KAPITEL V
Lägenheten är tom. Inte en människa! … En promenad för att mjuka upp minnet. Arbetande kvinnor och män svarar, likt integrerade kretsar, på brödfödans kallelse. På mellanvågen är det de nervösa programledarnas timme. Det är också då bland andra Colombias folk blir utsuget till bristningsgränsen. Men skadan är redan skedd. Ingen tänker längre på det; man begrundar det medan man smakar på det …
I drömpatens sinne ger allting anledning till kommentarer. Han går framåt, svänger åt höger eller vänster efter trafikljusens behag. Han driver omkring. Ett skosnöre går upp. Utan att avbryta sina tankar böjer sig Damien ned, knyter det mekaniskt och fortsätter. Sedan stiger spänningen inom honom när folkmassan tätnar. Men han får inte panik, han söker en gnista.
Ur ögonvrån granskar han blickarna. Han väljer ut andras blå ögon och riktar sitt påträngande sökande mot kvinnor som är längre än han själv … mycket längre.
— Där är hon! Äntligen, det är hon! … Så vacker du är! … Nej! Gå inte över gatan. Jag ber dig, kom tillbaka … — Äsch! Det var ändå inte Nielle. Inte än. En annan, alltid en annan.
Chansen att möta dig på gatan är försvinnande liten. Att känna igen dig är ännu osäkrare. — Bor du i Montréal eller utomlands? … Vad gör du av din tid denna morgon? … Hur står det till med ditt liv? … Lever du fortfarande? — Fullständig ovisshet. Totalt mörker!
Efter alla dessa år av flykt, frivillig eller påtvingad, skulle jag kunna känna igen dig om jag fick syn på dig? … — Nästan omöjligt! Skulle jag vara klarsynt nog att inte förbise åldrandets spår i ditt ansikte, som likt en tchador kanske bara skulle lämna dina ögon som ledtråd? Den flammande ungdom som förevigats på ditt foto, det enda jag äger, förmörkar ändå inte mitt förnuft så till den grad att jag tror att bilden fortfarande är ungdomens egen.
Ovedersägligt! Du har säkert förändrats. Utan tvivel: det är den enda slutsats som kan leda mig mot din kropps verkliga gestalt. Men förändringarna, som tidens nötning ristat in, hejdar inte mina nästan tygellösa impulser. De som driver mig att hos varje kvinna upptäcka någonting, ett minne av ditt väsen. Orättvist mot henne men rättvist mot mina drömmerier.
Ändå måste jag avstå från att samla in vilsna vågor här och där! Att glömma dig är det viktigaste. Gav jag mig inte det löftet i början av denna dag av självanalys? … Jag måste hålla mig lugn. Tänka på något annat.
… Jag måste köpa nya skor. I morgon? … Jeans …
Vad är det för doft jag känner? … Nielle! … Nej. — Där borta, den silhuetten! … Den där blicken! … Bakom mig, den milda rösten? … Nej! … Till höger känner jag henne. Jag kan nästan röra vid henne. Varifrån kommer dessa sirener som härmar min musas sång? … Vad tjänar det till, det är alltid de andra, de som liknar henne … Nielle! … Det är jag!
Förbaskat! … En glasfiberdocka. En Rootstein! … Fort, hem med mig innan jag börjar kyssa skyltfönstren!
Ett torrt gnissel. Ljudet när dörren låses upp liknar precis det ljud hans passion åstadkommer. Han försöker efterlikna den besatthetsframkallande kvinnans lätta steg i trappan. Förgäves! Minnesförmågan sviker. Han går inte till sitt gamla rum för att gråta där. Det är så annorlunda nu att minnet kvävs. Han stannar i köket, normalt stökigt, och öppnar bakdörren för att vädra ut den alltför kvava hålan. Alltför mycket sorg och illamående svävar i luften. Han låter korsdraget skära sönder de redan söndertuggade bilderna och återvänder till vardagsrummet för att lägga sig på den gamla soffan, fuktig av svett och inbillade dödskamper.
Plötsligt känslig för minnena som de skrivna orden väcker slår han igen sin dagbok. Men han uppger inte sin vilja att reda ut sin förvirrings ursprung. Fotot av hans »bittert älskade« utövar en märklig dragningskraft på honom, lika oförklarlig som hypnos. Han låter blicken sjunka vällustigt ned i silvret i fotografiet och återknyter samtidigt till sina dystra orfiska besittningar.
— Förbannade fotografi! … Är jag galen som tillber ett ansikte på ett vanligt studentlegitimationskort? Den här identitetshandlingen som jag råkade få tag på, är det slumpens enda gåva? Ett gift som Bruce räckte mig medan han retades och var övertygad om att jag skulle bli lycklig. I sin sorglösa iver försäkrade han mig att Nielle ändå inte hade någon nytta av handlingen som höll på att bli ogiltig. En försåtlig gåva som läker mina sår och sedan infekterar dem på nytt i en evig kretsgång! Denna bild som nu irrar i min själ, i detta helvete som tänts av fåfänga förhoppningar och en gång sprang fram ur hjärtat av mina drömmar — är den verkligen den enda balsamen för mitt straff? … När kommer befrielsen? … Under vilka omständigheter ska jag återse dig, musa? … Om? …
Kein Spiel! … Inget spel! … No game! —
Aber ein Gebet! … Men en bön! … But a prayer!
— Du, min själs skapare och byggmästare! Hör denna bön som jag framför med samma innerlighet som Rachmaninovs andra konsert för piano och orkester väcker inom mig. Ord och toner: i vart och ett av dem talar ånger och plåga. Men hela bönen vädjar om din storsinthet.
Förlåt mig blotta avsikten att tillskansa mig Kristos ära, även om jag därmed fått Muhammed, Buddha och de andra anspråksställarna att rysa i limbo, nirvana eller Valhall. Jag trodde bara under en kort stund att dina avsikter hade välsignat mig.
Jag ber dig frikänna mig, även om jag vältrade mig i vällustig dyrkan av den blonda skådespelerskans former och som en demon njöt av skändningar med nekrofil anstrykning.
Hur allvarliga dessa synder än må vara räcker de inte för att få mig att godta detta stränga, omänskliga straff! … Hur ska jag acceptera att inte vara den utvalde, kungen i Nielles hjärta?
Låt mig annars gå med böjt huvud som en fallen drömmare, för att slippa dessa blå ögon mot en himmelsblå fond. Dessa azurblå blickar som genomborrar min själ och får den att darra ömt ända till min drömska sinnesstämnings apoteos.
Fördriv dessa oroande möten som varar blott ett ögonblick och låter verkligheten försvinna in i tvivlets hamn! Jag tvingas erkänna att kärlek inte kan framtvingas, bara antydas … Varför behagade det dig att välja Nielle för att bevisa det för mig? Hade det inte varit bättre att välja någon annan, så att det gjorde mindre ont? …
Amen!
Ett ögonblicks andrum. Ingen andning och … tillfällig tomhet. I musikalisk översättning: pauser, suckar och halvpauser på ett notsystem så jungfruligt som den orörbara inspirationen. Förvirringen söker få herraväldet över händelsernas kronologi. Bilden hjälper till att bygga upp minnena igen genom att exakt placera i tid och rum var gott och ont gömde sig. Identitetskortet får tjänstgöra som dagbok, mer exakt, mer detaljerat, som illustrerade sidor. En bild säger mer än tusen plågor … Runt drömpaten förvandlas allt. Väggarna återfår samma färger och prydnader som under åren då störningen föddes och fick näring.
— Förbaskade serietidning! Så dumt att utföra det här arbetet med en pensel som knappt är tjockare än en nål. Jag förstör synen som om jag ville dra ut ögonen ur ögonhålorna.
Det är vansinnigt att tvinga mig att dra varje linje, bestämma varje form och finslipa strukturerna under förstoringsglas. Koncentrationen som projektet kräver är större än resultatet någonsin kommer att bli. Varje träd har sina väl definierade löv och vartenda löv sina ådror …
… Och … stegen där uppe, som talar om att Nielle är hemma, stör mig så lätt …
Hopp! Som man säger! — Glöm allt, tänk bara på en sak, koncentrera dig. Bortse från all lycka, hur ljuv den än är. Ingenting får avleda dig från ditt kulturella mål, Damien! Inte det minsta ord, inte det minsta steg, inte det minsta …
Åh, förbaskat! Hur ska jag kunna samla tankarna på denna vita, lätt tuschade yta? … Läraren är hos Nielle och sätter på henne …!
Jag skulle sälja min själ tre gånger för att få ta hans plats. Hålla Nielle i mina armar … sakta och kärleksfullt smeka hennes ömma, känsliga, erigerbara juvel.
Ordning! Skärp dig, drömmare! Ta ditt ansvar som konstnär, Damien! … Vänd dig utan vidare bort från denna distraktion som rör upp dig, med hjälp av en annan tanke … Men vad då? … Ja visst! — För nöjet att planera mitt liv köpte jag ett halvt dussin lyckokakor förra veckan. Österländsk visdom insvept i sockrad moral: »Blomsterströdda vägar leder inte till ära.« Så löd den korta lappen i min första kaka. Faktum är att tre av de sex innehöll samma ordspråk. Tänk att det finns naiva människor som tror på horoskop! Åtminstone kommer jag undan med ett kittlande i min skyttemage …
Nu kommer jag att tänka på det …
Nielle var på väg till jobbet när jag bjöd henne på en av dessa godsaker. Samma kväll, när jag mötte henne i trappan, förstod jag genast av hennes något kyliga hållning att hon antingen inte uppskattat sentensen eller inte kunnat smälta det asiatiska bakverket. Men budskapet betydde föga för mig; jag ville bara höra henne citera ordspråket och på så vis förlänga tiden tillsammans med henne.
Synd för min omättliga nyfikenhet. Hennes vägran förenade sig med hennes motvilja mot att ens önska mig en trevlig kväll. Var hon rädd att avslöja någon hemlighet av misstag? … Alltför moraliserande maxim?
Jag stod kvar, häpen som grodan som väntar på att bli kysst, orörlig på trappans mittersta steg och kväkte »Jag älskar dig!« i mitt hjärta resten av kvällen.
Förbannat!
Fyra timmars arbete förstörda! Ännu en bläckfläck. Se här, Damien: det du ser är Nielles eggande klagan, hennes erotiska crescendo. Hennes orgasm är detta utspillda bläck.
Redan slut? Vem kommer nedför trappan? Hon eller han? Det är Jonathan! Läraren! — Men tänk om det är Nielle? … — Alltid detta oemotståndliga begär att utnyttja varje tillfälle att beundra henne. Ska jag kasta en blick eller låta bli? … Strunt samma! Jag måste ge min libido näring med hennes ljuvliga former. Och jag ska stegra njutningen genom att förflytta mig in i en tidlös berättelse, där förflutet och nutid smälter samman.
Det var en gång jag som är …? Nej, det är en gång jag som var … Strunt i denna evinnerliga inledningsformel, historien har redan börjat … någon dyker upp …!
… och så hann Damien precis ställa sig vid fönstret för att ge intryck av att han redan hade stått där och latat sig. Han smånynnade oskyldigt och var övertygad om att han saknade skådespelartalang men hade gåvan att ljuga.
— Mitt i prick! Någon går in genom portvalvet. Men vem passerar den där gången som leder ekona från gården ut mot gatan? … Shit! Det är bara den där pedagogiske gigolon … Förbannat! Han såg mig! …
— Hej, Damien! Hur är läget? Står du och tittar på kvarterets storväxta fruntimmer som spatserar på trottoaren? …
— Jag …! Jag tog det lugnt mellan två penseldrag. Jag håller på med en serie och …
— Jaha! — Åh, när jag ändå är här har jag en viktig nyhet. Jag flyttar mitt pick och pack. Jag ska bo någon annanstans med min fästmö. Vi gifter oss nästa månad!
Damiens hjärta kämpade vilt och tycktes pressa tillbaka allt blod som behövde renas. Musan skulle berika den trendige mannens liv; själv skulle han tvingas avstå från den behagliga tillfredsställelsen att betrakta sin sköna. Nielle skulle lämna hans drömmar.
— Där kommer min blivande fru. Åh, fan! … Vad ska jag säga?
— Vad är det som står på, professorn?
— Jag såg just min flickväns bil svänga in runt hörnet. Jag ligger illa till! … Jag hade bestämt träff med henne men glömde att komma! — Hjälp mig, Damien! Frågar hon varför jag är här, så säg att jag kom på besök hos dig!
— Det är hon, hans fästmö! … Då är det alltså inte Nielle? viskade Damien som en buktalare som plötsligt mist rösten.
Den fantasifulle blivande maken tänkte utnyttja Damiens medbrottslighet för att dölja den nästan äktenskapsbrytande handlingen. För att rädda skenet tog han emot sin vackra tillkommande med en hastigt stulen, skuldbefriande kyss, övertygad om att bara han själv kände till bedrägeriets motiv.
— Damien! Det här är Dominique, min fästmö.
Misstänksam började hon genast förhöra Jonathan, som svettades floder för att dölja Nielles doft, ännu kvar på hans hud.
— Varför är du fortfarande här? Skulle du inte möta mig hos skräddaren för en halvtimme sedan?
— Förlåt, älskling. Jag stannade till hos konstnären för att berätta om vårt förestående bröllop. — Och Damien insisterade på att visa mig några av sina verk. Han är en skicklig tecknare. Just nu arbetar han faktiskt på en serie. Vi hade ett långt samtal om vissa delar av handlingen. Det var så intressant att jag glömde klockan. Förlåter du mig? … Visst är det sant, Damien? …
— Javisst …! Han har …! Vi pratade länge om saken … Det är en ganska originell idé. Om jag fick tillfälle, Dominique, skulle jag berätta mer, men … jag måste arbeta.
Övertygad om sin egen oskuld tog läraren farväl av konstnären och bad sin käresta följa med till bilen. Damien var förtjust över att få veta att hans heta, vulkaniska musa inte skulle försvinna ur hans åsyn. För övrigt ansåg han sig inte det minsta skyldig till att ofrivilligt ha bistått en ungkarls hyckleri under hans sista utsvävningar.
Och krick, krack, krock … sagan är inte slut; den måste fortsätta. Monstret har gått, fen har lagt sig igen och sover på sina drömmar, där hon sträcker armarna mot mig.
En digital väckarklocka, förvirrad av en solstråle, visar åtta timmar och åttioåtta minuter. Ändå är det mitt på förmiddagen och inte världens undergång. Den förvrängda tiden förvirrar drömpaten, som ser sina minnen framkallas i ultrarapid. Ett tvivel uppstår i hans sätt att gå vidare: välja tystnaden eller låta ljuden stödja befrielsen. Dagboken pekar mot tjugoåtta dagar senare på minnenas ur.
(»I dag, den 9 augusti
— Ljuva plågor som rör er hit och dit, högre upp än mina tankar, alldeles ovanför mig. Jag älskar att höra er och överraska er när ni landar så kattmjukt på golvet. Jag drömmer om att massera er med precis rätt blandning av kraft och smekningar. Att gnida er omsorgsfullt, övertygad om att ni nästa gång jag lyssnade skulle sjunga er kärleksfulla tacksamhet i ett G-dur-arpeggio.
Jag njuter av dessa bekännelser, dessa berättelser om Nielles vandrande fötters äventyr. Utsträckt på soffan vaggar jag mig i sysslolöshet och spanar efter den allra minsta rörelse, den mest vältaliga; med slutna ögon väntar jag på att hennes fötter ska bönfalla mig att söka upp henne som bär dem.«)
— Jag utnyttjade min musas närvaro för att finna inspiration. Dessa tillfällen resulterade inte i verk eller konstnärliga undersökningar, hur disparata de än kunde ha varit, utan i allt djupare dagdrömmar. Den oskuldsfulla handlingen att likt rötterna dricka ur Nielles liv.
Ett vittne. — Det plastlaminerade fotografiet, identitetskortet som avslöjar ett dilemma. ***