KAPITEL XIV

När Damien vaknade tittade han mekaniskt ut genom fönstret. Ett nytt snölager täckte det gamla, redan grånat av nedfallet från sotpartiklar, som om vintern försökte bleka sig ren.

— Det här hade varit ett ypperligt tillfälle för den maskerade snöskyffeln att göra sig uppskattad, om inte de där förtryckarna på våningarna under höll mig fången hemma …! vrålade Damien, fortfarande bitter efter gårdagens spöke. Den kleptomane fågelskrämman.

Stegen av en man hördes i innertrappan! Damien brydde sig inte, han knäppte sin skjorta. En dörr öppnades och stängdes! Damien drog på sig byxorna utan bekymmer. Till sist smög den okände nerför yttertrappan. Damien knöt sina skosnören.

Men röster sipprade in genom de små ventilationshålen i nederkanten av en gammal dubbel fönsterkarm av trä. Bland detta hönsgårdskackel uppfattade drömmaren förnamnet på främlingen som kretsade kring hans musa. Mannen hade hejdats på väg ut av gamle Brouillette och måste av artighet inleda ett samtal. Namnet skar ännu i den irriterade drömmarens trumhinnor.

Nyfiken och misstroende närmade han sig försiktigt fönstret, så långt att han kunde se utan att själv bli sedd, och försökte övertyga sig om att han trots allt måste ha hört fel. Men med käkarna hopbitna så hårt att tändernas emalj nästan nöttes bort insåg han att namnet stämde och att ännu en föraning ur drömmen hade besannats.

— Helvete! … Jonathan! Läraren! rasade han tyst för sig själv.

Som av en tillfällighet anslöt sig Bruce till läraren och gamle Brouillette. Han hälsade den återvändande hyresgästen med en så skamlös inställsamhet att bara en handkyss fattades. Bruce efterapade fullständigt sin fars sätt att närma sig människor och höll med om allt vad läraren, uppflugen på nedersta trappsteget, kacklade fram för att vinna deras gunst.

Förvirrad försökte Damien förstå varför den där världsvane mannen befann sig hos Nielle. — Skilsmässa eller affär? — Han backade långsamt som en sjuklig gatukatt som drar sig undan för att undvika slagsmål och gick tillbaka för att lägga sig och begrunda hur han skulle hantera den nya situationen.

Ändå förebrådde han utan rimlig anledning Nielle att hon tog emot den lärde i sitt näste. Ingenting hade hindrat honom från att vara sjukligt svartsjuk på paret, men identifieringen av nattens kringstrykare var viktigare än hans längtan efter att själv få ligga i sidenlakanen.

Utan att finna något svar och drunknande i egna suckar skyndade han till Mylène och François för att söka tröst i denna nya skörhet i sin själ.

Efter några glas förfriskningar och en portion råd återvände han hem försedd med avslappningsmetoder, lugnande örtteer, rökelse och en hel samling skivor som Mylènes älskare lånat ut. Från Genesis till Reggiani.

Med armarna fulla av musikalisk utrustning och naturmedel, och huvudet fullt av orden »Men den flickan är inte för dig! Hon är en siren! En vampyrkvinna!», försökte han fiska upp nycklarna ur fickan på sin vinterjacka. Damien vred och krökte sig för att skivorna inte skulle glida ur famnen. Hans nagel snuddade den kalla metallringen på nyckelknippan just när familjen Brouillettes dörr öppnades på glänt.

— Men hej, Damien! Nå … hur är läget? … Hyresvärdinnans iver att fråga efter drömmarens själsliga hälsa lät snarare som ett konstaterande än en fråga.

Tyngd av alla sina paket hade han föredragit en hjälpande hand framför en förebråelse förklädd till fråga. Hon förstod ändå intuitivt vad konstnären inte sade, tog tillfälligt hans börda och föreslog att han skulle titta in hos dem medan han låste upp.

— Gå och ställ ifrån dig grejerna, och kom sen och ta en öl med min gubbe. Det var länge sen vi satt och snackade.

Denna artiga befallning gav Damien ett idealiskt tillfälle att oskyldigt undersöka stölden. Om han inte kunde nå sanningen skulle en slutledning säkert kunna leda honom till en eller två troliga misstänkta.

Väl inne i hyresvärdarnas lägenhet insåg han att han inte kunde mäta sig med denna balkongkejsarinnas erfarenhet eller tävla med henne i list och skickligt ställda frågor. Dessutom var hon inte ensam: hennes dramer och bördor styrde henne bakom kulisserna. Hennes make talade i telefon med en låg, mjuk och nästan ohörbar röst, uppenbarligen med en ny, ung och vacker bekantskap … Deras dotter Nadine, som var halvblind, satt med blicken fäst vid teveskärmen. Hon försökte tyda skuggorna i en B-film som hon såg för tredje gången.

Madame Brouillette hade glömt sitt erbjudande om något med humlesmak och ställde likgiltigt fram kaffe, mjölk och socker åt drömmaren. Med en begriplig ohövlighet fortsatte hon sina vanliga sysslor. Hon började prata om allt möjligt och lät Damien kela med deras feta tik mellan två meningslösa kommentarer.

— Jomen visst! Jomen visst! Visste du, Damien, att tjocka Esther …

— Esther?

— Jomen visst! Den unga bulimikern här bredvid, hon som jobbar på en fabrik i norra delen av stan …

— Ja, nu vet jag vem du menar.

— Jomen visst! Tänk dig, pojk, att hon går till Simone, den gamla lesbiskan, i flera timmar varenda dag. Undrar vad de kan ha att prata om? … På tal om den gamla butchen! Häromdagen såg jag hennes behåar hänga på tvättlinan. Det var inte klokt så komiskt! Alla var lite gulnade och stela av kylan. Och små var de då rakt inte. Stora som bara den, herregud i himlen!

Bruces polare ville till och med spela Simone ett riktigt fult spratt och stjäla hennes behåar. Om de inte ser upp med allt knark och allt stjälande kommer de att hamna i fängelse.

När monsieur Brouillette med synbar belåtenhet hade avslutat sitt hemlighetsfulla telefonsamtal kom han fram till Damien med ett spefullt leende. Det var mannen som bar byxorna hemma men tog av sig dem på andra håll.

— Vill du ha en liten öl?

— Tack, jag har redan kaffe …

Utan att försöka gissa varför mannen såg så spefull ut kände drömmaren sympati för denne alltmer gråhårige herre. Han njöt av patriarkens berättelser, trots att denne tidigare, med sina otroliga skrönor, varit den förste att väcka hans paranoia. Oavsiktligt, av oskuld eller kanske rentav för nöjes skull, hade dessa påhitt inbakade i gatans anekdoter skrämt honom från vettet.

Madame Brouillette märkte den särskilda beundran Damien hyste för hennes man, bedömde drömmaren som tankspridd och tog tillfället i akt att spräcka bubblan och angripa rakt på sak, dock inte utan en viss finess.

— Nå, Damien! … Hur går det med din före detta fru? … Och lilla Lysianne, är hon inte för söt med sitt vackra röda hår! Som för att själv bekräfta hur träffsäkra hennes iakttagelser var tillade hon av gammal vana: »Jomen visst! … Jomen visst! Jomen visst! … Nåja!» Till slut nådde hennes strategi fram till det som kliade henne mest: hyresgästens välbefinnande, som naturligtvis först och främst handlade om hennes eget. »Nå … trivs du i din lilla lägenhet? … Det är väl lugnt? Jag tycker du har det bra på andra våningen. Jag hör ofta musik … Du gillar det, va? … Åh, vet du, det stör oss inte ett dugg! … Inte det minsta! … Jomen visst! Du kan spela hur högt du vill, vi hör ingenting. Eller hur, hör ni?»

Med denna hypnosmetod, att yrsa till sitt offer, satte den skickliga och listiga detektiven i tofflor pendeln i allt snabbare rörelse.

— Jag tycker inte du verkar sova särskilt mycket om nätterna … är det nåt som inte står rätt till? … Du vet att du kan berätta för oss om du inte mår bra. Visst, Damien?

Damien sjönk tillbaka i stolen för att låtsas vara obesvärad och svalde den sista droppen kaffe i ett enda svep. Med denna gest lät han den nyfikna matronan vänta några sekunder till. Hon hade stelnat i förväntan på att få höra drömmaren gråta och anförtro henne något att föra in i sin skvallerkalender.

— Ja, allt är bra! svarade han enkelt på den långa utläggningen.

Den gamle maken insåg hur ineffektivt och meningslöst hustruns förhör var och ingrep på ett rakare, mer manligt sätt.

— De är allt snygga, tjejerna på tredje! … öh, Mia menar jag … den andra är ju inte där längre! … Men jag, om jag vore yngre …

Den sista anspelningen på åldern uttalades uttryckligen för att lugna hans hustru beträffande hans rykte som »playboy», en kvinnokarl. Ett rykte som han själv omsorgsfullt underhöll bland männen på rue de la Paix Glorieuse.

Familjefaderns klumpiga ingripande blev klart till Damiens fördel, och han satte, med en viss nervositet i rösten, ord på förmiddagens oroande överraskning.

— Läraren är tillbaka. Jag såg honom i förmiddags. Jag tror att han bor hos Nielle … Och jag tror till och med att jag såg er stå och prata med honom, eller hur, monsieur Brouillette? …

— Men nej då! Du har sett i syne! Du måste ha sett mig snacka med Mias kille, portugisen. Båda har ju mustasch … han och Jonathan.

— Men när han bodde här hade han ingen mustasch! utbrast drömmaren.

— Jag vet inte om du verkligen såg läraren, men det gjorde inte vi, tillade hyresvärdinnan, som märkte en tydlig svaghet i sin makes förklaring. — Och Nielle, säger du? … Nielle? … — Nielle! — Jomen visst! … Mias syster. Hon som var här förr. Du måste drömma, hon bor inte här längre. Och det var bara hon som kände Jonathan. Hon, och vi förstås. Nej då! … Nej, nej!

Nadine var utrustad med ett sjätte sinne som kompenserade hennes nedsatta syn. Hon hade dittills varken lagt sig i eller sagt något men kunde redan uppfatta hur förvirrande för konstnären det missförstånd var som föräldrarnas putsade lögner hade skapat. Därför motsade hon dem och deras förolämpning mot hans intelligens.

— Läraren! … Han sa hej till mig vid middagstid! Han var tillsammans med …

— Jomen visst! Min man, har du glömt? Vi måste till affären och handla mat. Herre min skapare, vad tiden går fort! Ursäkta oss, Damien, men vi måste iväg! rafsade madame Brouillette ur sig för att slippa drunkna i pinsamma ursäkter och ett virrvarr av luddiga förklaringar.

Drömmaren tog avsked med japanska bugningar och ett dumt, falskt leende och drog sig undan, också han på flykt från en återvändsgränd. Långsamt, nästan mödosamt, gick han upp till sig. För varje trappsteg begrundade han den yngre dotterns medlidande, det bevis på tillgivenhet som Nadine Brouillette gett honom, hon som trots sitt synhandikapp såg bättre än sina föräldrar.

Sedan befriade han sig från vinterhöljet som tyngde honom och njöt av den fysiska lättnaden. Han unnade sig att spela en skiva, lågmält … en mycket betydelsefull sådan. Slumpens vana tog form. Spåren var uppätna, slitna och skadade, och det första skrapandet påminde honom om hans taggiga vänner på våningen under. Men när sångarens röst förvandlade den korta musikaliska inledningen började hans tankar åter stiga nästan normalt. Mot Nielle.

— Säg mig, Nielle! … Vad är hemligheten bakom din dragningskraft? Hur lyckas du samla alla som tänker kväva livet inom mig? Ni lyckas stocka igen mina synapser, knuffa mig mot en oåterkallelig mental sönderfallning. — Kanske tänker du skänka mig lite medlidande när jag, från att vara tokig i fantasin, sjunker ner i en fullständig psykisk kollaps?

Vaggad av musiken började den följande timmen läka det äldre parets försök att bedra honom. Långsamt försökte drömmaren frigöra sig från intrycket att Nielle besvarade den lärdes känslor hundrafalt, medan hans egen kärlek till henne förblev obesvarad. Med viss behärskning försonade han sig med känslan av att vara bortstött, född ur familjen Brouillettes klumpiga ingripande. Nielles hänförda upphetsning med Jonathan föregående natt fick en skrämmande laddning av betydelser.

Hur ivrigt han än försökte slappna av kunde han inte sluta plågas av en oroande känsla: att sitta fast i ett skruvstäd, instängd som i en råttfälla. Han kunde spy av det, men kräkningarna skulle inte förändra någonting. Hans själ var blottad. Flådd levande! Skriken han skulle kunna ge ifrån sig skulle gå över; men olyckligtvis vägrade snyftningarna och tårarna som låg i ögonvrårna att ge sig av.

***

Äntligen fick nattens återhämtning och drömmens genomskinliga syner slå rot på alla våningar under några timmar. Några, av tveksam betydelse, bar bottenvåningens symboler. Andra, mer magiska, ljusa och tydliga, sökte sig mot tredje och andra våningen …

Traum! Dröm! Dream!

(— »I ett ljust rum, utan minsta detalj, svävar tre fläckfria skivomslag. Tre vita kvadrater. Ur de tre formerna glider tre skivor … Drömmaren känner sig tränga in i Nielle. Mjuk och fuktig. Som om det vore verkligt.»)

Drömmaren sov. — Men Satan höll vakt över sandkornen … Djävulen avskydde denna gudomliga rörelse fram och tillbaka, denna nåd hos det undermedvetna, och försköt Damiens medvetande till ett halvvaket tillstånd. Med sin brinnande treudd riktad mot drömmaren uppmanade han honom att omedelbart hämnas, från det ena undermedvetna till det andra. I förvissning om hans feghet och brist på mod fick mörkrets furste honom att tro att han hade lidit alldeles för mycket och fick honom att underkasta sig vedergällningens lag.

Från Guds salighet till djävulens djuriskhet projicerade drömmaren i sitt sjuka sinne bilden av en annan kvinna än Nielle, bilden av en kärlek som gått förlorad. Sedan fick han utlösning, tömde och slungade sin fruktbara lust i en återvändsgränd. En okänd kvinnas kropp, en vilsegången drömmare som han för länge sedan lämnat bakom sig i sina fantasier.

— Nej! Det är inte sant! Nej!

Den rösten var inte Damiens utan, orättvist nog, Nielles. Detta obehagliga rop av smärta och oro slog åter mot nattens tystnad och kom i exakt samma ögonblick, i en dunkel samtidighet med den skamliga hämnden. — Läraren, Mia och de andra sovande där uppe skyndade sig att trösta Nielle efter det brutala uppvaknandet ur en mardröm.

— Det går över, Nielle, du hade säkert bara en hemsk dröm. Det är allt. — Känns det bättre nu? — Vill du berätta? Tror du det skulle vara lättare att somna om om du berättade vad du drömde?

— Nej! … Det är bara det att … Nej, jag vill verkligen inte prata om det. — Jag mår mycket bättre nu. Förlåt att jag väckte er allihop. Tack, gå och lägg er igen.

Några gäspningar kallade tillbaka tystnaden och den återfunna friden och inbjöd sömnen och nya drömverk att komma.

På våningen under dämpade Damien sina snyftningar i kudden och yrade om sig själv i ett frenetiskt mea culpa.

— Gud! Vilken skymf! … Kärlek, värdigas straffa mig, jag som bara är vidrighet. Ljuva värme, för alltid förlorad likt ett Atlantis av lycka, dränkt i agg. Kärleken, oskyldig, ville fylla våra själar och våra hjärtan, som hungrade efter varandra, till och med utan att vi visste det. Må detta elände, som redan har drabbat mig, gnaga sönder mitt inre!

Bara minnet av inträngandet lättade klagans tyngd och mildrade den förfärliga blekhet som fortfarande färgade hans ansikte efter erkännandet av ondskans seger. Hans bortrövade själ. Tomheten omgav hans nedslagna sinne, skulden ströp honom, samvetskvalen spetsade honom. Med munnen full av ånger blev tvivel, tvekan och rädsla hans enda tillflykt.

— Omöjligt att det kan vara så! Vilka bevis har jag för ett samband mellan min dröm och Nielles mardröm? … Har en omedveten, subliminal bro uppstått mellan henne och mig?

Som motvikt längtade han efter sinnesro och försökte i det fördolda behärska sina hjärnvågor. Han ville göra sig stum för varje tanke, av vad slag den än var, riktad mot Nielle. Han ville inte längre besvära henne i sömnen, och höll till och med tillbaka en bön om förlåtelse som ville stiga ur hans sinne. Men han lyckades bara tysta sig genom att göra sig ännu mer skyldig.

— Fasa! … Förbannelse! … Jag vågar inte längre uttala hennes namn. — Ruttenhet, avfall, det är vad jag är. Jag som så hett önskade nå fram till hennes känslighet! All denna tid begravd i bitterhet, all denna uthållighet, denna obevekliga strävan att nå hennes själ … allt förintat i en hämndlysten njutning. Skam över mig! … Hur kunde jag lemlästa mitt samvete för alltid? Hur kan jag sona det?

Ångesten inför hennes frånvaro, tårarna jag gråtit för henne, parasiternas lömskhet när de stöder henne … jag hade övervunnit allt. Våra undermedvetna krafter skulle kröna våra hjärtan, urholkade av intriger. Denna oändliga väg, kantad av hån och skumpande lögner … jag färdades den förgäves. Jag gick hela vägen för ingenting och gav henne en läxa som hon inte förtjänade.

Gud! Har du inte tröttnat på att låta den lille krymplingen, den onämnbara homunkel som jag är, leva? Den mänskliga trasan som drömde om en utopisk kärlek. Jag, detta vrak som du i all din prakt vågade bönhöra … Åh! Förbarma dig! Slå ner odjuret som jag är med din blixt. Förbarma dig! Avrätta det!

Besviken över att ha förvandlat så många av livets lockrop — livet som bjöd honom till sin höjdpunkt — till någonting banalt under en vendettas tecken spottade han på handen, som hädanefter var ett emblem för den yttersta vanhelgelsen … en kränkning av Kärleken.

I sin säng, sönderriven av stormen inom honom, låg drömmaren hopkrupen i fosterställning. Han fann ingen tillflykt eller tröst annat än genom att föreställa sig det suddiga minnet av sin mors livmoder. Han kunde somna först framåt gryningen, medan han lärde sig på nytt att uttala det nu heliga namnet. Nielle.

Dagen därpå arbetade han med modelleringen utan riktig koncentration. Korta promenader och lätta mellanmål. Ingen annan förströelse: varken musik eller vackra påhittade berättelser. Han grubblade över tanken att hans själ hade vandrat mot helvetet för att ansluta sig till dem som sammansvurit sig mot honom. Han förväntade sig inte ens längre att åter kunna förena den med kroppen som han straffade.

***

Både i detta déjà vu och i drömpatens nuvarande verklighet tränger en sönderslitning och ett sammanbrott av hans krafter fram. Han kämpar ursinnigt i denna introspektion som aldrig vill ta slut. Källan finns där, varig; han dricker av den ondska han närt under alla dessa år. Paradoxalt nog släcker han törsten med samma gift som torkar ut hans sinne. Ett långdraget självmord. Seppuku med tidens nålar. — Han ger fullständigt fan i det! — Drömmen som förenade honom med Nielle, denna svävande drömalkov, är kanske ursprunget till plågan. Natten ruvar på minnet av denna fas som märker ut hans mörker.

På sin gamla soffa tänker han tillbaka på händelsen vars förlopp han förändrade, på glädjen som först hade lyft honom till skyarna. Nielle hade på sätt och vis äntligen talat till honom. Denna förtrollande beröring försöker drömpaten hålla kvar. Han sluter ögonen och föreställer sig Nielle framför sig.

Han frammanar henne där i sitt sinne, bara några steg bort, helt naken. Han badar i denna ånga, denna extatiska doft, denna juniparfym som fullkomligt förenas med doften från hennes kvinnokropp. Sedan … drunknar han helt enkelt i hennes leende.

Sedan går han varsamt fram till henne, smeker ansiktet och känner hur mjukt det är när hans blinda fingertoppar knappt snuddar vid den sminkade huden.

Han stryker hennes lockiga hår och rör det nästan omärkligt, så lätt är rörelsen. — Han kommer ett steg närmare. — Hans händer utforskar fritt och ljudlöst. De vidrör knappt halsen vars doft han andas in, denna fristad där stulna kyssar försvinner, och där låter han sin andedräkt sjunka in i porerna på köttet han begär som en inspirerad poet.

Hans läppar, som längtar efter att följa händerna, offrar sig där halsen vilar och visar utan förlägenhet ett gränslöst begär.

Han jublar vid beröringen av de villiga axlarna som mjukt följer hans skickliga fingrars dans. Hans armar sluter sig först försiktigt kring musan, sedan med allt större hetta. Impulsen och erfarenheten förenas till vällustiga smekningar. När deras blickar möts märker han hur Nielles blå ögon fuktas av rörelse. Festen fortsätter. Ett universum har just fötts.

Han darrar lite, knappt märkbart. Hans mun flyger utmanande genom faran att falla för trapezernas lockelse. Varsamt nafsar han i de senor som döljer ett paradis av hänryckning. Han stannar inte där, men rysningarna fortsätter att skölja över den sköna som vågor.

Rituella gester. De avgudande händerna vördar hennes hud som en synd hon samtyckt till och kallar åter läpparna att följa med till bröstet, där så subtila reaktioner väcks. Händer och mun, överväldigade, smakar värmen från hennes bröst och lär sig genom Nielles talande suckar att finna vägen i musans kroppsliga gensvar. Han känner, smeker och kysser, rör sig fram och tillbaka över de runda formerna med styva bröstvårtor och förtrollande vårtgårdar. Dessa kullar som låter sig fångas lockar fram en uppriktig glöd och oavbruten ömhet.

Händerna väljer sedan vägen längs ryggen, som kröker sig lite och låter hjärtat tala genom allt snabbare slag. Nielle böjer sig som om hennes mage besvärjde drömmarens mun att dröja med extasen, som om hon ville hylla floden av mjuka kyssar med lovord.

Han vill förlora sig på den mjuka buken som spänns i leken, men instinkten lockar honom ännu längre ner. Hans händer vandrar efter önskningarna och signalerna från musans kropp. När de passerar ryser hennes skinkor lätt och spänns som om de överraskats av att bli upptäckta.

Hennes gudinnelika ben darrar diskret och avslöjar kroppens upphetsning. Hon sträcker långsamt ut sig och aktar sig för att skrämma bort det förtroliga ögonblicket. Med en lugnande kyss visar drömmaren att han förstått det enkla budskapet. — Intuition och känslighet från båda håll. — Alla hans sinnen fortsätter att sucka inför denna kropp som hänryckningen har gripit.

Nielles brännande mage och höfter understryker genom sina rörelser den växande otåligheten. Hennes omslutande, medverkande lår tar emot alla dessa flöden av beröringar och kyssar och ber om mer, … mer …

Som spejare ger sig konstnärens fingrar ut på upptäcktsfärd, söker hennes avsikter och rör sig mot den underbara busken på dess upphöjning. Så länge efterlängtad. Vägledda av värmen som de förtrollade handflatorna lämnat som spår glider drömmarens läppar knappt över huden. Sedan böjer de sig med förfinad ödmjukhet och utan att förlora fattningen och befriar hans tunga, som bekänner sin oförmåga att motstå dofterna.

Gudomlig njutning vid beröringen. Magisk hänryckning för luktsinnet. Blickens uttryck … en hyllning till naturen. Evas oemotståndliga doft driver upphetsningen till sin höjdpunkt; den silkeslena, glänsande växtligheten förstärker älskarens innerliga glöd. Konstnärens sensuella läppar längtar efter att förenas med känsligheten i musans redan fuktiga läppar och få dem att brista av lust, av en allt starkare, allt större lust.

Han kallar, åtrår, eggar och stimulerar ömt, snuddar utan att någonsin gå hårt åt det mjuka och känsliga. Detta sigill för en villkorslöst kvinnlig frihet. Utan att överge denna lilla grimoar utan sidor, den besvärjande klitoris, för han till sin förlorade mun denna heliga graal, välsignad av världens alla jungfrur och icke-jungfrur. Törstig! Med sin jublande tunga slickar och smeker han kanterna och väggarna på den helgade kalken och dricker den ljuvliga brygden, nektarn med smak av odödlighet, denna heliga olja med »smak» av Guds första fantasi.

Hon njuter av det, hon älskar det! Hon älskar, hon får orgasm! Han är hänförd.

Han förnimmer fina växlingar i dessa melodiska klagoljud som kallar på befriande berusning. Munnen lämnar då denna ungdomskälla och låter de två kropparna smälta samman. Som om han samlade sina ömhetsbetygelser före de sista rörelserna täcker han sin inspiratörs kropp för att för alltid minnas det språk hon talar till honom.

Hon älskar, det gör han också!

Helt enkelt. Med kärlek. Han kysser henne och delar med henne den extas som han nyss smakat, den välsmakande dryck som han ännu uppenbart njuter av. I samma rörelse delar de den innerligaste och högsta hemligheten: att känna den andre vid gränsen till höjdpunkten. — Det mjuka språket präglas av ögonblicken … Språket leker i rörelserna. Språket går vidare, allt snabbare. Språket binder samman de älskande. Språket maskerar tiden. Det mäktiga språket. Språket. Språket. Språket.

Språket bländar! Sjunger! Skriker! Förkunnar upphetsningen som framkallar orgasmen, som klingar i ekon likt ett medvetandets uppvaknande till välbefinnandet på andra sidan.

Paus. Hägringen har skingrats när den nått sin höjdpunkt. Drömpaten ligger ensam och avspänd på sin trånga soffa och torkar bort bekännelsen av sin passion. — Fruktlös säd, utom för intet. — Men han sätter sitt hopp till drömmens fruktbarhet, till det undermedvetnas krafter. För även om han inte fått minsta svar är han fast övertygad om att kärleken genom frammaningen under detta mellanspel har flugit mot en enkel tanke från Nielle på honom. Ett enda avtryck i hennes vardag, åtföljt av ett behagligt kittlande i öronen som skulle förvåna henne och en märklig upphetsning likt en ytterst svag och kortvarig spontan förbränning i hennes slida.

Förlorad i denna lustfyllda ventils överdrifter glömmer han timmarna av intensiva efterforskningar och återfunna minnen … Utmattad sjunker han ner i en sömn som störs av den exorcism han utsätter sig för. Frusen och nervös kvävs han som om han ville glömma att han andas. Han rör sig hela tiden och stönar av skräck i en mardröm som angriper honom, likt en sinnessjuk i kris som förbereds för lobotomi.

Han hade spottat på det heliga. Hans vanvördnad mot kärleken hade långsamt strypt honom; obevekligt hade knuten dragits åt. Han måste andas lite mer, nu är det paus …!

Hans tjugofyra timmar har gått. Tidsfristen är ute. Klockan är midnatt! … Slutet på hans drama väntar ännu bakom kulisserna …!

Nästa »