KAPITEL I
Som enda bagage hade han en gammal resväska som knappt dammats av. Han måste ge sig av fort. Annars skulle allt vittra sönder. Livet skulle rasa samman över honom.
Utanför vräkte ett skyfall ned över staden. Regnet föll med ett nästan personligt raseri, som om himlen själv hade beslutat att brista. Dropparna hamrade mot Fordens motorhuv, strömmade över rutorna, förvrängde husfasaderna och slukade gatans ljus.
Damien grät i takt med regnet. Tårarna blandades med vattnet som rann längs hans ansikte, och han visste inte längre riktigt om det var han själv som tömdes eller världen som svämmade över.
Med en rörelse som var både vårdslös och nervös slängde han väskan i bilens baksäte. Bildörren slog igen. Säkerhetsbälte? Nej. Det gav han fan i. Startmotorn. Disträ, med rödgråtna ögon grumlade av vatten och tårar, backade han häftigt utan att ens kasta en blick i backspegeln.
En dov stöt.
Någonting träffade bilens bakparti. Eller så var det bilen som träffade någonting. I regnets dån urskilde han nästan ingenting: en skugga, en rörelse, en gestalt som genast tycktes dra sig undan strålkastarnas skälvande ljus. Damien rynkade pannan, knappt en sekund. Hans tankar, redan på väg någon annanstans, vägrade stanna där.
Regnet smattrade alltför hårt. Hans syn splittrades bakom vindrutetorkarna. Hela världen var bara en smutsig ruta, svart vatten, en labyrint av reflexer. Han trodde sig ha stött emot en säck, en soptunna, något slags hinder som lämnats kvar i mörkret.
Han undersökte inte saken närmare.
Han lade i växeln och körde ut på den genomdränkta gatan. Om han hade tittat noggrannare, om han bara hade tagit sig tid att stiga ur, kanske han hade sett det som regnet redan försökte sudda ut.
Han kunde ha tagit tunnelbanan eller bussen. I själva verket skulle han inte särskilt långt. Men han ville inte träffa någon.
— Ingen! Jag säger ingen!
Det han kallade en resa skulle egentligen börja först när han parkerade Forden på en viss liten gata. Så kort att man, om det inte vore för husfasaderna på ena sidan och parken längs den andra, skulle ha tagit den för en gränd.
Med alla sina sprickor i gatubeläggningen, sina ojämna trottoarer som lappats med flera lager asfalt; med elkablarna på smutsbeige och grå stolpar, snabba trafikleder för de ekorrar som vågade sig ut på dem; med de brokiga husen uppförda före andra världskriget; med sin enda alm, så ståtlig att den får popplarna intill att gulna i förtid. Alla dessa delar av landskapet han föreställer sig plågar honom och stör hans koncentration. Denna inre bild gör det svårt för honom att respektera trafikljusen som hejdar hans framfart. En impuls som sträcker sig förbi hans senaste tio år, översvämmade av förödmjukelser. Där!… Han måste öka farten och ta sig igenom detta årtionde, som knappt bleknat, genom att glömma baklänges. Där! Mot sina förlorade åldrar måste han kasta sig, för att mogna där. Det hoppas han åtminstone.
Dessa gårdagar från andra platser, dessa gestalter från förscenen, ett pussel av tid och rum som han måste återskapa. Ett stycke av hans liv som passerar revy som trailrar inför en kommande långfilm…
”Snart på era biodukar!… (musik)… Mer än en film! (ett liv) Ett drama där misstagen galopperar fram. Se snart Damien och J:s ovärdiga kärlekshistoria…” Till och med namnet Julia, laddat med passion, fastnar i hans hals. Ändå heter hon inte Julia. Och han är inte riktigt Romeo heller.
— Förbannade skit! Det är ju sköldpaddor bakom ratten! De här idioterna måste ha kommit överens om att ge sig ut på utflykt en tisdagskväll. Flytta på er, söndagsbilister, dårar som sitter i sina skal på asfaltens hedmarker! vrålar han, uppretad av den ovanligt täta trafiken.
Ändå ger denna tillfälliga trafikstockning honom utrymme för ett förspel. Att föregripa flykten. Att medvetet betrakta föregående dag som en språngbräda för att dyka ned i det förflutna, djupare och bättre. Minska faran, undvika det ödesdigra misstaget att glömma någon viktig detalj.
***
Dagen innan hade han kommit till banken så ångestfylld och nervös att kassören tagit honom för en rånare inför hans första kupp. Det verkade så sannolikt att tjänstemannen till och med tillät sig att skämta under transaktionen.
— Det gäller väl ett uttag, eller hur?…
… Med eller utan underskrift?
— Ursäkta? Vad menar ni?
— Å, det spelar ingen roll!… En formalitet.
Enligt sedvanligt förfarande, inom den fascinerande ritual som institutionell yrkesskicklighet utgör, gjorde kassörens flinka hand Damien förvirrad; han lyckades inte räkna lika fort.
— … Ett tusen etthundraåttio, ett tusen tvåhundra!
… Varsågod, min herre!
— Är det exakt rätt belopp?
— Vill ni att jag räknar en gång till?
— Nej!
Med en artig indiskretion vände sig tjänstemannen till kunden, som fördelade sina besparingar jämnt mellan fickorna.
— Jag antar att ni tänker göra av med de här pengarna på något riktigt galet. Kanske en kryssning på kanalerna i Sorel?
— Just en resa. — Ja! — Att återupptäcka gränserna till min egen värld.
— Jag förstår inte.
— Det spelar ingen roll… En formalitet!
Alltför upptagen av sitt ovanliga sätt att göra sig av med pengarna var han nära att bli påkörd av en lastbil som körde över hastighetsgränsen. Bara några barn som lekte på trottoaren hade lagt märke till händelsen. Själv såg han dem som barn som gjorde sig redo för livets prövningar. Inte ens en chock, inte minsta anspänning, hade kunnat avleda honom från hans bekymmer.
Han spelade rollen som en kringvandrande man i sitt gamla kvarter. I denna gråzon som han en gång gjort till sin, anpassade han sina steg för att få största möjliga del av den stekande solens strålar. På så vis rustade han sig med ett förråd av dagsljus som skulle sporra honom i jakten på natten. Denna mättnad av solens välgärningar sammanföll med ett stopp: han blev stående framför en dörr vars utseende var honom bekant.
Hans pekfinger, som en pil, nådde ringklockan han siktade på. Ihärdighet!… Uthållighet!
— Nej men nu går ni för långt! Vad vill ni?! rasade en man i trettioårsåldern, väckt ur sömnen av det irriterande ringandet och förbittrad över fräckheten hos Damien, som var på besök i sina minnen.
— Jag ber om ursäkt. Jag tror att jag väckte er… Jag måste tala med er…
— Men jag känner igen er! Är ni inte den förre hyresgästen? Jag minns att ni visade mig runt i er bostad, den här lägenheten. Ni har ett ansikte man minns. Inget illa ment. Fast jag har ju ett fenomenalt minne! utbrast mannen hånfullt, med ett sarkastiskt ansiktsuttryck, från sin upphöjda plats i trappan.
— Förvånande!
— Inte särskilt. Om jag ska säga som det är har jag ibland sett er smyga omkring på gatan. Och ni får väl tycka att jag är lite ohyfsad. Kan ni komma till saken?
— … Jag skulle vilja be er om en tjänst. Var lugn! Jag ska inte ta mer av er tid än nödvändigt, det lovar jag.
— Nåväl… följ med mig! sade mannen, som ville förklara hur han levde. Bry er inte om röran, särskilt som ni vet att ni just drog mig ur sängen. Ingenting har förändrats här; ni ska få se att övervåningen är lika liten som förr och att man fortfarande hör grannarna skölja munnen på morgonen och få varandra att njuta på… tra-la-la.
Medan Damien följde tätt efter hyresgästen och höll sig fast i ledstången, räknade han trappstegen och döpte dem med sina tårar. Varje tår som slog mot det gamla nötta träet och stänkte ut frös till en nostalgisk tanke. — De utplånade reflexerna av en kvinna. — I hans huvud trängde förvrängda bilder, vilda skrik, bitande vrede och sönderslitande röster från lägenheten fram och angrep honom. Metaforiska bestar kvävde honom med sina gamla hot. Svindel utan botten! Ett kvidande hängde kvar i hans utandningar, som om hans andedräkt kräktes upp elände.
— Vad är det med er?… Mår ni inte bra?… Ni tänker väl inte spy, hoppas jag.
Med stora ansträngningar försökte han frigöra sig från sina spökens hot och samtidigt framstå som verkligt övertygande. Han samlade sig. Hans ögon tiggde om medlidande.
— Hjälp mig! Jag känner mig förlorad. Självmordet har mig i ett strupgrepp… Jag känner det som om jag tappat bort min själ. Den har gömt sig bakom drömmen eller kärleken… jag vet inte längre!… Och framför mig roar sig döden med att kväva min lust att leva!… Jag bönfaller er!… Hjälp mig!
— Men varför just jag? Är ni galen eller vad?! utbrast mannen häpet, och återfick så småningom fattningen.
— Det är ingen slump att jag vänder mig till er. Lägenheten ni bor i känner jag, jag har själv bott här. Det vet ni ju… Han gjorde ett uppehåll på några sekunder, desorienterad av det tvivel som grep honom. Eller snarare… jag har överlevt här. De här väggarna gömmer en hemlighet som bara tillhör mig, likt ett bortglömt lösenord; jag måste finna den igen genom att återvända till dessa för mig förbannade rum. I just dessa rum där ni lever… har lyckan gjort mig vilse och förskjutit mig. Jag förmår knappt ens teckna konturerna av livsglädje. En kvinna har sålt mig till döden!… Räck mig handen, min herre!
Hyresgästen rörde sig inte. Han blev alltmer oberörd och försökte hålla tillbaka sitt växande medlidande för att sedan utplåna det med kyla.
— Räck mig handen! upprepade han otydligt. Damien uttalade inte längre orden; han grät dem. Han sjönk ned på knä och grep tag i värdens fötter för att visa att ett avslag skulle krossa och förinta honom.
— Kom nu, res er!… Ansträng er lite! Ta er samman. Ni är starkare och mindre barnslig än så… kom igen! upprepade mannen, som såg sig tvungen att räcka handen åt den viljelöse, desorienterade varelsen som snyftade vid hans fötter.
Han tyckte att föreställningen hade pågått länge nog och skulle just göra slut på den genom att kasta ut den objudne gästen, när han kände besökaren lägga ett papper i hans handflata. Mekaniskt kastade han en blick på det.
— Vad är det här…? En hundradollarsedel! Av vilken otänkbar anledning ger ni mig de här pengarna, ni som ser så… fattig, eländig ut?
Damien lyckades med möda bryta tystnaden. Med stora ansträngningar förklarade han genom gester, ord och tårar att han måste återuppleva händelser. Minnas henne. En kvinna, en vändpunkt, en stor kärlek. Men denna instängdhet i det förflutna, denna återgång, måste ske i ensamhet.
— Jag är till och med beredd att betala er tvåhundra dollar om dagen för att hyra lägenheten i andra hand. Allt kontant, här och nu, vågade han föreslå.
— … Och… hur många dagar?
— Högst fyra, kanske fem. Hur som helst är det här försöket, som skulle låta mig återfinna mig själv, livsviktigt. Vad skulle jag ha för glädje av mina besparingar två meter under jord? — Strunt samma!… Här är tusen dollar, och om tre dagar räcker får ni behålla växeln, som man brukar säga! Drömmaren spelade rollen som en välbeställd borgare. Han var rädd att mannen skulle bli misstänksam om han medgav sin fattigdom. Dessutom var summan bara ett lockbete. Han räknade med att ett dygn skulle räcka för att tvätta bort smärtan.
— Nåväl! Jag går med på det. Ni får hyra min bostad i andra hand. Ni tänker väl inte göra något vansinnigt, hoppas jag? Jag menar, inte… bränna upp… Men jag måste medge att jag ljög genom att utelämna en sak. Ni kan väsnas hur mycket ni vill; det finns ingen annan i huset just nu. De fyra andra lägenheterna står tomma. Nästan alla har flytt från staden på sommarlov. Familjen Brouillette också. Ni minns dem väl… ägarna? Bara jag hade för lite sparpengar för att ge mig av. Man kan verkligen säga att ni är sänd från himlen! — Å, just det, inte för att jag misstror er… Men jag skulle föredra att ta med mig mina värdesaker: färg-tv:n, datorn och några småsaker som jag inte kan vara utan.
— Ni får ta bort precis allt om det behagar er. För övrigt… Så förklarade han för sin intresserade barmhärtige samarit att han själv skulle ta dit vissa saker, vissa föremål, alla fyllda av associationer till minnen som gått förlorade men som tyvärr ännu var alltför levande.
Denna slump, det oväntade i uthyrarens liv, denna stora längtan hos den märklige andrahandshyresgästen ledde inte till någon vänskap. Den förre hade ändå semester och den senare skulle behöva arbeta med sig själv. Under timmarna som följde var båda upptagna med att tillfälligt ordna om bostaden och flytta den enes ägodelar till den andre. Utan särskilt mycket prat…
***
Till slut svänger Forden in på Gatan för den ärorika freden. Ett besynnerligt epitet som hans omåttliga fantasi hittat på i en annan tid.
När han parkerat bilen låter han sig långsamt sjunka ned i tiden och börjar, med avmätta rörelser, simma mot strömmen tillbaka till sina uttorkade stränder. Som artefakter fångna i sanden ska minnena av hans fotsteg bli hans vägvisare.
Allt vissnar och blir skörare. Hans hand griper hårdare om resväskans handtag, hans enda förbindelse med verkligheten. Ju närmare han kommer dörren som öppnades för honom dagen innan, desto mer bleknar nuet tills det upphör att existera. — Framtiden? Tills vidare ett okänt värde. Kunskapen är ju knuten till det förflutna.
Utan minsta tvekan griper han nyckeln… för in den i det rostfläckiga låset. Samma nyckel som han hade förr, inte ett dugg mer sliten. Denna nyckel, som kunde leda till hoppet eller till hans slut, skulle öppna gamla sår på nytt.