Som offer för bortförandet var Marilyn orolig och undrade om hon kunde anklagas för medhjälp. Skulle man kasta ut henne ur paradiset? Skicka henne till helvetet för att försmäkta i evighet vid sidan av sin kidnappare? Dessa frågor ledde henne till en begränsad slutsats: ”Ångesten finns också i himlen.”
När de väl hade passerat portarna trodde Henri knappt sina ögon, inte ens det tredje, som för övrigt blev allt mindre synligt. Framför honom bredde ett sagolikt landskap ut sig. Som om samtliga landskap från alla beboeliga planeter i universum hade samlats där. Hans instinktiva förståelse av allting gjorde det möjligt för honom att uppfatta även detta.
— Ofattbart! Bättre än Joujou City! Bättre än mina planer på ett leksaksrike. Man kunde tro att man klivit in i en film med supra-ultrahög upplösning på sex tusen K, full av intelligenta hologram, anförtrodde han sitt offer, som lyssnade på honom därför att hon ville fly. Den enes strävan efter frihet väcker den andres.
Som ett barn som för första gången upptäcker ansikten log Toutrec medan han betraktade utsikten. Han jollrade fånigt.
Växt- och djurliv från alla håll. Och mycket mer! I denna sagolika vy (ett alltför futtigt ord i sammanhanget) såg han träd från det förflutna, nutiden och framtiden; träd som aldrig hade vuxit, korsade trädsorter … Där fanns … banangranar, palmer med lysande röda äpplen, mammutträd med kakaofyllda körsbär, rosa baobabträd. Oanade blommor fyllde rymden med väldoft. Maskrosor med sammanflätade dofter av liljekonvalj och lavendel, gräs som doftade grapefruktträd och kaktusar som utsöndrade strutformade ångor av citronkryddad peppar.
Kända och okända djur, utdöda arter och sådana som ännu inte hade uppstått. Djärva korsningar med gastronomiska namn: bevingade ponnyer som släppte ut gaser med doft av färsk lök, som små Pegaser. Fruktätande flugfjärilar som inte åt någonting (för hunger finns inte i paradiset), kor som gav vaniljmjölk, kolibripterodaktyler med förtrollande sång och till och med förfinade tyrannosaurus rex med oskyldiga blickar.
Marilyn berättade att alla varelser i paradiset kunde återuppleva njutningarna som hör till matsmältningen: att äta, salivera, svälja, smälta maten … ja, till och med att tömma tarmen utan att ha svalt någonting. De behövde bara tänka på det. Allt upplevdes och förmedlades genom sinnet med en enda blick.
— Det finns arter jag inte känner till. Det är otroligt! utropade han med ögon stora som teleskop.
— Efter det som böckerna kallar hans sjunde dag, låt oss uttrycka det så, återgick han till arbetet på den åttonde. Sedan dess har han aldrig slutat skapa. Han är en riktig arbetsnarkoman. Allt som ska födas på de gästvänliga planeterna passerar först här. Paradiset är inte bara slutpunkten, det är också alltings början, upplyste hon honom.
Henri tog till slut ett steg framåt. Sedan ett till. Han backade. Han tog steg åt sidorna, som i en tvekande cha-cha-cha.
— Säg, Marilyn, jag har luftkuddar under fötterna!
— Tror ni inte snarare att ni har dem i huvudet? … Ni är inte på jorden. Våra fötter trampar inte på gräset, lika lite som våra händer vidrör blommor eller insekter. Det är våra respektive auror som snuddar vid varandra. Utom ni, som inte släpper min handled.
— Om jag lägger mig framför en elefant, krossar den mig inte då?
— Ni kan ju alltid försöka.
Plötsligt drog Henri med sig Marilyn bakom ett buskage:
— Säg ingenting. Jag behöver hämta andan. Och så är det så mycket folk överallt. Även om ingen känner igen er kan jag dra uppmärksamheten till mig. En överraskning vid varje steg. Ett rent hallucinogent rus. Som om man närde sig på insidan av en väldig magisk svamp. Det går inte att jämföra med någonting! flåsade han.
— Gud är inte bara det vi känner till; han har också sin grund i det okända. Det har ingenting med droger att göra, tillade Marilyn, som filosoferade för att distrahera sin kidnappare.
— Öh! … Vilket egendomligt sätt att uttrycka sig! mumlade Toutrec, som lossade greppet medan han funderade.
Taktiken var nära att lyckas.
Ännu en himmelsk fantasmagori uppenbarade sig. Han spände sig igen. En fråga plågade honom …
— Marilyn … Har ni någonsin sett Gud?
— Nej, aldrig!
— Där! Titta, Marilyn, där är en hel svärm av hål som vandrar omkring. De kommer mot oss! Tänker de anfalla oss? frågade Henri ångestfullt.
— Lugna er, sade hon slött, fast det egentligen inte låg i hennes intresse att lugna honom. De där öppningarna, som liknar flygande skeppsfönster, är minnesluckor. Men inte av det slag ni känner till. Till en början tror vi alla att de hjälper oss att glömma. Men så är det inte alls. De motverkar nostalgi. Som minnen i en dokusåpa utan kamera. Allt beror på ert humör. Det räcker att kalla på dem, så kommer de fram. I samma stund röjer de snabbt undan snåren kring verkligheten och serverar er livets sanning på silverfat utan att ni ens har bett om det.
— Underhållande, men framför allt intressant. För övrigt har vi inte tid att gå till botten med en massa hål … eller hur? sade han.
— Minns ni en cikada som under ert jordeliv sjöng i bara en nanosekund? Här är tiden, betraktad i sin helhet, just den cikadans sång! Och om det gör er sorgsen finns det ett himmelskt ordspråk som lyder: ”För varje sorgsen tanke, en skvadron vårdande änglar”, tillade Marilyn.
— Va! Finns det himmelska ordspråk? svarade Henri förvånat.
— Ja! Det finns till och med en ordspråksmästare. Hans uppgift är att skriva dem. Tyvärr har jag aldrig haft nöjet att träffa farbror Maxime. Ingen har faktiskt sett honom. Han är lika frånvarande i landskapet som Gud.
— Ett sannerligen imponerande smeknamn för ett sådant rykte!
Henri lade sedan huvudet på sned, rynkade pannan och vaggade långsamt där han stod, full av frågor.
Marilyn hade gärna flytt. Men ingen möjlighet hade yppat sig. Det var nästan omöjligt för henne att slita sig loss ur Toutrecs obevekliga klor!