KAPITEL XIII
Hans panna rynkas av alla frågor. Tankar vassa som rakblad skär sönder hans förnuft, likt tistlar av negativ energi som flätas samman och hopas i hans hjärna till en verklig magma. Utmattningen, som likt en varning understryker att han bara har två magra timmar av själsligt arbete kvar för att ta sig ur sin belägenhet, kväver hans ursprungliga kraft. En sista ansträngning, ett svagt försök att samla sig.
Med en blind rörelse låter han slumpen bryta nattens stillhet och tar en skiva på måfå. Det enda han bryr sig om är att sätta nålen på A-sidan. De första tonerna … ointressanta! Först sedan han slagit sig hårt över bröstet för att övertyga sig om att göra slut på allt känner han igen de fula melodierna från samma gamla banala jazz som inledde denna vilda kur. Av svaghet lägger han sig åter på sitt färdmedel, den gamla soffan, ett familjeminne som är mer än hundra år gammalt. Under dessa förtecken försöker han få sina minnesaktier att stiga i värde.
Av dessa få dagar på landet beaktar han bara en enda återblick; han behåller endast den klarhet som perioden hade gett honom.
Även om blodet ännu var förorenat av droger trots den korta avvänjningen hade den rena luften och återkomsten till barndomens omgivningar ingjutit nytt liv i honom. Han hoppades att Nielle skulle märka denna känsla av nyvunnen hälsa, till och med på avstånd.
Mer än hans fysiska tillstånd tycktes också hans avsikter vara förnyade. Redan när han kom innanför dörren mumlade han stilla, höjde stolt huvudet och hälsade sin ensamhet med något som liknade en utmaning.
— God dag, ensamhet! Härmar vi varandra nu? … Gömmer vi oss i tystnaden? Nåväl! Du får diskret infoga dig bland åttondelar och trettiotvåondelar, diskantklavar och låg volym, för jag tänker spela mina skivor lika svagt som butikernas »muzak». Det är slut med att förgifta Nielles själ med mina frustrationer. Musiken får ikläda sig litaniornas dräkt, och min eremitboning mitt i staden får finna sig i det.
Och jag svär vid min älskade fantasi: slut med det intensiva spanandet genom fönstren!
En plötslig tvekan fick honom att hejda löftena, trots att han inte ville kasta dem åt vinden …
— Men vad fan ska jag göra av all min tid! Jag känner mig plötsligt helt vilsen! Om jag fortsätter anförtro mig åt min dagbok kommer jag oundvikligen att tala om min granne. — Göra färdigt min serietidning? … Den skulle alltför mycket påminna mig om mina klumpigheter och min otålighet. — Skotta bort snön framför entréerna och leka Don Quijote, med ett maskerat anrop? … Även om det bara vore för att röra på mig skulle jag riskera att hamna mitt i stormen igen.
Alla dessa alltför livliga sysslor, dessa tidsfördriv, skulle oupphörligen påminna mig om min musa, med varje ord, varje streck och varje spadtag!
Långsamt vände han handflatorna uppåt, som om han bad himlen att läsa framtiden i dem. En subtil insikt: han såg bara symbolen för sin händighet. Han upprepade sin vädjan och föreställde sig det högsta väsendet utföra samma gest före skapelsen. När han drog ut denna väldiga fantasibild till sin yttersta gräns tycktes den gudomliga skaparkraftens begränsning ligga i dess egen höjdpunkt. Eva, den första kvinnan.
Ur denna uråldriga vision grävde han fram den saliga njutning som kanske fick Gud att rysa när verket var fullbordat, och den lycka som han själv, Damien, måste återfinna. Han fann en inspirerande förening: skapandet av en andra Lilith. En frestelse han medvetet skulle falla för. En annan kvinna, som kunde avleda honom från plågan, hans kärlek till Nielle. Men genom association ledde alla hans begär till en enda annan lyrisk gestalt … redan sedd … Marilyn.
Att återskapa Tvilling-skådespelerskans harmoniska ansikte i tre dimensioner skulle dock bara bli en upprepning. — Ett tidigare försök hade misslyckats. Alla hans ansträngningar att modellera ansiktet hade visat sig fruktlösa. Av en tillfällighet hade de första formerna börjat framträda ur materialet just när Nielle kom till gatan. De båda kvinnornas skönhet, som med märklig likgiltighet kämpade mot varandra i konstnärens själ, försvagade hans koncentration och hindrade honom från att tillämpa sina tekniska kunskaper i skulptur.
Damien gav sig därför genom detta behagliga arbete en uppgift: att tygla sin estetiska fascination för Nielle.
Några minuter senare kom han ut ur det gamla skjulet intill huset med armarna fulla av ett tungt paket kall »plasticine», nästan frusen modellera.
När han gick ut på gångbron som på andra våningens höjd förband det förfallna förrådet med verandan blev han granskad av tre främlingar på väg uppför trappan till tredje våningen. En av dem, en ganska lång man, talade engelska med de andra och kunde knappt dölja sin starka portugisiska accent. Han öppnade dörren för paret som följde honom. — Damien vågade inte fråga sig något, av rädsla för att dra slutsatsen att Nielle hade flyttat.
Först efter flera timmar blev leran formbar. Medan massan långsamt återfick rätt temperatur studerade drömmaren de biografier över filmstjärnan som han ägde. Bland sina många bildkällor grävde han fram bilden av en Marilyn som snarare hade sårats än mognat genom sina kärleksbesvikelser. Fotot av en kvinna som krossats av omöjligheten att ha ett öppet, vanligt förhållande som alla kunde se …
Under dagarna som följde måste Damien fördubbla sina ansträngningar, för han kunde knappt glömma alla rörelser där uppe. Även om han satsade allt på skulpturen tvingades han konstatera att distraktionerna haglade i hans älskades domäner. Carlos och Lou, som fortfarande kom väl överens, anslöt sig för övrigt regelbundet till det förnyade sällskapet.
Han kände utan svårighet igen Mias steg men försökte förgäves bortse från Nielles. Till och med försjunken i arbetet kunde han identifiera alla personerna, både gamla och nya. Alla utom en, som hade fogats till denna oortodoxa slagverksensemble. — Under hans frånvaro. — Med känslan att han tidigare hört klackarna slå utan att förbinda ljudet med någon person gav han den gestalt som följde stegen namnet »Avstående».
Varje gång han hörde dessa steg upprepade han, för att slippa försjunka i frågor, att bysten hade fått en god början. Alltid med samma tonfall, som om meningen hade spelats in.
***
När drömpaten minns den svåra januarimånaden, förstärkningen av legosoldaterna och den nya skaran spelare, rycker han till. Han vet att han då oåterkalleligt sjönk ner i en stinkande avgrund av känslor som rubbats av hans oförmåga att förstå andras reaktioner. Rädslan för det okända. Ondskan hade snuddat vid honom; snart skulle den såra honom. Den fullständiga förödmjukelsen väntade bakom kulisserna. Den banala musiken låter ännu mer intetsägande. Vanan? … Rutinen? … Redan?!
Hans händer knådade ivrigt materialet och formade det allt skickligare. Han märkte tydligt hur hans omdöme förbättrades när han överförde linjerna från fotografiet till den modellerade formen. Han började uppskatta detta uttryckssätt och greps till och med av ambitionen att ur minnet skapa en lågrelief av Nielles profil.
Han var fortfarande uppslukad av detta fantastiska hugskott när ett överraskande telefonsamtal ryckte honom ur det.
— Damien! Det är Lou Jobim. Om du är ledig nu … skulle jag vilja be dig om en liten tjänst.
— Säg till! Vad gäller det? svarade han nyfiket och uppmärksamt, samtidigt som han torkade bort de oljiga avtryck som modelleran lämnat på telefonluren.
— Jo … jag har köpt ett gram hasch av Bruce, men han har inte tid att leverera det hit till Gula Lupus. Du skulle bara behöva gå förbi honom, hämta varan och komma hit med den!
— Javisst! Okej! Jag kommer! … Vi ses snart!
Damien såg bara en möjlighet att av en slump möta Nielle. Han stannade inte ens i tanken vid begäran utan lade undan sin anspråksfulla tillflykt i konsten.
Trots sin nonchalans och misstänksamhet kände Damien ilskan stiga. Den enda tjänst någon bett honom om på flera månader var ändå förenad med risker. Så snart Bruce sagt att det var bråttom att lämna över detta placebo till Lou gav han sig av mot restaurangen. Han gick till fots. Bara två kilometer. Tusen plågor att genomleva i drömmarens sinne.
— Jag är beredd att låta er vara i fred, men missbruka inte era sjuka planer, annars vet jag inte ur vilka djup mina reaktioner kan bryta fram. — Förbannat! … — Den här oförutsedda händelsen får inte låsa in mig i bitterhetens vanföreställning, än mindre öka oordningen och förvirringen i mitt huvud. — Men! … Kanske tänker de gillra en fälla? Se till att jag grips, kastas i fängelse? — Nej, Damien! Sluta med det där inre förtalet, dessa sidotankar. Lou skulle aldrig riskera att dra in Bruce Brouillette, hyresvärdens son, i en så djävulsk plan.
Redan hade han tillryggalagt halva vägen genom stadens labyrinter och sitt eget … spända nervsystem. Hans steg gick framåt medan fantasin spårade ur, eggad av ett kallt ljus: gatlyktornas sken och skuggor, som en kyrkogård full av vita stenmonument.
— Om Lou provocerar mig på sin egen mark får jag dra mig undan bakvägen. Jag har varken Vilhelm Erövrarens mod eller beslutsamhet. Nej tack, inget slag vid Hastings för mig! — Om Nielle hade telepatisk förmåga skulle hon känna uppriktigheten i min kärlek och förstå hur rimligt det är att jag fruktar henne och hela hennes regemente. Och förresten, åt helvete med alla hennes tappra riddare!
Han höjde högerarmen och visade den Allrahögste sitt långfinger för att be honom vidarebefordra budskapet till dem det berörde. Själv var han för feg för att våga.
— Nåväl, där är restaurangen! … Bara jag får en stund att rota i fickorna och förhoppningsvis hitta resterna av ett snett leende.
Hans skriande fattigdom hindrade honom från att gå på restaurang, och ett artigt, korrekt uppträdande var därför inte hans starka sida. Hans blyghet kompenserade bristerna i bordsskicket: han väntade tålmodigt vid ingången på att någon skulle visa honom en plats.
Medan Lou gav en assistent sina kulinariska instruktioner gjorde han en tydlig gest åt leverantören av drömmar i kubform: han skulle vänta några minuter.
Eftersom Damien inte ens hade råd med en kopp kaffe använde han väntetiden till att reta upp sina smaklökar av avund medan han läste menyn. Endast prislapparna vid radsluten kunde tjäna som salva mot klådan på tungan.
— Hej, Damien! Och … har du träffat Bruce? …
— Ja! Ett enkelt jakande svar, understruket av en obemärkt överlämning.
Lou hade nu den magiska fyrkanten i sin ägo och tackade Damien bara med ett leende som hos en student som fått högsta utmärkelsen. Genast gjorde han sig redo att visa drömmaren ut.
— God dag, min före detta granne! Hur står det till med livet? … Något nytt? Så blandade sig Rachelle i samtalet, den tidigare hyresgästen hos familjen Brouillette, kattvännen och delägaren i restaurangen.
Av stolthet eller ren vana? Lou, som aldrig ogillat att stå i centrum, började genast prata för att tysta konstnären och ta ordet först.
— Å, han bor fortfarande på andra våningen … Fortfarande mellan Nielle och Bruce … Kocken gjorde ett klokt uppehåll i några sekunder, precis länge nog för att låta antydningarna dra i denna korta tystnad, innan Damien ens hann öppna munnen. — Förresten, konstnär! Jag har inte berättat det senaste … Tänk dig att Mia, Nielles syster, snart ska gifta sig med en utlänning. Föreställ dig att han bara har bott i Kanada i sex veckor.
— Vilket land kommer han ifrån? frågade Rachelle, lockad av det exotiska i äktenskapet.
— Han är portugis. Det verkar som om hans föräldrar har det gott ställt. Men jag har redan bildat mig en uppfattning. Det är samma visa ändå! … Många invandrare använder den här lagliga vägen för att få medborgarskap.
Ni ska få se om Mia inte blir skild så fort hon fått ringen på fingret. Jag har inget emot invandring, men man måste vara försiktig!
Medan Rachelle försökte dämpa Lous samhällspolitiska inställning till invandringen knep drömmaren ihop läpparna för att inte skrika ordet »främlingsfientlig!» rakt ut.
När Lou insåg att hans svammel kunde ha minskat hans chefs aktning för honom smet han undan genom att nämna en exklusiv tidskrift som han nyligen bläddrat i. Han betonade att han där sett enastående fotografier av ursprungsfolk på Papua, målade för strid. Sedan förde han sin budbärare mot utgången, skyndade på honom och bad Damien att tacka Bruce.
Inte rikare på vägen tillbaka, eftersom han inte begärt någon provision för transporten av den dyrbara men onyttiga varan, återvände drömmaren till sitt vanliga armod. Varken trafikljusen eller taxibilarna som kördes (?) av personer med Formel 1-förares temperament kunde avleda hans tankar från skvallret som Gula Lupus kökskrönikör hade serverat.
— Förbannad vare denne Lou … varulv! Med honom har jag ständigt intrycket att han menar något annat än han säger, att han använder orden som en kock … under lock.
Av vilken illvillig anledning antydde han att jag fortfarande befinner mig mellan Nielle och Bruce Brouillette? Varför just … fortfarande? Har jag blivit ett hinder för ett tvetydigt förhållande mellan Nielle och den där ynglingen som när sin charm med rocksångarnas manér?
Nielle, du besätter mig! … Jag hade ju svurit att inte tänka på dig längre, min underbara granne. Vart tog mitt nyårslöfte vägen?
Utan att stanna tände Damien en cigarett. Högtidligt tog han ett första bloss som om han rökte en fredspipa, för han vägrade tänka sig att återuppta kriget mot andra eller mot sig själv. Ändå måste han dra ut skärvorna ur det skvaller Lou just avslöjat i Rachelles närvaro.
— Mias förestående äktenskap med portugisen … vilket intresse hade han av att berätta det för mig? Inget! — Men om jag lät tankarna driva skulle jag lömskt landa i den burleska damienismens ödemarker och iscensätta ett långt sorgetåg av gråterskor som gömmer sig under bruden Mias långa släp, så att de liknar spöken som symboliserar omöjliga förhoppningar som flyger bort med vigselceremonin.
På avstånd, från höga berg, skulle en wagnersk kör förkunna att när jag försökte erövra den ena, hade jag förfört den andra.
Med skicklig hand kastade Damien sin cigarettfimp i en ventilationsspringa vid ett avloppsgaller och slängde samtidigt bort spåren av denna korta fantasi.
— Min förmåga att dagdrömma om kärlek upphör aldrig att förvåna mig. När mina föräldrar avlade mig måste de ha stått under Morfeus välde! … Åh! — Vad löjlig jag känner mig! Natten sägs ge goda råd! Men är det inte snarare sömnen? Så tänkte han sig att gå och lägga sig tidigt efter ett lätt kvällsmål.
I sina lakan var han inte ensam. Bredvid honom låg sömnlösheten utsträckt och stirrade på honom utan att blinka, medan den drog honom med sig på otaliga äventyr.
***
Drömpaten vet inte om han kommer att nå befrielsens gränser. Tidsfristens gräns ligger nu bara några minuter bort. — Med nervcellerna vitglödgade och masochismen oumbärlig genom adrenalinet den ger vänder han sig på sin soffa, indränkt av förskämd svett, mot sina sista minnen. — Slut på jazzskivans A-sida. Det blir ingen B-sida. Likt månens dolda sida fyller han sitt mörker med begravda bilder som skälver av glädje åt att få begå självmord genom att åter träda fram.
— Fan också! Omöjligt att somna. Och det dummaste är att jag vet varför. Det kliar i mig av lust att återuppta kontakten med Nielle!
Arg på sig själv reste sig den sömnlöse och drack långsamt ett glas kallt vatten för att lugna sig. Sedan gick han till sin skulptur och började arbeta, för att avleda tankarna från svindeln som höll honom fången.
Ju mer han smekte formen som alltmer liknade Marilyns ansiktsdrag, desto mer önskade han, förrädiskt, att de volymer han kände på, rättade till och polerade med händerna tillhörde hans fångvaktare, hon som spärrat in honom i tiden, i en enda känsla. En av de allvarligaste och mest oordnade: kärleken!
Sent på eftermiddagen vaknade han stel efter att ha sovit hopkrupen på sin obekvämt trånga soffa. Han hade bara velat ta en paus från nattarbetet men somnat så fort han lagt sig. Förvirrad över tiden låg han kvar några minuter och planerade lättjefullt resten av dagen. Då mindes han en dröm.
(Nielle hade blivit den nya hjältinnan i hans tecknade serie. Själv var han en gammal vis man. »Vi talade med varandra i gåtfulla ord. Hon gjorde mig så hänförd att jag fick vingar.»)
Förundrad över denna poetiska nyinspelning som hans undermedvetna skänkt honom, och utan att avstå från en symbolisk tolkning, bryggde han ett av sina avskyvärda snabbkaffen och svepte det. Eftersom kafferesterna verkade på honom som ett hemligt psykofarmaka drack han långsamt ännu en kopp av det hemska giftet. Denna oväntade giftighet väckte tanken att förbrylla Nielle med ett svårtolkat meddelande.
— I kväll, min sköna, ska jag lägga en vansinnig bekännelse i den där trälådan som sitter fastskruvad på din dörr med några rostiga skruvar. — Jag struntar i om Carlos försöker fånga upp lappen, för den trollkarlselev som gömmer sig inom mig njuter av att förvirra honom. Särskilt om tjuven Carlos kommer hem full.
Medan han betraktar den sista droppen som svalnar på koppens botten och undrar om han ska svälja den funderar han över hur orden ska byggas upp för att drömmen ska kunna tränga in i fiendens fästning.
— För det första: var kortfattad! För det andra: knyt Nielle direkt till gestalten. Till fen i min dröm, till hjältinnan i min serie. Till sist: underteckna så att hon ensam kan koppla pennnamnets esoteriska kod till mig.
För att överrösta ljudet från pennan mot papperet och samvetets inristade förebråelser, som talade om för honom att han snart skulle bryta sitt löfte, dikterade han orden högt för sig själv som en lättjefull kung som mumlar ett officiellt brev till sin lite lomhörda skrivare …
(— »Fen N. gömmer sig. Bör jag tiga?
Jag älskar dig. Sfinx!»)
Under flera minuter lämnade hans ögon inte den gåtfulla förklaringen. Han läste den om och om igen, hundra gånger. Damien önskade till och med att det blå bläcket skulle förvandlas till alkemiskt guld eller orden till en kärleksdryck. Denna ovanliga vördnad för den egna skaparkraften fortsatte till sent på kvällen, till den stund då människor väljer mellan sena nyheterna och ett gammaldags samlag som avslutning på dagen.
Utan att försöka vara tyst gick han och lade det dunkla budskapet i denna Pandoras ask, där bara hoppet redan återstod, i brevlådan som slitits av hans väntan. Inte heller stängde han dörren försiktigt när han återvände till sina drömmerier. De flödade över ur hans lilla bostad och gjorde honom oförmögen att smyga. — Han drömde högt. — Dessa ljuva tankar, klara men levande som ekon mellan bergen, avbröts av ljudet från dörrlåset.
Genast tog scenen fart igen med ljudet av snabba, taktfasta steg i yttertrappan. Damien flämtade, hjärtat slog av längtan, och han återupptog sitt oskyldiga men målmedvetna smygtittande. Han skyndade sig att gömma sig för att i lugn och ro beundra Nielle när hon kom tillbaka. — En glädje full av galla. — En främmande gestalt tog andan ur honom genom att gripa brevet, rusa nerför trappan och försvinna tvärt ur gården. Nästan samtidigt öppnades familjen Brouillettes ytterdörr och slog genast igen med en lika snabb rytm som tycktes bekräfta den egendomliga händelsens logik.
— Förbannat! Vem du än är! vrålade han åt den plundrare som mitt framför ögonen på honom stulit det hemliga budskapet till hans musa.
Han stod alldeles stilla och grep sina gardiner så hårt, som om han ville slita sönder dem, trots att de skyddade honom från andras blickar. Han lossade bara greppet när han åter beskrev för sig själv den person som motarbetade hans begär.
— Personen såg androgyn ut, klädd från topp till tå och med ansiktet maskerat. Jag kunde inte avgöra könet. En mössa neddragen över öronen, en halsduk över resten av ansiktet. Skitstöveln, man eller kvinna, var insvept i en tjock mörk kappa och hade stora vinterstövlar. Någon annans stövlar. Gamle Brouillettes stövlar. De han bär när han hackar is från balkonger, verandor och trottoarer; dem han tar på sig när han arbetar.
Men varför, min Gud? … Vem hos familjen Brouillette är så omänsklig att han hatar mig nog för att lägga sig i min plåga och förvirra mig ännu mer?
Fastlåst i sin häpnad och sin vrede över att inte kunna sätta ett namn på vinterspöket med allt sitt oväsen slöt han sig inom sig själv och föraktade grannarnas brist på hänsyn där nere.
— Hyser detta förbannade hus bara hycklare av värsta sort? Ni från helvetet där nere, ni som hör mina budskap förädlade av musiken och riktade upp mot mitt paradis! Har min besynnerliga galenskap förolämpat er så att ni tycker er ha rätt att begränsa min frihet? … Må elakhetens smitta som angriper er knulla er allihop i röven!
Medan han gjorde sitt yttersta för att slappna av stirrade han på golvet som om han ville översvämma våningen under med sina vågor.
— Var inte oroliga, jag är vid mina sinnens fulla bruk. Jag är förälskad, det är allt! Men ni måste förstå min ångest inför de orättvisor som ni öser över mig som om jag vore fågelspillning!
Damien vände blicken åt motsatt håll. Skakad av denna nya uppsnappning av ett meddelande började han åter se sin telepati, hur verkningslös den än var, som den enda möjliga vägen att skingra den känslodimma som fick honom att jämra sig.
— Nielle, jag älskar dig. Helt enkelt, jag älskar dig!
Likt outhärdliga smärtor som måste drivas ut ur kroppens djup grep den nyss upplevda frustrationen honom om strupen, och med en röst som fick hans katt att rysa och väggarna att skaka skrek han för full hals:
— Ungerechtigkeit!
Utslungat som en hädelse hade detta tyska ord för »orättvisa» ekat genom grannskapets slingrande förtal. Tårarna dröjde inte länge med att göra tystnaden uppmärksam på sin närvaro. Och tystnaden snyftade på sitt eget vis, som för att trösta en vän.
Damien sjönk ihop på benen och längtade efter sin sängs bekvämlighet, där han hoppades mildra den plötsliga förföljelsens hårdhet.
Mitt i natten vaknade han ur en orolig, kort och knappast vederkvickande sömn. Han avstod från sin koffeindos och gick fram till skulpturen han arbetade med. Han kände sig mer än isolerad i detta hus, som liknade ett dårhus; inklämd mellan det mögliga bröd som familjen Brouillette blivit och den konsekrerade hostia som hans älskade alltid hade varit. Han vände sig därför till den ofullbordade avbildningen av henne som inte längre fanns, sin ersättningsmusa Marilyn, och anförtrodde sig åt henne.
— Du är verkligen den enda som förstår mig, miss Monroe. Också ditt kärleksliv slogs sönder av stormarna. Och ändå … jag tror att mitt kanske aldrig ens kommer att börja. Vet du vad jag tvingades uthärda i går …!? Säg mig, varför tar de till skändlighetens förlossningstång för att abortera minsta lilla hopp om att nå din rival?
Vad tjänar det till! Precis som Gud svarar du mig inte. Jag är rädd att Lucifer till sist blir den starkaste! Alla dessa problem ute i världen … all denna ondska i min egen.
Medan han ännu muttrade över gårdagens händelser drog konstnären med ett modelleringsverktyg fram böljningen i den amerikanska Afrodites hår. Han skulle gärna ha lyssnat på stillsam jazz om inte natten redan hade varit så nära morgonen. Damien tvingade sig därför att mäta tidsrymderna mellan husets oanständiga tystnad och dess knakningar. Bland dessa ljud, påverkade av vindens växlingar, smög sig andra, mer regelbundna in. Trots allt större svårigheter att koncentrera sig fortsatte han att mejsla fram håret i modelleran.
De särskilda ljuden förmedlade en oroande upphetsning. Först var de svaga och diskreta, glest fördelade; sedan blev rytmen snabbare, så att han kunde urskilja deras ursprung: det lågmälda avslöjandet av Nielles kärleksakt med en partner vars identitet bara skulle vålla honom ännu större smärta om han försökte få reda på den.
Alltmer distraherad av längtan efter att själv få befinna sig i den fuktiga värmen, i den ojämförliga mjukheten hos detta gudomliga sköte, i den nattliga alkoven, beslöt Damien att bära in skulpturen i sitt ensamma sovrum. Sömnen kom till honom medan han förgäves försökte analysera de konstnärliga fel som Nielles erotiska röstcrescendo hade framkallat.
Träumen! … Dreaming! … Drömma! …
(»Jag är ett trånande djur som förtärs av att stå ut med dessa ljuva klagoljud. Denna ’Hymn till glädjen’ som är Nielle i orgasm. — Ivrigt försöker jag utplåna och hårt stryka över dessa minuter av ljuv vällust. Sedan söker Nielle, som glider fram på sina oroande vackert svängda ben i svarta nylonstrumpor, lärdom hos en akademiker som skickligt bygger upp hennes intresse för honom, den lysande gestalt han är, genom att med vassa satirer polera sockeln till mina minnesvärda klumpigheter.»)