KAPITEL IX
I sin jakt på ett snabbt tillfrisknande ger mannen, vars drömförmåga rubbats, ifrån sig ett gällt klagorop. Ett panikslaget ljud som slits ur en knut gömd i hans solar plexus. Denna smärta överlämnar han åt vardagsrummets kvävande atmosfär.
Liggande på mage med soffan som omslag gråter han, som om han anat vad som väntar, några tårar. Tårkörtlarna har satts i arbete av föreställningen om de plågsamma prövningar som ska förmörka hans kärleksliv. Det bittra närmar sig.
Nielle skulle göra allt för att undandra sig drömmarens begär. Inte längre låta sig ses. I drömmen hade han höjt henne till skyarna. Hon skulle blotta honom. — Han upphöjde henne bortom allt. Hon skulle krossa honom. Enkelt för henne: hon skulle förblinda honom med en föregiven frånvaro.
Lika oförutsägbart som överraskningsanfallet mot Pearl Harbor hade Nielle ironiskt förklarat krig genom sin tvetydiga anspelning på verket Damien hade skänkt henne. Detta oönskade och störande besök av den oförbätterlige särlingen blev droppen som fick bägaren att rinna över, den sista tuggan före illamåendet. Nielle stod inte ut längre. Försöken att återvinna henne hade misslyckats.
Som en sekt som officiellt träder fram höll en sammanslutning på att bildas. Inget religiöst, humanitärt eller politiskt syfte. Enda målet: att bryta motståndarlägrets moral … En löjligt lätt måltavla: en ensam fotsoldat. Damien, soldaten utan stadga.
Ett strategiskt övertag. Att vara fler och bokstavligen trampa på huvudet på hyresgästen därunder säkrade nästan segern åt musans läger. Deras vapen: verbala bomber, vildsint självständighet, fördomar, spionmani, iscensättningar och obegripliga beteenden. Det grymmaste och mest dödliga vapnet, trots sin skenbara oskuld: att systematiskt hindra drömmaren från att träffa sin energikälla, Nielle själv.
Till försvar hade Damien bara dessa bräckliga sköldar: en halv naivitet, en överdriven altruism och ett placebo — att ta droger vid behov. Hans resurser: fantasin och kärleken till fiendegeneralen.
Han visste att ett förgiftat svärd hängde ovanför hans själ. Av hjältemod? Av lidelse? Han skulle gå ända till slutet!
— Nielle! Var är du? … Gud, varför gömmer hon sig så här? — Efter alla dessa timmar då jag lyssnat till hennes liv, hur vågar hon försöka få mig att tro att hon inte är där uppe?
Hon lever där! Hon pratar, går omkring, äter, älskar. Hon går hemifrån, kommer tillbaka och rör sig där uppe utan att jag ens får syn på skuggan av henne i något hörn?
Hon har till och med kostat på sig ett hemligt telefonnummer.
Damien anade att intriger pågick. Ändå hade han inga påtagliga bevis. Allt som rörde Nielle blev ogripbart, så till den grad att han drabbades av panik. Gång på gång återkom hopträngda frågor som galopperade genom hans huvud likt utmattade vildhästar efter en skräckfylld kapplöpning.
— Jag hör hennes steg, hon bor fortfarande där uppe … Varför ljuger då Mia för mig? — Varför har den där Marc, som hon hade tillfrågat om ett samarbete, inte kommit tillbaka för att hämta sin post, efter att med sjuklig belåtenhet ha skrutit om att hon utsett just honom? — Lou Jobim och hans inneboende Carlos förnekar att de träffar henne regelbundet. Hur kommer det sig då att jag nästan dagligen hör dem besöka de båda systrarna? — Hur kunde Bruce Brouillette få reda på namnet på den unge student som kocken har inhyst? …
Varje gång avbröt han dessa frågor som tågade förbi … likt krigare på rad. Han försökte se positivt på sina växande problem och funderade på en snabb lösning för att återfå kontakten med Nielle. Tankspritt, som om bara omgivningen kunde ge honom inspiration, lät han blicken vandra omkring i rummet. Under några sekunder stannade den vid hans föråldrade stereoanläggning.
— Musiken! Musiken! utropade han.
Utan dröjsmål gick han fram till sin skivsamling och letade nervöst bland de få titlarna. Ännu nervösare drog han ur ett slitet omslag en av de skivor som starkast förknippades med hans kärlek till musan. Nästan som en rituell rening lade han varsamt vinylskivan på skivtallriken och sänkte ned den ännu balanserade tonarmen. En gammal nål, som med åren nästan vuxit fast och slitits så illa att den snarare skrapade i spåren än läste dem, följde med. Högtalarna spottade ur sig de första vresiga strimmorna av ljud: några korta gitarrackord som inledning, sedan tog Cat Stevens röst vid: ”I’m looking for a hard headed woman. One who will take me for myself…”
Egoistiskt behöll han sina tankar för sig själv för att inte avslöja knepet. Han njöt av de första tonerna i en symfoni av kärleksbudskap som han skulle sända till henne. Som salvor från en sista hedersstrid för kärleken skulle de sväva in i grannkvinnans undermedvetna, tills hon inte längre kunde förneka hans känslors äkthet.
— Jag älskar dig, viljestarka kvinna. Du kan inte hindra mig från att meddela dig vad jag känner, och om jag första gången lyckades tala till dig genom en sång av Cat Stevens, är det genom honom jag nu närmar mig dig igen. Hans sånger rör dig för att du har fogat in egna betydelser i dem? Du ska få se hur bilden av mig tränger undan dem! Vad gäller problemen, vad gäller samvetskvalen som kan belägra mitt medvetande, ska de sakna all kraft, all verkan. Min kropp, mitt sinne, mitt liv utmattas för att ge kulturen näring. Varför skulle jag då inte få sätta den i min tjänst för att erövra dig, musa?
Från och med då skulle Damien föra en sorts sammanpressad korrespondens med Nielle genom dessa plastord, täta brev och befängda initiativ …
Nästa dag, i gryningens första ljus, övertygad om att ingen skulle se honom och utan att ens sucka, gick han ut. På asfalten nära trappan ritade han med röd sprayfärg ett hjärta runt det han nyss skrivit … (”Jag älskar dig, Hard Headed Woman!”)
Han återvände hem lika obemärkt … och struntade i hur husägarna sannolikt skulle reagera. De betraktade honom ändå som ett original, en aning för ”flummig” figur. Ett ofarligt freak. Framför allt brydde han sig inte om det skvaller detta förtäckta happening skulle väcka. Tanken på musan när hon läste graffitin, hennes förvåning förstenad till häpnad, fyllde honom med välbehag.
***
För att ge de förvandlade minnen som nu visar sig en fastare grund lyssnar drömpaten på Beethovens femte symfoni. ”Ta, ta, ta … Ta!” Berlins filharmoniker under Karajans ledning börjar spela … Döden knackar på!
Samtidigt rycker ljuset till på den redan förmörkade himlen. En blixt! … Under en kort drömstund slår himlarna rot i sitt alma mater. Åskan låter sina konturer stelna, nästan omärkligt, i symfonins suckar.
Förvirrad och slagen ur kurs av minnets exponentiella anstormning misstror han återblickarna från den stora omvälvningen. Hopkrupen i fosterställning i ett hörn av det trånga rummet är han rädd. Fruktan för att i kroppen på nytt genomleva dessa obevekliga påminnelser får hans föresatser att för en stund vissna. Händerna blir till provisoriska skydd.
Att inte minnas längre! … Förgäves! Det är för sent. Skådespelarna har intagit sina platser på den klibbiga scen som är hans hjärna. Dekoren är densamma, minnena går att ta på. Upplevelsen är annorlunda men form och innehåll förblir oförändrade, ty det förflutna kan inte förgås. Röster strålar fram ur hans begravda drömmar; först oändligt svaga, sedan hörs de allt starkare, med åskväder och våldsam musik som förstärkning …
Damien arbetade inte längre. Utan Nielle förlorade konsten sin mening. Han slösade bort tiden i den ödmjuka förhoppningen att få skymta sin musa. Vid minsta fotsteg i trappan, dämpat eller inte, skyndade han till sin första vaktpost: sovrumsfönstret. Därifrån höll han ett slags osynlig uppsikt över vem som kom och gick. När ingen längre rörde sig ovanför honom tog han outtröttligt plats vid sina andra observationspunkter, vardagsrummets eller ateljéns fönster. Därifrån, alltjämt obemärkt, utvidgades hans bevakningsområde till rue de la Paix Glorieuse, dess park och boulevard De Maisonneuve.
Under sysslolösa stunder skrev han brev till Nielle eller dikter inspirerade av henne. Eftersom han påstod sig sakna skrivartalang omarbetade och formulerade han om dem i timmar. Nyckfullt valde han ut dem som lyste klarast bland texterna. Sedan lade han dem i Nielles brevlåda. Misstänksamt väntade han på brevbäraren för att försäkra sig om att hans ord verkligen blandades med den övriga posten till kvinnan på tredje våningen.
Men han funderade även på andra vägar till Nielle. Så kom han på att en vänskap med Carlos kunde visa sig nyttig. Han började därför bevaka studentens rörelser, inneboende hos Lou Jobim.
Den sista november såg Damien Carlos gå i en bana som närmast kunde kallas slingrande. Han gick honom till mötes och tilltalade honom. Om studenten inte hade berättat att han kom från en litteraturföreläsning skulle Damien ha trott att det snarare rörde sig om en kurs i vinkunskap, så starkt luktade mannen alkohol. Drömmaren kände sig obekväm, nästan omtöcknad av ångorna, men mannen framför honom utgjorde en chans att återknyta banden till musan.
Ledd av en svag aning följde han Carlos till hans dörr. Samma ingång som Nielle hade. Samma förstuga. En oväntad överraskning för Damien: Lous inneboende bjöd in honom.
— Hör du, konstnären! Ska vi ta ett glas tillsammans? Jag har en flaska rött hemma!
— Jag tränger mig väl inte på?
— Nej då! Nej då! Kom igen, häng med!
Det var första gången han satte sin fot i lägenheten intill Nielles. Efter ett kort samtal om allt och ingenting kom Carlos in på sina universitetsstudier.
— Har jag sagt att jag läser litteratur vid UQAM? … Vill du att jag läser en av mina dikter för dig?!
— Saken är den att jag inte riktigt kan uppskatta …
— En av mina litteraturprofessorer sa att den är rena skiten. Men han begriper ingenting! … Lyssna i stället … ”Världen är skit! Allting är skit! … Det skiter jag i!” Nå, vad tycker du?
— Öh! …
Förstummad av häpnad vågade Damien inte säga vad han verkligen tyckte. Å ena sidan fann han den poetiska ådran fet och svulstig; å andra sidan tänkte han att om världen behövt en navel hade Carlos utan vidare kunnat fylla tomrummet. Men han bedömde att om han berättade hur illamående han blev av sådan förskräcklig läsning, skulle hans möjligheter att försonas med Nielle minska betydligt. Han beslöt sig därför för större diplomati …
— Hm! … Jag tycker att din lärare var lite väl hård i sin kritik. Hm! … Är det ett första utkast? …
Överraskad av den sista frågan försökte den skatologiske poeten slingra sig undan.
— Ursäkta att jag kör ut dig, men jag måste tillbaka till mina skitkurser. SHIT!
En blixt av klarhet. Tredje våningen låg öppen för honom. Damien insåg att chansen kanske inte skulle återkomma på mycket länge och riktade en enträgen begäran till den inneboende.
— Du, Carlos … det är väl ingen hemma hos Nielle och Mia just nu? … Era lägenheter har förbindelse med varandra och där finns varken lås eller hänglås, eller hur? … Dessutom ser jag att dörrarna till båda lägenheterna står vidöppna … och …
— Kom till saken!
— Öh! … Jag måste bekänna något för dig … Jag älskar Nielle och skulle så gärna vilja se platsen där hon lever. Jag har varit där förut, men det var ett tag sedan …! Snälla, bara några minuter!
En plötslig ömhet, framkallad av levern som uppmanade honom att sova ruset av sig? Carlos gav efter för drömmarens gripande vädjan, trots att denne bara hade druckit ett enda glas.
— Okej! … Men säg det inte till någon. Det är inte min lägenhet …! Får Lou veta det måste jag flytta. Du vet att jag får bo här gratis. — Nå! Gå in och titta då!
Av Carlos hållning var det tydligt att kocken höll honom i strama tyglar och att han var rädd för minsta övertramp. Carlos, den alkoholiserade poeten med sin kärlek till avföringspoesi, var ingen ond människa. Men eftersom han tvingades handla som en marionett i Lous händer tycktes han förlora en stor del av det spelrum, den vilda frihet som studentlivet fordrar.
Vilken njutning! … Det dyrbara ögonblicket hade kommit. Damien försökte bevara sitt klara omdöme trots glädjen och fotograferade och antecknade allt i tankarna.
(”Redan en enda svepande blick vid ingången till Nielles gömställe låter mig se hur rummen är fördelade och inventera en del av innehållet som om det vore en skatt.
Till vänster, där vardagsrummet är bekvämt möblerat, står en tvåsitssoffa i naturfärger längs väggen. (Där! Där skulle vi under långa timmar tala om vår framtid, hennes förflutna och mitt, medan vi smekte och kysste de kroppsliga vittnena till vår andliga utveckling: våra båda kroppar som upptäcker varandra, omättligt galna i varandra.) Närmare dörren står en rustik bokhylla gjord av lackade brädor och staplade tegelstenar; boktitlarna vittnar om stor ämnesrikedom. (Där skulle vi tillsammans, medan vi bläddrade och läste, göra den förunderliga upptäckten att världens första underverk ligger i människans allra första dröm.) Några välmående krukväxter, upphängda eller omsorgsfullt placerade, tronar över en enkel stereoanläggning som ändå är nyare än min. (Där skulle jag finkänsligt visa henne att även jag har några favoriter inom den klassiska musiken: ’Vad säger du, Nielle, om vi lyssnar på Händels Messias? … Eller föredrar du Purcells Oden till den heliga Cecilia, eller hans King Arthur? … eller Bachs Toccata och fuga i d-moll, BWV 565?’)
En viss originalitet i inredningen flirtar med ögat och fantasin. I väggen mellan vardagsrummet och sovrummet finns en stor öppning, så att nästan bara en låg horisontell vägg återstår: ett slags inre fönster som kan locka till upptakten av oroande alkovhemligheter. Min musas plats för vila eller kroppslig hetta (… allt efter ljuva omständigheter …) är blygsamt utrustad med en byrå där ett manikyrset och en hårborste ligger framme. Hennes säng har enkla linjer utan att vara modern. Den är bäddad med vita satinlakan. (Där skulle vi …!) Om Nielles vardagsrum är en dublett av mitt, rakt under, tronar hennes sovrum över min ateljé …”)
— Skynda dig! Jag har annat att göra än att låta dig gå runt och titta! hånade Carlos och avbröt tillfälligt Damiens erotiska fantasier.
(När jag vänder mig åt höger … köket. Ett betsat möblemang med ett runt bord och fyra stolar glänser av en yta som påminner om valnöt. (Jag minns att jag satt där den där berömda kvällen, en viss femte juli. Jag var fullständigt borta; men tänk om Nielle hade sagt ’Ja!’?) Vitvarorna är också desamma, spis och kylskåp i mycket mörkbrunt. En liten vit hylla kompletterar kökets få skåp; på översta hyllplanet står några små växter, på de nedre några köksredskap utan minsta fläck. Nära bakdörren tycks en liten bänk och en diskho, lika ynkligt liten som min, tränga ihjäl varandra i en kamp om utrymmet.)
Med ett fånigt leende, avsett att lugna värden som fruktade att någon av systrarna plötsligt skulle komma hem, erkände Damien för sin nye granne i så avspänd ton att han lät gravallvarligt ironisk:
— Ser du den där lilla diskhon, Carlos? … Du skulle aldrig kunna gissa det, men jag får ofta känslan att Nielle och jag diskar samtidigt. Trots att vi bor i varsin lägenhet föreställer jag mig att jag lever med henne. Jag har till och med tappat och slagit sönder en tallrik på golvet, för jag trodde att Nielle var arg på mig eftersom hon inte sade något.
När han märkte att studenten började bli otålig höll Damien tillbaka sina fantasier och klev över tröskeln till det sista rummet.
Ännu en bokhylla, byggd på samma sätt som den i vardagsrummet. Men denna täcker en hel vägg. Böckernas ämnen är mindre varierade; de handlar främst om historia. I mitten finns en avlång flätad matta som värmer upp det annars nästan sterila rummet. I detta tankarnas rike, som tillhör min lärda skönhet och ligger ovanför mitt sovrum, står ett skrivbord precis under fönstret. (Sätter hon sig där för att skriva sin dagbok, där hon kanske skildrar mina försök att erövra henne …?)
När besökaren gick tillbaka såg han genom den halvöppna toalettdörren att inget särskilt fanns att anmärka på. Utom rummets litenhet, dess oklanderliga renhet och dessa kvinnliga ting som saknades i hans påtvingade ungkarlsmiljö.
Han vred huvudet från höger till vänster och tillbaka, som för en sista kamerapanorering, för att lägga allt på minnet. Då kände han negativa vågor angripa honom. Det var en enkel grön växt. För ett ögonblick sveptes Damiens jubel in i sorg. Han undrade vad som skulle bli av Nielle och hur hon skulle reagera, medan det i själva verket bara var en ung ampellilja, ett litet skott av en spindelväxt, som avskydde honom, hennes villkorslöse beundrare.
Å andra sidan riktade denna stöt från växtriket hans uppmärksamhet mot tre fotografier han inte lagt märke till. Tre lätt oskarpa bilder, fastsatta på väggen med genomskinlig tejp, där Nielle syns tillsammans med Marc, hennes svårbestämde bekant, och hans son. Damien beundrade den vackra kvinnan, fångad i ett ögonblick av stilla lycka under en vanlig familjemåltid …
Studenten vädrade de envisa drömmarna som kretsade som satelliter kring drömmarens huvud och lade sig i.
— På vilket av de där fotografierna är hon vackrast? … Vad tycker du? … Jag vet inte! — Hon är förresten inte min typ. Jag tycker att Mia är mer lockande! Jag gjorde ett försök, men de där två tjejerna är för helvete bara snobbar! … Nå? Vilket fotografi …?
Damien ville överraska Carlos för att avslöja vad som låg bakom hans plötsliga intresse och hans alltför människovänliga avsikter. Han gjorde det val han trodde var listigt.
— Det är dumt! … Men jag tycker Nielle är alldeles bedårande på den där bilden, ser du, där … hon gäspar!
— Ta det! Ta med det, jag säger inget och hon märker det inte ens.
— Nej! Nielle skulle inte tycka om det, insisterade han, samtidigt som han på psykisk väg meddelade den motvilliga ampelliljan sin förtjusning över att ha fått komma dit och besöka Nielles lägenhet. För att lugna växten tillade han att en stöld, även förklädd till ett charmigt litet snatteri, inte skulle förhöja denna glädje som omöjligen gick att dölja.
— Nå, okej! Nu måste vi gå, Damien. Besöket är slut.
Ett sista andetag på denna välsignade plats där allt gjorde honom lycklig. Han drack varje uns av fukt; med ögonen slukade han under en sista svepning de minsta detaljerna; han smakade på de svagaste dofterna. Han föreställde sig.
När den alkoholiserade poeten för ett ögonblick var ouppmärksam slöt han ögonlocken för att redan börja placera Nielle i sina egna rum och drömma om henne med större precision, med tydligt avgränsade bilder som skulle utvecklas i den exakta rytm som hennes steg angav.
I sin hänförelse trodde han sig vara ett paranormalt väsen, ett medium i trans, ty det föreföll honom naturligt att uppfatta och samla upp de tankar som Nielle hade spritt omkring sig: dammiga känslor eller sådana som just hunnit glömmas, vågor som höll på att förlora sin kraft. Han sonderade detta magiska rum i jakt på ett spår av ett vänligt ord om honom, ljuva ekon som han aldrig hörde. Alla Nielles förlorade dagdrömmar lagrade han i minnet och skulle sätta i arbete så snart han kommit hem.
Carlos slet honom ur drömmolnet och väckte häftigt den förälskade besökaren.
— Hallå! Vad håller du på med? Jag sa ju att jag hade bråttom! Vad kokar du ihop nu då? …
Som om det övernaturliga vore vardagsmat i hans liv. En fix idé. Damien svarade på ett esoteriskt språk som han ansåg begripligt för Carlos …
— Det som är ovan ska bli det som förr var nedan, och tvärtom. Fåglarna som satt lågt flyger nu högt! … Faktum är, Carlos … att jag utför en alldeles ordinär alkemisk sublimering. I tanken meddelar jag Nielle min kärlek, och när hon kommer hem i kväll ska hon få höra en hel rad av ”Jag älskar dig, Nielle! Jag älskar dig! …”
— Tabarnak! Håller du på att hjärntvätta henne!? … Sår du subliminal propaganda!?
Skräckslagen trodde studenten benhårt på de psykiska krafter som konstnären kunde tänkas besitta. Och eftersom han framför allt var rädd att Damien skulle kasta en likadan besvärjelse över honom, skyndade han först av alla nedför den inre trappan.
Damien följde makligt efter. Hänförd granskade han noga de vackra affischerna med slott vid Loire och medeltida hovscener, uppnålade på korridorens gamla tapet. När han kastade tanken tillbaka till den mörka tiden svor han, för att övertyga sig själv, att inte ens om hans trubadurkropp spetsats på påle, genomborrats och blodats ned, skulle den ha hindrat honom att älska och betvinga den ädla damens motsträviga undermedvetna. Ingenting annat än detta damienska mantra …
Carlos slog igen dörren bakom dem och kontrollerade gång på gång att spärren hade gått i lås och att låskolven höll. På så sätt försäkrade han sig om att gästen aldrig mer skulle återvända till tredje våningen. Han fortsatte brådstörtat nedför yttertrappan, vände sig om och talade med inställsamt honungsljuv stämma till drömmaren, som nätt och jämnt hunnit ut.
— Åh, innan vi skiljs åt har jag en fråga till dig …
— Fråga på, Carlos!
— Är det verkligen du som har skrivit den där graffitin på gården, precis där? … Texten ”Hard Headed Woman” handlar om Nielle, eller hur? …
Meddelandets upphovsman hann inte svara på den första frågan. Studenten gick vidare när han såg konstnärens ansikte rodna av förlägenhet.
— Vad menar du egentligen med det? … Vad antyder ”H. H. W.”? …
Fångad av den skarpsinniga frågan, tvungen att avväpna den ironi som fick honom att misstänka att Carlos generositet bara varit en inledning till detta, irrade han omkring bland sina tankar några sekunder. Sedan svarade han med spelad tvekan …
— … Vad jag menar? … Den ordagranna översättningen? … Eller innebörden? … Hard Headed Woman? …! … — En kvinna med hårt huvud. — Ja, just det …! Jag älskar dig, envisa kvinna!
— Ha! Ha! … Och så säger du att du älskar henne. Jösses! Man ska inte försöka begripa konstnärer. Nå, hej då!
Ett kort hånleende, sedan fortsatte Carlos sin väg med ett gapskratt.
Tillbaka i sin ensamhet ryckte Damien till av rädsla inför föreställningen om hur Nielle sannolikt skulle reagera när studentspionen oundvikligen berättade allt. En obeskrivlig vrede.