Fleur framträdde i klotet, mer strålande och mer medveten än hela den församlade skaran. Det var hon. Den svarta kvinnan med sin utsökta tjuskraft. Fleur förvandlad till energi.

— Rose! Rose des Vents!… Varför har du stört friden i paradiset? Varför har du ljugit för mig? Varför har du bedragit mig, kidnappat mig, fört bort mig och fängslat mig i ditt helvete med hjälp av en voodoodocka? Du sade att du ångrade allt du hade gjort. Jag litade på dig. Ändå visste du att jag inte kan reagera när jag antar en gestalt som jag just har skapat, och att detta, trots den hänförelse som griper mig när jag skapar, utmattar mig. Lyckligtvis har dessa två varelsers villkorslösa kärlek väckt mig ur den dvala, den hypnos, den frånvaro av sinnesnärvaro som du försatt mig i!

Den svarta kvinnan tystnade ett ögonblick, som för att låta den nu ensamme Rose des Vents tänka efter. Alla djävlar som hade förvandlats till svanslösa änglar såg häpet på.

Nästan hela folkmassan undrade. Potatisskal, hans hustru och de nya änglarna — före detta demoner — ställde sig frågor. Från början var det bara två varelser som visste vem kvinnan var: Rose des Vents och, på sätt och vis… Tonton Maxime. Inte ens Henri visste det, men Marilyn anade vem den svart­hyade varelsen var.

— Säg mig, Marilyn, begriper du någonting av det här?

— Åh ja, nu vet jag! Jag var svartsjuk på Gud. Gud är den där kvinnan, Henri! Kan du tro det?

— Jösses, om jag inte hade älskat dig kanske jag hade älskat med Gud. Tur att ingen utnyttjade henne!

Fleur-Gud fortsatte sin predikan för Rose des Vents. Det var på tiden, för alla hängde vid hennes läppar.

Ädlare än någon annan behöll Gud samma gestalt och samma hudfärg.

— På några få dagar har du gjort mer ont än du har gjort sedan tidernas begynnelse. Försök inte fly. Lyft inte handen mot kroppen som du har förlorat ur sikte. Du har märkt att jag har återtagit herraväldet över min vilja. Nu ska jag bevisa det.

Med de orden gjorde Gud en vid gest, som om hon ritade en stor cirkel. Sedan gjorde hon en paus och väntade.

— Nå, vi väntar fortfarande! anmärkte Rose, mer sarkastisk och djärv än någonsin.

Och Fleur fortsatte:

— Det du tror dig se är inte nödvändigtvis det som är, Rose des Vents. Jag har faktiskt ställt tillbaka alla böckerna i biblioteket vid paradisets ingång i rätt ordning. Jag har satt tillbaka alla löven på trädet där. Nu kan människor åter komma till evigheten och på jorden säga dumheter om den för att tjäna pengar. Jag har också befriat dem du plågade med min dator från deras mardrömmar. Och jag har reparerat skadorna på mina konstverk. Jag har gjort en sak till: kallat tillbaka din kropp, som borde visa sig snart. Men framför allt tänker jag ta itu med dig.

— Då måste jag ge mig av! Om någon kommer till helvetet och jag inte är där riskerar jag att göra dem besvikna.

— Det behövs inte. Jag ersätter dig!

— Men det kan ni inte, jag är ju djävulen.

— Kanske det, men jag är Gud. (Gudomlig eftertanke.) Nåväl! Men du måste lova mig att gå i terapi, be böner och skriva en någorlunda förnuftig dagbok. Du måste anförtro dig åt någon. Förstår du det, Rose?

— Jag vet inte. Jag ska prata med några psykologer…

— Bra, där ser du! Det är redan bättre! Du börjar dina samtal med Freud och Jung i morgon.

— Freud?… Jag har ju inget kön!… Jung? Jag drömmer ju inte!

— Nåväl, då ska jag ge dig förmågan att drömma. Nu har du just fått mig att förstå varför du inte är som andra. Jag gav dig inget undermedvetet, så att du alltid skulle stå i förbindelse med mig. När det gäller könet skulle jag i ditt fall helst vilja att du väntade ett tag; du får ett när du har blivit mer balanserad. Då kan jag skapa en följeslagerska som är skräddarsydd för dig, sade Gud och vägde sina ord.

— Bara åt mig! Men då måste mitt huvud svetsas fast vid kroppen igen, och jag vet inte var min kropp är. Om jag får tillbaka den och sköter min dubbla terapi… Ni… jag… en kvinna helt efter min smak? Skulle hon kunna vara väldigt hårig?

— Varför inte! Men hennes personlighet blir annorlunda än din, för de önskningar du uttrycker just nu motsvarar ditt nuvarande tillstånd. Du kommer sannolikt att förändras, och då kan även din smak förändras. Nå! Nu får du ge dig av! Se där, nu kommer din kropp! Det känns på lukten på flera kilometers håll.

Fleur-Gud fortsatte:

— Och det är inte allt. Du får räkna med många manliga och kvinnliga besökare, Rose, som bara kommer att titta in hos dig. Turister från jorden och andra planeter. Jag har beslutat att sluta låta varelser från alla världar treva fram i blindo. De ska inte längre behöva utstå hoten och de ålderdomliga beskrivningarna av helvetet eller andra fördömda platser. Vissa andliga vägledares överflödande fantasi har beskrivit dessa platser som oumbärliga.

Jag har aldrig velat göra någon varelse besviken och kommer aldrig att göra det.

Men religionerna måste utvecklas på andra sätt. Jag ska därför ge alla levande varelser, utan undantag, förmågan att resa från livet till döden och från döden till livet utan att slockna, som mina små jordbor säger. Själarnas beslut ska inte längre bestämmas av slumpen i deras möten eller av något förutbestämt levnadslopp. Alla dessa varelser ska bli iakttagna och verkligt skyddade mot ondskan, eftersom den inte längre kommer att finnas.

— Får jag säga något, Gud? bröt Henri in, ganska bekymrad över denna lysande gudomliga idé.

— Så må det ske. Tala, Henri! svarade »den gudomliga Fleur« och log mot honom.

— Marilyn och jag gick till helvetet för att fly från Rose des Vents och hans soldater, och vi släckte de svaga lågor som fanns kvar där. Tror ni inte att besökare i helvetet då inte längre kommer att förstå var det goda fanns och var det onda fanns?

— Tack för din medkänsla med dina medvarelser. De här besökarna kommer att befinna sig i helvetet som i ett av de nedlagda fängelser som har öppnats för allmänheten. Så enkelt är det. De kommer att påminna sig en viss historia och äntligen gå vidare. Rose des Vents, som har förlorat sina krafter, får tjänstgöra som en alldaglig guide.

— Jag kan sälja tomtebloss och vykort! ropade Rose.

— Jag är glad att Gud äntligen ser ut som en kvinna! sjöng Marilyn. Och framför allt att du, tack vare din skönhet, Fleur, inte blev våldtagen medan du sökte din själsfrände!

— Nu tänker jag, om ni tillåter det, äntligen också unna mig lite nöje. Ibland känner till och med jag för att roa mig. Därför bjuder jag er alla, även dem som är mycket långt härifrån och dem som får samma inbjudan via tanken, till min vernissage »nästa vecka…« Den äger rum i närheten av min viloplats.

— Får jag också komma? utbrast Rose entusiastiskt, medan hans kropp höll huvudet under armen.

— Det beror på hur din behandling fortskrider.

— När ni nu ändå är här, Gud, vad ska vi göra med Marilyn Monroe och Henri Toutrec, även kallad Nom de Plume? frågade Potatisskal nästan bryskt.

Gud hann inte tänka efter förrän Rose lade sig i, en smula förargad:

— Va! Den där lilla ynkryggen är själen som jag väntade på en hel dag. Var det han som stod vid paradisets port?! Minus Cule, var är du? Kom hit, jag vill tala med dig! Jag vill veta varför du ingenting berättade om honom! Kom fram nu…

— Det räcker, Rose! Minus Cule kommer inte längre att lyda dig. Precis som alla dina kumpaner har han blivit självständig och förvandlats till en ängel… utan svans. Ungefär som en människa, alltså! sade Gud myndigt.

Sedan vände hon sig mot Potatisskal och sade till honom:

— De älskar varandra, inte sant?

Potatisskal nickade och gav sitt förväntade medgivande.

Gud vände sig sedan mot paret, som stod hand i hand och väntade på ett gudomligt besked. Hon betraktade dem en stund och lät blicken vandra från den ena till den andra utan att ens bry sig om det tredje ögat. Sådant krafs är till för änglar. Slutligen talade hon till dem.

— Nu vill jag höra ert svar. Älskar ni båda varandra villkorslöst?

Marilyn och Henri svarade samtidigt, med en enda röst, den kvinnliga Guden.

— Ja!

— Då får deras Lulum börja sin eviga färd fram och tillbaka från den ena till den andra. Ärendet avslutat!

Ovanför Marilyn uppenbarade sig klotet, som växlade mellan regnbågens alla färger. Strax därefter visade det sig ovanför hennes andra hälft, Henri Toutrec, återvände ovanför Marilyn, och så vidare.

Marilyn och Henri kastade sig om halsen på varandra och omfamnade varandra ömt, med slutna ögon, som för att känna varandra bättre. Så länge uttryckte de sin glädje att alla omkring dem hade återvänt hem eller begett sig någon annanstans i oändligheten när de till sist släppte taget. Även Rose och Gud.

Nästa »