras någon annanstans än i en låda som den gamla råttan hade uppfunnit fanns det ingen anledning att skynda sig.

På dagen för invigningen av tidsfångaren installerade sig den gamla råttan bekvämt i sina nya rum av rent guld. Han gjorde ingenting annat än att lata sig, äta och slumra. Så hemmastadd var han i sin gyllene fästning att han bara brydde sig om sig själv och njöt av minnet av hur han hade lurat alla.
Överallt annars i kungariket var det däremot obligatoriskt att skynda sig. Allt skulle gå fortare och fortare, ständigt fortare, för att fånga så mycket tid som möjligt.
En ny sjukdom uppstod i riket: bristen på fritid, orsakad av den vansinniga hastigheten. Råttorna vilade inte längre, de sov inte längre. De ville spara tid. Allt måste gå snabbare, mer i ett nafs. Arbetet, besluten, lekarna: allt drabbades. Allt gick så fort att ingen råtta längre tog sig tid att leva. De kunde inte längre skilja lycka från olycka; de hade inte ens tid att märka skillnaden.

Alla råttorna i kungariket blev så spända och nervösa att de började döda dem som inte var snabba nog. »Då blir det ju bara mer tid över åt råttorna som är kvar!« sade de till sig själva. Och de kvarvarande gjorde likadant mot varandra.
Den allra sista, en äregirig råtta som aldrig hade slutat skynda sig, dog av utmattning.
En dag när den gamla råttans förråd tog slut bestämde han sig för att lämna sitt ombonade gömställe. Han möttes bara av död och förödelse och förstod sin egen del i katastrofen.
Han skulle ha velat be om förlåtelse. Han hade all tid i världen.
Men det kunde han inte längre: de andra råttornas tid var ute.