Det var en gång, i drömmarnas oändliga land, en gammal landsväg som det var riskabelt att ge sig ut på. Många resenärer hade försvunnit efter att ha mött ett mycket stort och starkt troll där. Enligt en sägen från trakten hade till och med en trollkarl fallit offer för det.

Vägen gick genom en liten by, följde en flod och fortsatte långt bortom de omgivande bergen.

I byn fanns en man som kallades »Bouchon«. Trots hans godtrogenhet fick han ofta i uppdrag att vakta boskap. Kor, getter eller får... aldrig hade han tappat bort ett enda djur.

En dag bestämde sig de slugaste och mest retsamma byborna för att pröva hur godtrogen Bouchon var. De erbjöd honom att vakta och utfodra en alldeles särskild hjord uppe i bergen. En hjord av hål!

— »Bouchon!« sade de. »Du som är byns bäste herde, vi ger dig tjugo guldmynt om du vallar hjorden du ser där borta!«

— Men där finns ju ingenting! svarade Bouchon.

— Va! Ser du inte hålhjorden? Den finns ju där på riktigt! ropade byborna samfällt med förtjusta leenden.

Bouchon var godtrogen men inte dum. Han låtsades därför vara fullkomligt oskyldig och spelade med.

Han blev så övertygande att skämtarna började tro att Bouchon snarare var galen än enfaldig.

Bouchon fick byborna att tro att han såg hål av alla de slag. Stora, små, alldeles runda, missformade hål och så vidare.

För att riktigt imponera på dem låtsades Bouchon se sorgsen ut. Han sade sig minnas ett hål som hade rymt ner i en ravin. »Jag lyckades aldrig hitta det igen, för raviner är väldiga bofasta hål som helst vill bli lämnade i fred«, sade han, vinkade adjö till byn och tog den beryktade trollvägen.

Några timmar senare stannade han vid foten av en grönskande kulle. Energisk som han var började han rycka upp gräs för att låtsas att hålhjorden betade. Han tänkte lura byborna genom att bjuda in dem att beskåda hjordens glupskhet. Eftersom Bouchon så ofta fick vara deras driftkucku såg han här ett unikt tillfälle att få sig en liten paus.

Men i gräset på berget hittade Bouchon ett morotsland. Han åt en morot och tyckte att den smakade utsökt.

Bouchon fortsatte alltså att finslipa sitt skämt. Han arbetade så ivrigt... att han inte märkte när trollet dök upp, till synes mycket hungrigt.

— »Vad håller ni på med?« frågade trollet ändå och dreglade åt den som snart skulle bli dess måltid.

Bouchon hoppade till. Men han var kvicktänkt och behärskade sin rädsla; han försökte övertyga trollet om att hans hålhjord verkligen existerade.

— »Jag matar mina hål. De måste gödas innan vinterkylan kommer.«

— »Men jag ser ju ingenting! Vad är era hål gjorda av?« svarade trollet.

Bouchon hann inte svara. Han såg en nyss uppdragen morot lyftas upp och sedan försvinna bit för bit i tomma luften. Det såg ut som om ett hål åt upp en morot. Märkligt nog kastade det osynliga hålet en skugga på marken. Som ett hål med... kaninöron.

Bouchon svarade med en fråga: »Och era då, vad är de gjorda av? Kaniner... ?«

— »Javisst, det är kaniner! En gång förvandlade en trollkarl, som jag just skulle sätta tänderna i, sina kaniner till hål. Han ville inte att jag skulle sluka dem. Han offrade sig för sina kaniner. En besynnerlig figur! Nu kan jag inte äta dem, men jag har ett utmärkt minne av den måltiden, för trollkarlen smakade riktigt gott. Jag är inte dum, så jag proppar de magiska kaninerna fulla med morötter. Jag hoppas förstås att de ska bli riktiga kaniner igen.«

Bouchon var mycket belåten med att trollet hade så mycket att berätta. Fördröjningen gav honom mer tid att tänka.

— »En gång försökte jag äta ett hål. Jag måste erkänna att det inte var någon höjdare; man blir bara sittande med ett hål i magen. Dessutom har jag haft tur: jag har ännu inte trampat ihjäl några hål när jag går omkring. Jag måste verkligen se var jag sätter fötterna, för hålen förökar sig med en rasande fart. Vad tycker era hål bäst om att äta?« fortsatte trollet och slickade sig om munnen.

Bouchon hämtade andan och försökte skölja bort sin rädsla för trollet. Om han skulle bli uppäten, fick det åtminstone ske under skratt. »Å, mina hål? Jag matar dem med troll! Är ni inte rädd? Det var mycket länge sedan de fick mat. De är så utsvultna och magra att till och med jag, som är van att vakta dem, knappt kan se dem.«

Trollet brast i skratt: »Jag, uppäten av ett hål! Ha! Ha! Ha!... Av de där hålen? De är så magra att man inte ens ser dem. Varför matar ni dem så dåligt?«

»Ni vet... det vimlar inte direkt av troll längs vägarna. Har ni någonsin ätit hånfulla hål?« sade Bouchon medan han fyllde fickorna med morötter. »Jag vet var det finns gott om dem. Följ mig!«

Trollet följde alltså efter Bouchon och hans hålhjord. Helt utan fruktan, för det var inte rädd för hål, särskilt inte den lille mannens. Ändå erbjöd sig trollet att gå sist i hjorden. Dels kunde det hålla ögonen på Bouchon, dels kunde det fundera på om det också skulle äta den modige lille mannens hål.

Bouchon ledde trollet högre upp på det närliggande berget, ända till kanten av en djup klyfta. Han tömde sina fickor på alla morötter han hade plockat och lade dem nära trollets fötter. Det märkte ingenting.

Trollet kände platsen väl. En bit längre ner låg nämligen dess hem i en grotta.

— »Ser ni, där inne bor en hel familj hånfulla hål!...« upplyste Bouchon med låg röst. Sedan fortsatte han lika tyst: »... där finns busiga hål som gömmer sig i tomrummen. Om någon ropar upprepar hålen ropet flera gånger, svagare och svagare. Vet ni varför?...«

— För att det bara är ett eko! svarade trollet.

— Ja! Men ekot skapas av hål som ställer sig på rad, ett efter ett. Det sista upprepar ropet så högt det kan. Ofta är det så långt borta att man inte hör det, hittade Bouchon på.

— Men ja, det är ju sant! Det sista hör man alltid väldigt dåligt, instämde trollet enfaldigt... en smula förbryllat.

— Om ni vill ha bevis för det jag säger behöver ni bara säga ordet »morot« tre gånger!

Trollet visste inte längre hur det skulle ta sig ur fällan som dess lilla trollhjärna hade trasslat in sig i. Ändå anade det oråd. Därför bad det Bouchon att gå undan, eftersom det fruktade att han skulle försöka knuffa ner det. Sedan ropade det »morot« en enda gång. Och ekot tog hand om resten...

Då upprepade ekot ordet »morot« många gånger och förstås svagare och svagare.

Men ekot lät som ett rop till kaninhålen, som lockades av morötterna Bouchon hade kastat vid trollets fötter. Det kom så många, så ofantligt många, att trollet vacklade och föll ner i avgrunden när det försökte undvika den väldiga anstormningen av magiska kaninhål.

Bouchon gick fram till stupets kant. Där såg han trollet dra sitt sista andetag.

Och just i det ögonblicket förvandlades alla kaninhålen tillbaka till riktiga kaniner.

Bouchon gick ner i trollets grotta och upptäckte många skatter. Sedan gav han sig åter ut på vägen för att leta rätt på ägarna till de olika rikedomarna. Han försökte också trösta de sörjande familjer vars anhöriga hade hamnat i det väldiga hål som var trollets mage. Han fick dem att skratta genom att beskriva hur förvånade människorna i hans hemby hade blivit när de plötsligt invaderades av tusentals magiska kaniner.