KAPITEL III
Den mnemoniska rapsodin och den nervösa ordströmmen från hans inre röst har somnat. Natten har blivit två timmar äldre. Djupa funderingar, … välsignad stumhet, … här kommer Morfeus. Den sovande vrider sig oroligt. Även om flykten in i det omedvetna är berättigad förblir den plågsam: Damien måste vakna.
Han reser sig trögt, med halvslutna ögon, brygger kaffe och betraktar, ännu halvsovande, sin halvt tillslutna själ. Tystnaden är fullständig. Tankarna tar form av verb. De klättrar och sjunker ned i hans undermedvetnas djup, fast beslutna att lämna spår efter sig. Som om ett ords vibration mot stämbanden och hans sammansnörda strupe kunde lugna honom uttalar han det heliga förnamnet.
— Nielle! Håller jag på att bli galen? Jag har svårt att skilja nutid från förfluten tid.
Redan tre dagar hade gått sedan din ljuva bukett planterat kärlekens frö i mig, med dess ömhet som också hade ett eget intresse. Sedan dess förlorade jag mig i min tystnad medan jag väntade på att denna romantiska närvaro skulle återvända.
Den nervösa ivern inför de sista justeringarna. De avslutande förberedelserna inför festen kunde inte sudda ut det sagolika intryck som ett kort besök, en enkel hälsning hade lämnat. Visserligen gav allt arbete som återstod mig utmärkta skäl att lämna huset och stryka omkring ateljén … omkring henne! Men jag hade ett handikapp! Tusentals göromål, otaliga instruktioner och ideliga telefonsamtal till medverkande och leverantörer tillät mig bara en enda blick mot tredje våningen eller trappan. — Jag fick inte syn på henne. Inte en chans! — Att ordna ett sådant evenemang är långtifrån något nöje. Att planera och organisera det innebär att proppa sig full med stress, svett och ändlösa diskussioner. Man förlorar kraft, pengar och ibland vänner. Folkhopen skiter fullständigt i det, bara den får supa sig full på själva dagen. Strunt samma! Låt festen börja!
Hittills var firandet en lysande framgång. Allt förlöpte underbart, utan minsta missöde. Nästan alla gatans invånare tycktes ha kommit överens om att klä ut sig. De mest brokiga blandningar hade uppstått. Dessa tillfälliga personligheter uttryckte sig genom improviserad burlesk. En falsk kardinal bjöd en fånge på öl och belönades med en högtidlig spark i baken; en fe skrattade så hon kiknade åt en av de många cowboyernas smicker, medan han åtföljdes av en något svartsjuk spansk grevinna som ogenerat hävde ur sig hädelser av allra latinskaste slag. Somliga delade på redan ofullständiga kostymer, andra bar bara smink, men alla deltog helhjärtat, med den särskilda generositet som kännetecknar dem som har det knapert.
Mitt under kvällen skulle vi till och med ha fått se en atletisk Zorro. Men just innan han tänkte hoppa från tak till tak för att visa upp sig greps han av panik och lämnade över rollen till en reserv-Zorro, vars ölmage var så uppsvälld att byxorna inte gick att knäppa och blottade överdelen av hans alkoholistbak. Lyckligtvis lossnade inte skärpet.
För en gångs skull kände jag mig naturlig, till och med vacker, i min hovnarrsdräkt. Den röda och blå förklädnaden gav mig känslan av att tillhöra alla och ingen samtidigt. Samtidigt som jag höll uppsikt över aktiviteterna roade jag mig precis som jag ville. För alla härskade friheten, eftersom festen ersatt den utmattade vardagen.
Till hälften kerub, till hälften demon smög jag genom den halvberusade folkmassan. Euforisk och upptågsglad, med iris grumlad av cannabis, skämtade jag med de gamla som njöt av sina sista minuter före sänggåendet. Jag hittade på lustigheter åt barnen, som skrattade åt dem bara för att övertyga föräldrarna om att de inte höll på att somna. Jag roade och distraherade dansarna, drinkarna, de aktiva och de passiva. Musiken var djävulsk. Stämningen hade nått sin yttersta kulmen.
I fickan mer än trolleritrick, i huvudet mer än knep: kärlekens illusion i tryckt form. Små förklistrade pappershjärtan, inköpta billigt hos en gammal försäljerska i kvarteret, delade jag ut med vänlighet och humor eller fäste efter fantasins infall på allt som rörde sig …
— Schack på narren!
Jag stelnade. Nielle stod framför mig. Jag hade velat vara en enda vindpust och förenas med hennes andedräkt. Reagera? Gömma mig? … Meningslöst! Hon hade redan mejslat min själ till självförnekelsens gestalt. Och ändå höll livet, det verkliga livet, fast oss båda vid hjärtat och struntade i all logik.
Omkring oss försvann allting. Dekorationerna, girlanderna och de franska liljorna flög sin väg. Folkmassan, skratten och musiken smälte samman medan de bleknade bort. (”Varför står Ers Höghet alldeles stilla? Har jag sårat er? … Förolämpat er? … Är ni förvånad över er undersåtes yvighet? … Eller har ni drabbats av kärlek vid första ögonkastet? … Kanske? … Precis som jag. Utan tvivel!!!
Så där, Ers Majestät: från er narr ett hjärta på vardera kungliga kinden, så att jag får hänga kring er hals. Genom er, förtjusande drottning, ska jag uppfinna passionen på nytt. Redan dricker jag av den känsla som får er att stelna, … jag vidrör den med fingertopparna …”)
— Nielle! Kommer du? … Vi går någon annanstans.
Så förargligt! Hennes vänner, detta följe som följde, omgav och beskyddade henne, uppskattade inte det hypnotiska tillstånd vi sjunkit in i. Svartsjuka? … Deras klumpigheter skymde det gudomliga ljus som för ett ögonblick hade svetsat oss samman.
— Nielle! … Är du på månen, eller?
Förtrollningen var definitivt bruten. Hennes följe drog bort henne. Då kallade festen på mig med en joint och våra respektive sällskap hyllade oss längre bort, var och en på sitt håll, i skilda kungariken. Firandet led mot sitt slut. Nästa dag skulle folket återvända till sin misär och sina framtvingade småstölder.
”Jeu! … Game! … Spiel! …”
Drömpatens plötsliga delirium, först på sitt modersmål, sedan på den kulturelle inkräktarens språk och till sist på tyska, eftersom han bland sina avlägsna förfäder föreställer sig herrar och härskare över ett praktfullt slott vid Rhens stränder.
— Säg mig, Herr Doktor! Vilka är symptomen på denna obotliga sjukdom som kallas kärlek?
— Ich glaube! … Entschuldigen Sie! … Käre herr Damien! … Kärleken? … Nåväl, den är ett universellt syndrom. För det första blir patienten förlamad från topp till tå, pulsen rusar och verkligheten försvinner. Men framför allt, ett särskilt kännetecken: tiden stannar vid ett bestämt ögonblick!
— Vilket?
— När den enes blick vällustigt vandrar in i den andres ögon och tvärtom! … Då kommunicerar offrens undermedvetna med varandra på bekostnad av deras respektive medvetanden, på själens suveräna språk: kärleken. Till sist det dödliga och oåterkalleliga slaget … ett sken av idioti.
— Åh! … Mein Herr Damien, vad ansåg er hustru om det?
— Ich weiß nicht! … I don’t know! … Jag vet inte!
Hans universum sluter sig om honom utan att strypa honom. Döden betraktar honom tills vidare på avstånd. Han anar den. Lösenordet: ”Fly”. Musiken består, orden passerar. Cat Stevens på kassett, eftersom skivan slitits av samma avsikt. Vansinnet spelas också till en ballad.
— Fortsätta att förstöra mig själv, döda mig långsamt! Lemlästa mig med ord! Ljuga för mig själv. Leka med livet av leda. Jag är så trött på det! … Så trött! Jag satsar alla mina chanser att komma undan på glömskans tomrum. En underlig dvala håller de ensamma människornas hjärtan i ett ändlöst grepp, rädslan för att förstå sig själva och gå vilse i den inre tystnadens omsorg.
***
Självanalysen fördjupas. Kaffet har kallnat, ingenting har förbrukats, inte ens regnet som gör sig redo att falla. Vinden försöker diskret göra sig påmind. Dagen har hört en späd fågelunges rop.
— Nielle! Mitt livs kärlek! Från sin tredje våning — detta förgyllda slott — härskade hon som en behaglig plåga över mitt Château d’If. Men ingenting rubbade mig helt från min besatthet av Marilyn, för jag drogade mig tills mitt liv mumifierades. Envis som jag var fjättrade jag mig vid de hallucinatoriska gifterna. Orubbligt fortsatte jag min osannolika jakt på utopin.
Ändå störde festens magiska stöt och doften av väldoftande dagar mina tankar. I ateljén, detta rum som tjänade som mitt mystiska laboratorium och mitt bönerum tillägnat Hollywoodstjärnan, hörde jag från sommar till höst hur Nielle varsamt levde. Tystnaden, som vilade på hennes ekon och alltför täta frånvaro, hade blivit kuvös för mina ensamma drömmar.
Vart och ett av hennes steg förvandlades ofrånkomligen till ett ord. Jag tolkade hennes rörelser fram och tillbaka som meningar, … som förtroligheter. Varje gång hon flyttade sig fick jag anledning att ta en paus från mitt arbete med en ”humoristisk-esoterisk” serie. Ett ljud, och jag lät det intorkande bläcket förstöra penslar och stift ännu mer; en röst, och min inspiration föll i tusen bitar och jag övergav detta stora projekt i timmar.
När hon var någon annanstans … kämpade jag mot de drömmar hennes närvaro sått. Som segrare närde jag mig av deras tomhet; som besegrad upphörde jag att existera och drev omkring som en hemlös i verkligheten. Under neutrala stunder rökte jag och sökte återuppta striden, för hennes bild anföll mig på alla fronter.
— Vad betyder detta plötsliga brak mot golvet i hennes rum? … Varifrån kommer oljudet? … Jag trodde att hon var borta!
Jag, den omöjlige drömmaren, sprang ständigt uppjagad genom mitt barocka sinnes vindlingar. Vid minsta ljud gick jag vilse bland de suckar jag ältade, och kastade föreställda handlingar och ord ända till universums mitt. I min fantasi är ingenting omöjligt. Ju längre jag lämnar allt påtagligt bakom mig, desto tydligare visar sig det absurda och desto snabbare återkommer det, tills min skalle slås sönder mot det absolutas mur. Det enda som betyder något: en bländande trovärdighet, … det levande vattnet som är Nielle.
— Vad är det för ljud nu igen? … Vad gör hon där hemma? … Har en svartsjuk älskare slagit henne? … Har hon fallit när hon försökte kliva över en av mina drömmar?
Dessa alltför vardagliga möjligheter förkastade jag. Jag skrev scenarier till dess alla rimliga hypoteser var uttömda, natten igenom! Utan att tröttna, utan att mattas, grävde jag i min abstrakta värld och vaskade fram berättelser från de mest befängda till de mest trista, från de mest opersonliga till de mest intima.
Inför Mylène åberopade jag den vanliga förklaringen: jag stod under den rena inspirationens beskydd, kunde inte lämna den eller avbryta detta skapande rus. Om jag måste sova skulle jag sova i ateljén.
På morgonen ringde telefonen …
— God morgon, Damien. Det är … Nielle! Hennes röst var lika sorgsen som min frågande, oroliga själ.
— Tjuvar bröt sig in hos mig i natt. Har du märkt något ovanligt? … De jävlarna har stulit några familjesmycken. En gåva från min mormor. De hade stort känslomässigt värde för mig. Jag … är … förtvivlad. — Har du sett något konstigt?
Med händerna krampaktigt knutna kring luren anklagade jag mig för sådant jag inte gjort. Min skuldmedvetenhet svämmade över i ohederlighet och fick mig att tro att jag genom förmågan att befinna mig på två platser samtidigt kunde ha begått brottet. Men jag drömde ju. Borde jag ha erkänt att jag under tiden vältrade mig i hennes spegelbild? … Vad skulle jag kunna svara?
— Nielle, det där ljudet … tjuvar?
— Du hörde ett ljud, … inget annat? … Och du gjorde ingenting?!
På båda sidor skildes orden åt för att inte förvärra förvirringen.
— Tack … … hej då …!
Ett förkortat avslut som fullbordades av ett smärtsamt klick.
Utan tvivel riktade hon sina misstankar mot mig. Oskyldig! Jag var rädd att bli anklagad … Ack, min instinkt sade mig att skulden skulle läggas på mig. Obarmhärtiga samvetskval. Ändå förstår jag att stöld är en våldtäkt på friheten. Smärtan och upproret inför intrånget förvränger omdömet och skördar oskulden. Den ögonblickliga paranoian skonar då i sitt symptomatiska tvivel bara en enda person: en själv!
Tänkaren stannar, och vinden likaså. Regnet, som knappt hunnit börja, upphör. Bara den stigande solen förföljer molnen som besatt.
— Skadan av hennes olycka blev mitt fördärv. Rentvå mig genom att skydda henne. Överbeskydda henne för att återvinna den tillit jag så mödosamt hade förvärvat, hur liten den än varit före stölden … Det var det enda sättet att rentvå mig.
Vid minsta ljud från hennes våning undrade jag om hon var hemma. Vid minsta tystnad greps jag av en så våldsam oro att nerverna hotade att brista. Arbetet äcklade mig. Jag ville inte göra annat än lyssna. Ju mer jag spetsade öronen, desto djupare slog Nielle rot i det jag antog vara mitt liv. Den osynlige beskyddare jag trodde mig vara drevs enbart av önskan att återställa en normal kommunikation.
Vid varje samtal och varje besök, hur korta de än var, gav bekräftelsen på hennes närvaro och klangen i hennes röst mig krigarens vila, häroldens middagslur. Ju fler kontakterna blev, desto mer fäste jag mig vid henne. Oskyldigt började jag så småningom bedra Mylène, min hustru, och min andliga älskarinna … Marilyn, i lystna tankar.
Ur den gamla resväskan som drömpaten släpat med sig tar han fram ett paket Camel med filter. Medan han tänder en cigarett studerar han förpackningens berömda ockragula dromedar. Sedan tänker han på de kameler han hittills mött.
— Jag uppfattade från tredje våningen högkulturella samtal mellan Nielle och Jonathan, kallad professorn, hennes granne på samma våningsplan, en stor fåne som trots allt var vacker. Den världsvane var han; hon var hänförelsens suck. Han berättade om sina kunskaper i klassisk musik och spelade ibland vackra melodier för henne på sin tvärflöjt, som en ormtjusare. Tyvärr var han så skicklig på sitt instrument att jag föreställde mig Nielle komma naken ur en flätad korg och, med liderliga höftrörelser, närma sig honom för att omfamna honom … som genom trolleri.
Mellan ett romantiskt tonsättarverk och ett av hans framträdanden på blåsinstrumentet … sprutade det ibland sarkasmer om mig ur hans strupe. Anade han att jag skulle komma att älska Nielle och därför hade nytta av att förlöjliga mig?
Jag kände mig sårad av hans skämt och träffad av de fruktansvärda outtalade pauserna …! Skratten, komedin och hennes samförstånd med professorn oroade och upprörde mig; men de utgjorde inget hinder för min dåvarande hemliga och oanade kärleksförbindelse.
Under sitt försök att rädda det förflutna låter han inget ljud från nuet distrahera sig från ljuden som bryter fram ur det. I huset, som inte längre är detsamma, andas han utan förvåning samma luft som när han var trettio.
Ge sig av på morgonen, återvända först på kvällen och sedan gå tillbaka till sina galna nätter … han hade sett henne leva. Än i dag kan han nästan höra henne andas.
— På den tiden ansträngde jag mig så noggrant för att lyssna att skramlet av hennes porslin och den enklaste bakgrundsmusik från Nielles lägenhet blev en självklar del av min rutin.
Som en efterrätt, tydligt skild från de andra ljuden, frossade jag i knarret från den vackras darrande säng, ett ljummet vittne till de åtråvärda orgasmerna. Trots begäret som sakta slet mig i stycken njöt jag av att lyssna till dessa stunder av ömhet och ljudlig hänryckning.
Min hörsel utvecklades och övade sig i att uppfatta allt. Från höstens vindbyar till snöyran under hennes vinter, ända till andedräkten från en viss vår som, hoppades jag, skulle låta mig höra Nielles hjärtslag. Det yttersta privilegiet!
***
Solen har sannerligen vunnit spelet. Natten har lämnat platsen och applåderar svagt i fjärran åt Helios nya seger. Dagsljuset manar minnena att förverkligas. Nya hemligheter avslöjas …
— Dagarna hade visslat förbi månaderna som slutit upp bakom dem, och det blev sommar igen. Redan ett år sedan Nielle flyttade in på tredje våningen och skakade om min bräckliga grund. Jag, så föga verklighetsförankrad, sicksackade allt oftare genom ständiga fantasivärldar. Denna levande dröm som pulserade ovanför mina futtiga hägringar … Vilken glädje!
Årets första varma kväll. Maj månads sista. Vid arbetsbordet skissade jag slött på nya idéer till nästa kvartersfest. Distraherad av de svettiga porerna i händerna, som grep om papperet som sugkoppar, var jag villrådig inför min önskan att återuppleva föregående års känslomässiga händelser.
Vid den tiden, i en hetta som var två steg från en kvävande värmebölja, grubblade jag med öppna fönsterluckor. Till sommarstadens ljudrepertoar fogades därmed de oavbrutna kittlingar som störde min koncentration. Ingenting påverkade mitt hjärta, som slöt sig kring Nielles frånvaro. Till min förvåning älskade jag henne alltmer; och jag önskade att var och en av dessa frånvaroperioder skulle bli så kort som möjligt.
— En bil har stannat på gatan … En dörr slår igen … Bilen kör iväg … Är det hon som kommer tillbaka?
Jag kontrollerade inte om det var Nielle, utan föredrog att vandra genom olika scenarier och plocka bladen av en hel palett tänkbara slut.
— Steg i trappan. Ja, hennes! … Oroväckande avslöjanden. Hennes steg är sorgsna ord … Där! Jag förstår inte! … I stället för att gå till köket som hon brukar går hon direkt från trappan till sovrummet. Stegen viskar knappt, så bedrövad verkar hon … Hon kastar sig på sängen, som tar emot henne med öppna, tröstande lakan.
Nej! Jag drömde inte. Nielle var bedrövad. Hon grät. Jag föreställde mig att jag var alldeles intill henne och försökte trösta henne.
— Jag känner också smärta, eftersom jag bär ditt lidande. Dessa bleka minuter torterar mig och var och en av dina tårar blir en droppe syra på mina av ångest heta kinder. Jag är hos dig … oroa dig inte. Hör hur jag lider i din själ.
Tystnad. — Hon grät inte längre, stormen var äntligen över, som om mina smekande vågor lugnat henne. Så bra! — Hon sov. Lyckligtvis! — Jag älskar henne! Synd och skam!
Nielles gråt rostade i takt med dagarna som rann genom mina dagdrömmar. Ju fortare tiden gick, desto mer gnagde oron i mig. Hon hade inte lämnat bostaden under veckan som följde på kvällen av långa snyftningar. Eftersom hon bara gav ifrån sig enstaka, svaga ljud oroade hennes långa tystnader mig. Jag kunde inte vara stilla. För mitt själsliga jämvikts skull måste jag försöka kontrollera att Nielle mådde bra. ”Hur står det till med henne?” Besvikelsen som drabbat henne, sorgen vars orsak jag ännu inte kände, tycktes ha rubbat hennes vanor. Utan att tveka gick jag och ringde på min skönas dörr och väntade …
— Bara hon inte tänker på självmord! Jag kan inte föreställa mig att älska två döda kvinnor! Till och med min galenskap har gränser. Hur skulle jag kunna ägna min konst åt två bortgångna, Marilyn och Nielle!
Som ett svar på tanken öppnades dörren. Nielle stod högst upp i den smala inre trappan. I denna passage med drag av ett skälvande hus väckte de slitna stegen och det svaga ljuset förlägenhet och rädsla.
— God morgon, Damien!
— God morgon, Nielle! … Får jag komma upp en liten minut …
Ju närmare henne jag kom, desto mer darrade jag under huden. Hennes långa nattlinne med breda vågräta ränder i skiftande marinblått och vitt retade min libido. Nattplagget följde kvinnans kropp så väl att jag kunde uppskatta bröstens, höfternas och skinkornas former. Medan jag tvingade mig att höja blicken av rädsla för att oroa henne vände jag mig till henne …
— Jag var orolig, Nielle. Jag hörde inte minsta ljud hos dig … eller nästan inte … Är allt bra?
— Ja! Oroa dig inte för mig. Jag har bara influensa och ligger till sängs.
— Bra! … Då önskar jag dig ett snabbt tillfrisknande! … Om du behöver en vårdare, säg bara till! …
Lugnare av Nielles skratt, som förseglade vårt korta samtal, återvände jag hem och försökte härma det dyrbara leendet med den uttalade avsikten att lugna mina drömmar.
***
Från soffan, sin minnets vaktpost, granskar Damien bokhyllornas hyllplan. Som en del av iscensättningen inför grävandet i sin dimma hade han där placerat två ting som inte gick att skilja åt.
Han reser sig nästan mekaniskt — alltid samma upprepade rörelse, en ceremoni, en svart mässa av minnen och sorgliga vanor — och tar först ett fotografi som slitits av hans förbittrade blick. En obestridlig förtrollning.
Han tar också dagboken över sina eteriska resor, med skrynkliga sidor fläckade av kaffe och tårar. Pärmar av kartong, svarta, några blad saknas och andra är sönderrivna, precis som hans själ. Den är dessutom ofullständig eftersom författaren gjort sig skyldig till svävande utopier. Men han håller den i handen! … Gesterna och rörelserna är ömma och återhållna. Han drömmer om henne.
— En obesvarad kärlek … varför? Vad är orsaken till denna plåga, denna urartning av mina känslor? Kommer dagboken att visa mig åtminstone källan till en förklaring? … Vägen till befrielse?
Han håller andan tills all luft tagit slut och befaller lungorna att andas ut ända in i intet …; sedan andas han igen. Som om han ville leva baklänges, drivas av den mörka önskan att se sig själv födas medan han dör.
Logiskt nog, med förakt för slumpen och dess irrationalitet, stänger han in sig i kronologin och slår upp dagboken på det ställe som motsvarar hans minnen.
”I dag den femte juli. Söndag. Separationsdagen …
Klockan fem på morgonen. Jag har arbetat hela natten. Renoveringen av familjebostadens golv är knappt färdig. Jag passade på medan Lysianne hade sommarlov och roade sig på landet för att utföra dessa stora arbeten. Nåväl! … Sista betsen, sista lackningen, sista illamående uppstötningen.
Utmattad lämnade jag penslar, rollers och skålar åt sitt öde och gick för att träffa Mylène i ateljén, där vi tillfälligt ställt vår säng. Efter att ha kurtiserat hela natten med sin älskare, utvald av kärleken bland ett vänpar, är ängeln avslappnad men hennes tankar svävar någon annanstans.
Vad spelar det för roll? … Ingen alls! … Kanske andas jag in balsamen från min hustrus otrohet, men Nielle strömmar ut ur mitt medvetande. — Utan att veta det sov vi, det utslitna par vi blivit, tillsammans för ett sista utbyte av drömmar. Ett sista uppvaknande som inte var obehagligt. Lyckligtvis!
Före hennes bekännelse, hennes avslöjande och mitt avsvärjande: ett sista nöje, en enkel förströelse som avslutning. — En lek! — Som en barnslig visa sjungen av ett barn som just håller på att lära sig sina första ord. Roligt nonsens. — ”Ba, ba, bi, bo, bi! Jag! Jag!” Det betyder på begripligt språk … ”Ge mig en puss på munnen och skriv ut samma recept åt mig!” … Och tillbaka till avsändaren och tillbaka till den som skickade det, tills läpparna påtagligt utmattats. Ett magiskt och omedvetet nöje, likt lusten att ge sig åt någon annan än den man kysser.
Dubbelt tillstånd! Hycklande verklighet! Jag är en djävul till man. Faust och Mefistofeles. Offret och bödeln. En helveteseld i ett hörn av paradiset. Efter denna omvälvande dag betraktar jag mig som grym, eftersom jag saknat uppriktighet, trohet och äkthet.
— Du har älskat med François, eller hur?
— Ja! Och vad då …!
— Älskar ni varandra? …
— Ja! Jag älskar honom, och han älskar mig också! Det kanske förvånar dig, Damien … men det är mer än bara fysisk dragningskraft. Vi har mycket gemensamt. När jag pratar med honom känner jag mig lycklig. Du kommunicerar inte, och dessutom … du är inte längre densamme.
— Vad skulle du säga om att bo med honom? … Jag tar ateljén, så kan han flytta in hos oss.
Är det frukten av den ofrånkomliga efterhärmningen efter många års gemensamt liv? Förvåningen präglade våra ansikten likadant, i samma ögonblick. Kommer jag att ångra detta beslut? Möjligen, för redan inser jag att min sjukliga impulsivitet ritat ut en ny vägkorsning. Liv skiljs åt; andra förenas. Det mest befängda är den nya väg jag nu ger mig in på och hoppet om att den ska förena mig med Nielle.”
Än en gång chockerar och tillrättavisar sanningen. Den sårar, hemsöker och ger råd. För tillfället är det lämpligt att läsa om dagboken. Dagen har under tiden fortsatt att växa och låter livet avslöja dessa nattliga passioner, ibland mordiska.
Duschen svalkar, strålen är på högsta styrka. Drömpaten klär sig utan att rubba ordningen i sina manier, trots dagboken som distraherar honom och drar honom till sig som en magnet.
— Samma dag …! Vilken fulländad klantskalle! … Och de där förbannade drogerna, all skada de orsakat mig och det lidande jag under deras inflytande vållat andra. Inte tänka på det mer! … Hur borde jag ha reagerat?
Ändra beteende!? … Och om historien skrevs om? Napoleon Bonaparte utan högra handen gömd! … Vänstra? — Van Gogh död i armarna på en hora, med båda öronen på plats, … i fickorna? — Marilyn … en eurasiska? …
Damien tar åter upp det svartpärmade häftet och hädar medan han försöker läsa sin egen skrift.
— Så förbaskat illa jag skrev! Förfärligt! … som en fluga berövad både ben och gener. Mod! Tyd! Det är din egen skit.
”Söndag den femte juli … I repris! …
Mitt på eftermiddagen. Hela grannskapet har redan fått veta om separationen. Grannarna reagerar värre än vi. Spelar ingen roll! Denna Herrens dag såg ut att bli alltför lugn för dem. Efter att ha tillbringat gårdagen med att söka ett intressant skvallerämne som ännu inte uppenbarat sig, skulle upplösningen av vårt äktenskap mätta deras hunger. Ett ytligt trauma som utan tvivel kommer att återberättas i oändliga omskrivningar!
Men dramats verkliga kärna är att både Mylène och jag glömt att förutse vad separationen skulle innebära för Lysianne, som för tillfället är lycklig och sorglös. Tärningen är ändå kastad och jag låter mig föras vidare av händelserna.
Nu är jag ensam i ateljén. Jag har flyttat dit allt jag kunnat, även de sönderslitna minnena från mitt avlidna äktenskap. Detta springande fram och tillbaka under allas misstänksamma blickar och mest försåtliga frågor. Och sedan, mitt på kvällen när ståhejet äntligen var över, såg jag efter om jag åtminstone var någorlunda installerad och började fundera över min trötthet och mitt rätt ovårdade yttre. Fötterna var smutsiga, sandalerna fläckade av lättidentifierade stadsföroreningar; jeansen urtvättade och slitna till trådarna; en simpel T-shirt, ett blått linne vars färg nyanserats av dagens ansträngningars svett. Jag var ett vrak!
Sedan tog tankarna en annan riktning. Jag stirrade som en hungrig varg på taket som skilde mig från Nielle och föreställde mig att hon av medlidande erbjöd mig en natt i detta sovrum som jag så hett längtade efter.
Efter att ha intagit det förbjudna, det falska modet i kapselform, utan att ens tvätta av mig smutsen gick jag och ringde på hennes dörr. Hon öppnade. Jag var helt stenad, smutsig och stank.
— Får jag komma upp?
Innan hennes svar hunnit nå mig har jag redan längtansfull blick och fötterna fastsvetsade vid tredje våningens avsats. Utan att tveka ber jag om kaffe. Och där står det redan framför mig.
Jag undersöker om stämningen fortfarande gynnar mina fördärvade avsikter och berättar om det ovanliga, detta plötsliga uppbrott. Jag ger mig själv hjälterollen i denna normalt bedrövliga situation och förkunnar dessutom den damieniska välsignelsen över början till samlivet mellan Mylène och hennes älskare François.
— Jag ger dem min välsignelse; nej, det berör mig inte …!
Mina ord klingar uppenbart falskt, men den inställsamma lögnen tycks passa mig. Samtidigt måste mitt samvete medge: hennes skönhet är så stor att dödssynderna inför henne anstränger sig för att bli dygder. Ju mer jag ser på henne, desto mer åtrår jag henne. Denna alldeles nya frihet att våga mig längre än att bara lyssna på hennes rörelser får mig att höja bedrägeri och vällust till skyarna.
— Nielle, … jag … jag vet inte hur jag ska fråga dig …? … Jo! … Det som skrämmer mig mest med följderna av att min hustru flyttat ifrån mig … är att ligga ensam i en säng … öh! … Du förstår, jag är rädd för chocken! …
— Och? …
När jag märker hennes tvekan blir jag än mer honungssöt och ännu mer svekfull.
— … jag skulle vilja sova hos dig, bara ligga bredvid dig … Var inte rädd! … Jag vill inte älska! (?) … Bara … din kropp i vila … som en tröst!
— Nej! Det kommer inte på fråga! Detta tydliga svar följdes av ett erbjudande om ännu en kopp kaffe. En häpnadsväckande vänlighet, nästan malplacerad.
— Nej! … öh! … Jag är trött, … jag måste gå. Tack för kaffet, Nielle.
Skamsen och försvarslös, och tacksam för lärdomen utan att erkänna det för henne, upprepade jag för mig själv i varje trappsteg på vägen ned att det var idioternas kung som satte foten där!”
Inför minnet av denna diplomatiska tillrättavisning kommer trots allt ett uppriktigt skratt. Dagens första musik. Tvåtoniga träd. Ljus och skuggor slåss om ett fiktivt, skiftande territorium alltefter solens färd. Staden håller just på att vakna. Det är fortfarande tidigt.
Han har lagt sig på soffan igen och söker skydd i sin galenskap som i en skattkista överfull av gamla bilder, alltför prydligt sorterade.