KAPITEL IV
Skjut inte på perfektionisten. Korsfäst honom! … En vanhelgande återblick gör intrång i självanalysen. Tiden för en svindlande inflation av hans urspårade ego. Damien, drömpaten, föreställde sig att han var den yttersta universella hjälten med dubbel personlighet. I sin egen skugga var han samtidigt Petrus Romanus och Kristos Anonymus. (Osmakliga grekisk-latinska pseudonymer för den berömde statslöse vars rike inte är av denna värld.)
Han sitter hopkrupen med pannan mot den uppslagna dagboken — klagomur, infekterat omslag — och tröstar och oroar sig på samma gång. Som två förvrängande speglar återspeglar de i oändlighet allt som sitter fast, instängt mellan dem.
(”10 juli
— Jag har djävulen i kroppen och i huvudet. Förvirring i själen och drömmen. Jag vet inte om det handlar om en form av mod eller den förvånade oskulden hos mitt fördömda samvete, men önskan att fortsätta mitt öde som intuitiv människa är ett faktum.
De många ansträngningarna för att skapa en atmosfär i ateljén (numera min bostad) … som ligger nära mitt förbisedda persona är fullbordade. Ett tydligt bevis: den kvävande färgen har sedan i morse täckt de spruckna väggarna. Den alltför starka lukten flyger iväg, bort som ett bittert budskap från den förgiftande kemin, upp mot våningen ovanför. En stinkande ånga som vore outhärdlig till och med för din nuvarande frånvaro, Nielle.
När du kommer tillbaka ska jag visa dig en sönderslitande grymhet. Men i den ”postmortala” slutakten ska den bara riktas mot det osäkra rykte som kommer att omge mig med sin gloria …
Den tilltänkta metoden är enkel och konkret. Mer färg. En väggmålning med symbolisk smak — vågar jag säga lukt. Ett tecken på att den lille ynkling som ansätter dig fortfarande står på benen. Hur ska jag annars bete mig för att du ska upptäcka den lilla varelse som äcklar dig? Jag har inte råd att bjuda dig på bio, ännu mindre på middag på restaurang.
Av ren medmänsklighet skulle du kunna fråga hur jag mår. Jag har ju nyligen separerat, eller hur? — Även om jag visar ett visst fair play, går slutet på ett förhållande, tio års äktenskap som försvunnit, inte spårlöst förbi. Du ser ned på mig som av snobbism. Beror det på min fattigdom? Min ovårdade framtoning? Min fulhet? Min inbitna rockarsida? — Du ignorerar mig helt. Är jag för enkel?
Om den Damien du ser inte intresserar dig, skulle då en Kristusgestalts karisma, om än anonym, förtrolla dig? …
Petrus Romanus, hans motsats, hans fullbordan eller vad vet jag, skulle han charma dig (?) …? … Det är extravagant! Vansinne! … Men det märkligaste är att dessa delirier hos mitt jag redan fanns där, slumrande. Din närvaro verkar utlösa deras katastrofala uppkomst och samtidigt försvaga dem, förinta dem … Kommer du in i mitt liv i tid?
Din självständighet, eller din förtrytelse, tvingar mig att driva vind för våg och i en virvel suga åt mig en inspiration med gudomligt sken. — Inget mindre. — Men avsikten framträder som demonisk på ytan jag ska måla. Jag ska helt enkelt straffa Gud!”)
En oumbärlig men stinkande självrannsakan i avsikt att skapa ett albedo över hans efterlängtade befrielse, som fullmånen som leder en vilsegången varulv. Damien minns till och med fragment av sina sidotankar från den tid då han målade väggmålningen i sitt nya sovrum.
(”Jag erkänner en medveten benägenhet till en föreställd jagklyvning, underliggande min Hollywoodbesatthet. En osund önskan att sjunka ned i vansinnet för att förändra inte bara min uppfattning om världen, utan själva universum. Med den ödmjuka avsikten att dra blickarna till mig. Ödmjuk! För ingen tror på galningar.
— Som Judas gallsprängda spottloskor på Jesus klänger dessa färgstänk ett efter ett fast på väggen. De märker tiden som blodet från en själ som överlämnar sig åt djävulen på ett evigt pergament.”)
Ett lätt svindelanfall griper drömpaten när han minns målningen. Framför ett oundvikligen skisserat kosmos: två krönta profiler. Hans livs primadonna … Marilyn (som en förolämpning mot Nielle), och hans egen. Gåtans lösning: Maria Magdalenas silhuett och Kristos, alias Petrus Romanus.
Närheten till Nielle vid denna tid blandade ihop gott och ont inom honom liksom dessa falska hjältars roller, och utplånade gradvis hans verkliga jag; han vägrade tro på en kastrerad och overksam Kristus … Om Maria Magdalena hade varit prostituerad, varför skulle då Människosonen inte ha kunnat vara en diskret gigolo?
Även om strukturen hos denna missbildning av hans psyke inte längre är något mysterium för honom, kan han inte exakt datera när det främmande fenomenet föddes. Däremot känner han dess ursprung … Kyrklig hjärntvätt, överdriven upphöjelse av prästämbetet och slutligen lovsånger till puritanismen. Allt detta måste väcka djupa frågor hos ett drömmande barn. Dessa besvärjelser, som mynnade ut i eskatologiska hot, erbjöd bara två utvägar: paradisets honung eller helvetets senap som steg en åt näsan.
”Rättvisa! … Gerechtigkeit! … Rättvisa!”
Drömpaten försöker befria sig från skuld. Ett försvarstal för en sak av överjordiskt ursprung.
— Ers nåd! Mina damer och herrar i juryn! Se noga på min klient. Ser han ärligt talat skyldig ut? … Hans långa hår, yviga skägg, glasartade ögon och hud som gulnat av marijuana- och tobaksrök, för att inte tala om hans dumma uppsyn … bevisar inte allt detta att han är oskyldig? För två tusen år sedan, i Palestina, skulle min klient ha passerat obemärkt! … Spelar några extra århundraden någon roll?
Visst låtsas han vara en Kristos Anonymus genom att förena sig med en nutida sexsymbol och kränker därmed i sina existentiella fantasier evangeliets beryktade gatflicka. Kartesiansk libido, säger ni! Men även för honom förblir målet med hans mission på jorden oklart. Bli inte upprörda, men han undrar själv över det.
Innan han trädde in i denna respektabla domstol bekände han för mig att han inte vet om han är den siste profeten (… han som i Vatikanen ska ge kvinnorna ordet …) … eller upphovet till Antikrist, som ska torka ut kyrkan i hennes sköte som en kvinna som sårats hundra gånger.
Ers nåd! Mina damer och herrar i juryn! Vilka oförrätter anklagas denne man för? … Att vara en bluffmakare? … Nej! Helt enkelt att han tre gånger fångats i kärlekens fälla, och på olika sätt vid varje blixtnedslag av förälskelse.
Redan i ungdomen saknade hans drömmar gränser. Medan de andra, mer idrottsliga barnen spelade boll eller grälade, sökte han skydd i ensamheten bland sina egna fantasier. Hans föreställningsförmåga (hans imaginativa väsen) var så mäktig att den till och med förändrade hans Oidipuskomplex. Varje kvinna han tyckte var vacker blev i fantasin en idealiserad modersgestalt. Även nunnorna fick plats i hans drömmar.
Sedan uppstod som genom trolleri en värld nära hans egen i barndomen, både ogripbar och verklig, eller falsk … Televisionen.
Denna låda med levande bilder, lika levande som hans barnahuvud, skulle bli hans vän; de skulle utbyta sagor och berättelser, kunskaper och prinsessor. Och en dag trädde den allra vackraste hjältinnan fram ur det stora svartvita slottet, fen Marilyn Monroe. Det var hans första kärlek vid första ögonkastet och … hm! … hans första riktigt medvetna kärleks- och pubertetsoro.
Denna glädje förlängde han i sin fantasi fram till den olyckliga sommar då han fick veta att den amerikanska skådespelerskan hade begått självmord. Inte ens mordet på president Kennedy ett år senare skakade honom lika djupt. Ångern över att inte ha kunnat rädda henne med sina drömmars kraft fick honom att svära att vårda Marilyns själ längst inne i sitt hjärta ända till sin egen död.
Följderna hade varit obefintliga om denna bortgång inte smält samman med en annan världsvid sorg som han upplevt några år tidigare. Detaljerna är exakta!
Han är sju år. Klockan är tolv. Det är höst. Hans mor och en mycket äldre kusin försöker lindra sin sorg när de får veta att påven Pius XII har dött. Hans fantasi och naiva medkänsla får honom att säga till de bedrövade, trots solens behagliga värme: ”En dag … ska jag bli påve i påvens ställe!”
Det säger sig självt att ett visst trauma trängde in i hans ännu ofärdiga personlighet under den ganska jordnära kusinens högljudda hån.
Är ett fantasifullt barn på sju år nödvändigtvis galet? … Måste en mycket kreativ elvaåring vara störd? … Nej! Men en sak är säker: en sorg i barndomen är en amputation av en del av en själv, lyckligtvis möjlig att dämpa genom nya drömmar som tar vid.
Jurymedlemmar, ni känner dessa nya förbindelsers natur, ni känner deras källor! Denna machiavelliska avsikt att upprätta en universell monarki med Uppenbarelsebokens sköka som drottning och som kung … odjuret med det försåtliga talet har sin grund i Damiens barndomsupplevelser av berömda gestalters död. Till er alla i denna sal ställer jag frågan: … När bröt denna ekumeniska jäsning fram i hans liv? … Vid vilken händelse? …
Festen! Jurymedlemmar! Festen! … Hans kraftreserver nästan uttömda, hjärtat trött och adrenalinet på noll, spelade han rollen som hovnarr och lät sig drivas av passionens tröghet, då plötsligt …!? …
Kvällens första chock. Den andra blixtförälskelsen, mötet ansikte mot ansikte med Nielle, strax före den tredje rysningen. Han piskades av deras närhet och känslomässiga laddning. Förvånad över att kärleken hade presenterat någon annan för honom undrade han: … Vem eller vad var detta? …
Helt enkelt folket, vittnesbörden, den kärlek människorna visade honom som tack för hans envishet och kloka uppslag som gjort deras fest originell. Dessa svidande ömhetsbevis rörde honom och skakade den visdom och jämvikt han ännu hade kvar. Så mycket! … Då reste sig en hjältes gestalt inom honom.
Fram till dess hade han känt sig som en föråldrad och ofruktsam skapare i samhällets ögon, men denna omvälvning lyste upp hans själ. Ingen kunde ana vilka underverk han föreställde sig när han fick dessa bevis på uppskattning. Om det lilla han gett dem som hovnarr hade varit filantropiskt … var skulle gränsen då gå om han vore kung? … En Kristos Anonymus, en Kristus förklädd bland massorna?
Det hade blivit en katastrof om inte Nielles närvaro bromsat min klients föreställda personlighetsklyvning, samtidigt utlöst och neutraliserat denna fantasi om en rökande dervisch som han försökte förkroppsliga. Kvinnans självständighet tvingade Damien att inse att han inte kunde utföra de mirakel rollen krävde.
Ers nåd! Jurymedlemmar! Jag upprepar frågan. Vad anklagas mannen för? … Att vara en bedragare? … En som tillskansar sig oförtjänt ära? …
Nej! Bara för att inte ha båda fötterna på jorden. Är inte åklagarens anklagelseakt i grunden en förevändning för frikännande? … Det får ni avgöra!”
Tankar korsas i den athanor som är Damiens hjärna. Det är dessa döende förhoppningar som tumlar om varandra när han återser sitt epos som alkemistlärling och gudakandidat. Tack vare den fantasifulla mellanakten med juridisk prägel förstår han lite bättre illamåendet från den tid som beskrivs i dagboken.
(”10 juli, fortsättning
— Jag röker, jag målar. Jag låtsas och inandas färglukten. Dessutom ska jag förädla hädelsen genom att låta en av socknens präster välsigna denna förbannade bild. Och den förmätna helgerånet blir inte fullständigt, in extenso, förrän efter invigningen.”)
Hycklande uppvisande av sin mildhet föregår en lätt bris den förestående värmeböljans kvävande hetta. Mellan bona gömmer sig fåglarna för att mata sina ungar. Drömmaren märker dem inte, för upptagen med att bana väg genom sin minnesvärda sammanfattning.
Han upprepar på minnets skärm varje rörelse, varje tanke, från de enklaste till de mest begärsfyllda. Han huttrar av den avgrundsköld som en ihärdig kontakt med hans undermedvetna framkallar, som ett offerdjur som just fått strupen avskuren i sina sista ryckningar.
Kristos Anonymus, kallad Petrus Romanus, ska inte återuppstå. Han var dödfödd när rädderskan anlände! … Marilyn??? Nej, hon är bara en ventil för hans undergivna passion för konsten.
Damien vet att han räddats från en nedstigning i helvetet genom grannkvinnans oavsiktliga ingripande. Han ser sig åter på balkongen mot bakgården, väntande på sitt livs steg, Nielles. Dagboken bekräftar det.
(”… 11 juli
— God morgon, Nielle! Vackert solsken i dag, inte sant? … Säg … är du alltid borta lika länge? …
— Ja! I mitt arbete måste jag resa ofta!
— Jag skulle vilja visa dig min bostad, jag har målat om alltsammans. Dessutom har jag gjort en liten väggmålning som jag precis blivit klar med.
— Tyvärr är jag trött, svarade hon medan hon låste upp dörren.
— Två minuter. Jag kommer inte ens att bjuda på kaffe. Jag lovar!
— Nåväl, eftersom du envisas! … Var finns detta konstverk?
— Där! I mitt sovrum, ser du?
— Ja, det är inte illa. — Ursäkta, jag måste gå. Jag står inte ut med lukten, färgångorna. Jag kvävs! Hej då!
Redan likblek skyndade hon därifrån, utan att ana att samma starka och kväljande lukt som hon just flytt skulle vänta på henne hemma hos sig.
Varför denna inbjudan till min håla? … Vad hade jag gjort? …
Övertygelsen om min messianska galenskaps oövervinnlighet lugnade mig. Tvivel och falskheten i Petrus, Kristos eller Antikrists identiteter spelade ingen roll: dessa personligheter stimulerade min fantasi. Är jag inte framför allt en skapare … en drömmare?
Sedan du stängde denna dörr bakom dig ställer jag mig Gauguins frågor: ”Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg?” Dessa frågor motsäger möjligheten till senare återfall i mina ekumeniska villfarelser. Utan den rustning, detta hölje av religiöst sken som smickrade mitt skamliga ego och som din likgiltighet har krossat … är jag rädd, jag har ont. Det svider som ett öppet sår, denna människohud som du tvingar mig att upptäcka.
Att bli medveten om den vältajmade hjälp som drar mig ur en alltmer påträngande föreställd personlighetsklyvning är att erkänna att enbart din närvaro räddar mig, du som bara är min granne.”)
***
Solen tänder buskarna. Brinnande ivrig släcker den dem inte … Väckarklockorna påminner om samhällsordningen. Zen är omöjligt för drömpaten. Han vet att nedskrivna sanningar bara är döden för vissa uttalade lögner. Det outsagda lever vidare i skvallret!
Självrannsakan irrar efter de känslor han låter klarna. Damien hänger mellan två tider. Den intensiva psykoanalysens tid och tiden då behovet av den uppstod. Dagboken är tråden som håller honom svävande över hans problems avgrund.
(”12 juli
— Bedrövlig är svårigheten att finna mig ensam i ensamheten, denna totala och oåterkalleliga instängdhet. Allt är ännu inte upplevt. Ingenting har ännu skrivits. Ändå kämpar jag mot min förtvivlans otillfredsställda tomhet. Den förföljer mig som ett rasande djur genom denna döda skog. Melankolin.
Jag saknar Mylène. Lysianne ännu mer, hon som snart återvänder från semestern.
Min ångest leder jag mot dig, musa. Jag kan inte hjälpa det, det är instinktivt! Även när du går upp till dig utan att våga se dig omkring, utan att ens kontrollera om jag står där och spionerar på dina lyckligaste och kortaste rörelser … förblir du min besatthet. Beror din hållning bara på en naiv tillit till mig? … Eller är det den likgiltighet som irriterar mig så fruktansvärt?
Sanningen! Jag spionerar inte på dig. Jag vakar över mig själv … för att inte bryta samman! Ångesten är ofrånkomlig. Denna lekfulla masochism sliter i mig. Jag betraktar dig till och med på avstånd för att ge den nya galenskap du sått ett giltigt skäl att låta mig andas.
Mot min vilja hindrar mig inte rädslan för att bli ertappad från att riskera en konfrontation med vassa ord eller meningslösa spratt. Latent paranoia, grymhet vid sidan av? Att stå på vakt är att stå på njutningens tröskel.
Vid minsta misstanke om att någon nedsättande kommentar om mig sprids genom den avtagande sommarens luft, från dina fönster till mina, utan tillstånd … tar jag min tillflykt som ett misshandlat barn till min katthona och hennes tillgivenhet.
Ja till djurterapi! Men …! … Stackars sorgliga katt, stackars djur! Hon lider med mig. Min förknutna själ har förtrollat hennes. Följderna av min animistiska tro? … Allt mitt lidande, från de skarpaste smärtorna till de mest kortfattade klagolätena, bestrålar henne med betavågor. När hon sover och gnyr i drömmen visar hon en alltför fullkomlig symbios med min plåga. Detta lilla trefärgade djur är en berikad spegelbild av min grånande aura.
Ett obestridligt bevis: sent på eftermiddagen gick jag och tittade i skyltfönster. För att koppla av, skingra tankarna och flytta frustrationerna till andra platser … Med likgiltig min och händerna i fickorna återvände jag något mindre besviken på mig själv. En aning mer irriterad på samhället.
Några meter från min nya bostad jamar någon förtvivlat för att väcka min uppmärksamhet … Min katt! Hon sitter på kanten av ett fönster mellan halvstängda luckor. Som ett visitkort prytt med klösmärken och skräp hade hon smugit sig upp till tredje våningen. Med vilket trolleri hade hon lyckats där jag misslyckas så ömkligt? … Är jag mindre än ett kattdjur? … En råtta, kanske?
Var detta en förklädd inbjudan? … Och i så fall vem hade tänkt ut knepet? Djuret, musan eller slumpen? Spelar det så stor roll att känna lösenordet om ödet låter mig växla några meningar med Nielle?
Grannkvinna, varifrån kom du? Märkligt nog kom du några ögonblick senare. — Jag är lycklig! — Äntligen dina ögon! Vilken glans! Ju närmare jag kommer dem, desto mer får de mig att balansera som en lindansare på mina späda förhoppningars tråd. — Du är här. — Så nära …!
Trots min glädje tilltalade jag dig med misstänksam min.
— Hej! Jag vill inte störa, men min katt har, jag vet inte varifrån eller hur, … tagit sig in hos dig!
— Åh! Det var verkligen konstigt! … Kom in och hämta henne hos mig, sade hon snabbt med ett leende så entusiastiskt att det nästan gjorde sommarvärmen blyg.
Detta oväntade svar hade jag inte räknat med. Inbjudan till tredje våningen var för mig den sjunde himmel där jag så innerligt längtade efter att dö i vällust.
Olycka! Just när jag skulle följa efter henne ändrades kvällens program oväntat. Det oförutsedda kom gestikulerande i form av Jean Brouillettes (Bruce bland vännerna) obehagliga framfusighet, den andre sonen till bottenvåningens grannar, ägarna. — Allt tycks lyckas för den unge mannen med en djävulens sändebuds självsäkerhet. Med sin valentinska rockarsväng och sina humoristiska konster bröt han förtrollningen i ett ögonblick som redan var skört och fyllt av ömhet.
Hans flirt kastade mina förhoppningar på bålet; jag blev den uteslutne. Mitt karma lade åter beslag på de ynnestbevis det tyckts lova mig. Till hennes följeslagares brutala och klandervärda ingripande under festen hade nu fogats ett oväntat ingripande av den vilda ungdomen.
Den obevekliga förtrollning som ändrade förloppet av denna enkla och underbara händelse knäckte mig. Jag kände mig inte vuxen uppgiften. Jag erkänner! Jag saknar stake! Triumvirat är inte min starka sida.
Ännu en gång flykten mot de förlorade och dunkla horisonterna av plåga i medvetandets frånvaro … Glömma till och med sorgen över en verklig och lovande kommunikation som halshuggits. Vem vet? Kanske till och med en mjuk och fuktig närhet som aldrig blev av.
Än mer upprörande: besvikelsen i Nielles uttrycksfulla blick, som tycktes genomskåda min oförmåga att möta det oväntade och min förkärlek för att undvika motgångar, medan jag själv förlamade mina känslor och sinnesrörelser.
Ett gynnsamt ögonblick för samtal. Förspillt! … Jag borde ha reagerat och ljugit medan jag skrattade åt Bruces utläggningar. Haft roligt! … Men min komaliknande bestörtning hindrade mig.
Alltså återvände jag ensam till min trånga tillflyktsort med katten i famnen; hon såg uppgivet på mig.”)
Tystnaden, som skrämts upp av ett skri, försvinner fullständigt och söker desperat skydd i lägenhetens putsade innerväggar. Fönstret står öppet. En vilsegången nattskärra skrämmer natten, som redan försvunnit, och ropar förgäves på morgonen som fortsätter att växa.
Vattenkokaren väser en välkänd melodi. Larmet går. Elden tappar … andan. Magsår eller inte. Mage eller inte. Lite mjölk, en gnutta socker i det cancerframkallande snabbkaffets kemi.
Strupen, fortfarande irriterad av den framväxande frustrationen, återhämtar sig långsamt från sin tydliga rodnad. Obehaget hindrar inte att spöklika minnen utanför texten väcks till liv. Som en dimma på flykt svävar de kring det svarta häftet.
— Min feghet är ett blankvapen som jag vänder mot mig själv. Denna brist spetsar ohyggligt mina möjligheter att hävda mig. Att uppmuntra mig själv genom att skylla lytes ursprung på min judisk-kristna uppfostran suddar inte ut dess följder, lika lite som det befriar mig från skulden. Att vända andra kinden till när den första är röd av hämnd har blivit en helig automatik som hindrar min utveckling. Överskrida toleransens gräns! … Hämta mod och kraft inom mig för att desertera från underkastelsen och ställa mig på angriparnas sida! Leva verkligheten som jag aldrig tidigare upplevt den! Den ljuvliga förpliktelsen.
(”12 juli, fortsättning
— I morgon måste jag använda det väsentliga av de egenskaper jag hittills vägrat utöva. Jag ska resa till min barndoms by och berätta för mina goda föräldrar om separationen. Få dem att acceptera den plötsliga upplösningen av mitt fridfulla äktenskap utan att plåga dem alltför mycket. Göra allt för att få dem att förstå och godta mitt misslyckande. Dessutom måste jag säga att jag inte tänker berätta för Lysianne om familjens sönderfall förrän hon återvänt från semestern. Ett berg av påtagliga omständigheter, till och med för den drömmare jag är.
Detta hinder, som jag måste ta mig över ensam, kommer säkert att väcka värden inom mig som tvingar mig att möta min förödande feghet.”)