Potatisskal hade vaknat ur sin förvandling. Han spred en svag doft av lotusblomma omkring sig, men inte mer än så.
Som om han just kommit ut ur en hypnosföreställning kände han hur han skiftade till ultramarinblått av ilska och maktlöshet. Han var förargad över att Toutrec var borta och överraskad av Marilyns frånvaro; han kände sig lurad. Inte för ett ögonblick föll det honom in att det kunde röra sig om en kidnappning. Han föreställde sig de reprimander som väntade. Att ha skrattat tre gånger i tjänsten, lämnat paradisets portar öppna och låtit en blivande fördömd fly skulle rendera honom en mycket lång föreläsning. Det visste han. Än värre: under lång tid skulle han tvingas bära en mössa av små grå moln.
– Skärpning! Vi tänker inte låta någon plocka oss på fjädrarna! Får jag tag i Toutrec ska han bli en reservtändsticka i helvetet! utbrast han, rasande.
I ett huj flög ängeln in i paradiset med vingarna helt utbredda. Hade portarna lämnats öppna bakom honom? Det brydde han sig inte om, för det skulle inte ta lång tid att hitta den lille borgmästaren. Som väktare hade han dessutom särskilda privilegier. Portarna fick alltså stå på vid gavel!
När han svor på att Henri skulle få se djävulen framför sig ... anade han inte att han själv profeterade om olycka.
Några ögonblick av evighet tidigare, vid ängelns tredje skratt, hade en synnerligen listig och ondskefull figur smugit sig närmare. Ingen hade lagt märke till honom. Minus Cule var en liten röd demon, lat, obetydlig och mycket förtjust i rackartyg. Han älskade att spionera vid paradisets ingång. Att smygtitta och kika under portänglarnas klädnader gav honom en särskild njutning. Det var nästan hans stora passion.
Minus hade just bevittnat det förbjudna. Han kände sig som en jägare som fällt sitt livs finaste byte. Han hade sett det han aldrig borde ha fått syn på: en sovande ängel, paniken när denne vaknade, paradisets övergivna entré och – vilken oväntad gåva för den hornprydde smygtittaren! – portarna på vid gavel!
Han glömde till och med att han kunde ha fortsatt att titta sig mätt. I stället skyndade han till sin överordnade för att berätta om en sällsynt möjlighet: vägen låg öppen.
Vilken förfärlig chef! Vad man än må tycka ... hans riktiga namn är Rose des Vents.
När åtskilliga män får höra namnet kommer de att blåsa upp sina egon och hävda att de minsann hade anat att monstret var en kvinna. Men trots sitt kvinnliga namn har varelsen en kropp som liknar en mans. Se upp: kvinnorna bör inte börja anklaga eller skratta alltför fort. Mina damer och herrar! Rose des Vents är en könlös varelse. Därav en fruktansvärd frustration. Hans favoritvapen för att ge utlopp åt sin störda libido? Att utnyttja andras sexualitet genom att förvrida deras fantasier.
Rose ser alltså ut som en storväxt man med horn! Flintskallig som han är bär han stolt – naturligtvis – ett litet tonårspipskägg. Hans fötter slutar inte i klövar utan i fyra kraftiga tår som verkar vara sura på varandra. Ögonen är röda av ohälsosam trötthet och överdrivet bruk av förfalskad sprit. Huden är häpnadsväckande vit, vitare än hos en albino. Brist på glädje i solskenet, sägs det. Namnet Rose des Vents passar honom förträffligt, för han släpper lätt väder. Har man inte redan sagt att det luktar djävulen?
I hundratals århundraden hade Rose burit på en outtröttlig önskan att invadera paradiset. Kanske en avlägsen barndomsdröm? När han hade mindre att göra vid världens begynnelse hade han utarbetat en enkel och exakt invasionsplan: »Anfall!« Nu erbjöd sig det rätta tillfället att meja ned glädjen och lamslå paradiset. Rose och hans lille medhjälpare och angivare hade bara ett enda ord i huvudet: »Anfall!«
General Rose stormade fram ur mörkret med högafflarna i högsta hugg för att fullfölja sitt förstörelseverk. Efter anföraren följde i denna vilda invasion smådjävlar, demoner, bevingad spillning, djävulskap och andra sorgliga påfund. Där nere återstod bara några få fångvaktare med spetsiga svansar för att hålla uppsikt över de fördömda.
Det väldiga, sagolika biblioteket i Edens förhall var den första plats som skändades. Plundring! Skövling! Vandalisering! Hämningslöst rev skaran bladen ur alla böcker och blandade samman sidorna. Register, folkräkningar, inskrivningar, universella förteckningar över levande och döda, alla heliga böcker av varje slag och varje religion som fanns där blev lystet besudlade. Hela biblioteket och dess innehåll förfalskades.
I en uråldrig helig skrift, några tusen år gammal, kunde man plötsligt läsa avsnitt som lovordade den sexuella frihet som moderna sekter förespråkade. På samma sätt gav djävlarna vissa helgon äran för mirakel som andra utfört. Alla profeter delade vattnen vågrätt. En ny hänvisning dök upp: Civa korsfästes, vilket skapade problemet med ett kors i form av en sjuuddig stjärna. Till och med de falska profeterna fick smaka på Rose des Vents medicin: till sist sade de intelligenta saker.
Dessa handlingar orsakade stor förvirring bland de levande. På jorden var det som om Henri hade varit den sista som dog.
Trots sofistikerad planering som pågått i närmare ett årtusende hade planen en avgörande brist. En motverkan. Förändringen av tiden fick den oförutsedda följden att människor inte längre kunde dö. I de levandes värld såg man därför avrättningar som aldrig tog slut. Olyckor som normalt skulle ha krävt dödsoffer tog inga liv alls, mordförsök misslyckades och döende vägrade envist dö. – Det är inte lätt att äta frukost med kulor i magen!
Inte heller är det lätt att ta sig hem efter en olycka, stupfull och med ena benet under armen! – Begravningsbyråerna gick i konkurs. Mirakelhelarna blev arbetslösa. Dödgrävarna återanvände kistorna och sålde dem billigt ... som tvålaskar.
De uppeldade predikanterna förmådde inte längre vråla under sina predikningar. Deras vanliga argument och hot förlorade all trovärdighet. De radade upp grodor utan slut, pärlor så dråpliga att okunniga juvelerare skulle ha vridit sig av skratt. – Ni hamnar raka vägen i helvetet om våra vinster inte har ökat nästa vecka! – Ångra er, ni andefattiga! – Må de ödmjuka bli högmodiga ...
Rose vidrörde med sina vita fingrar trädet med silverblad. Färgerna skiftade som under en grym, framtvingad höst. De rodnande bladen föll genast till marken. General Rose des Vents skulle gärna ha haft några änglar till hands för att få höra dem häda inför röran.
Men var fanns Gud? Existerade han fortfarande?
Efter att ha sått kaos vid paradisets mottagning trängde de första helvetiska förgörarna längre in. Triumferande gick de genom portarna och smutsade ned tröskeln med sin oönskade närvaro. Ändå tog de sig fram utan oväsen eller skrik, övertygade om att de skulle överraska invånarna och upprätta sitt välde.
Grymheter, sadism. Varje ängel som de mötte fick en generös dusch av den allra klibbigaste melass. Alla försök att flyga iväg efter hjälp ... omintetgjordes! Smådjävlarna hällde rosa flytande tvål i helgonens glorior. Deras försök att be flög iväg i såpbubblor som aldrig sprack.
Smådemonerna hade många knep i sina säckar. Som på halloween bjöd de själarna på särskilt tuggummi, vare sig dessa ville tugga eller tvingades till det. Den sataniska konfektyrens hemlighet: bakom smaken av gamla mintkarameller dolde sig ett fruktansvärt ämne som framkallade minnesförlust. Ingen kom ihåg vad han eller hon hette!
Betrakta följande samtal ...
– Hej, jag heter ... Jag heter? ... Öh ... Säg ditt namn först ...
– Självklart! Jag minns det bara inte. Nej, du först!
– Okej, mitt namn är ...
– Känner vi varandra?
– Javisst! Jag minns inte dig.
– Inte jag heller! Jag minns inte ens mig själv!
– Minns vi varandra?
– Jag minns bara att vi inte minns.
– Det är ju alltid något! Vad var det nu vi talade om ... Men vem är du?
Från den ena lilla gruppen till den andra framkallade denna utbredda minnesförlust ett fenomen av déjà vu utan motstycke. Helt oerhört! Demonerna kastade också bokstavligen puder i ögonen på folk: allt och alla själar som träffades fick genast en spegels utseende. Detta magiska talkpuder gav verkligen anledning till eftertanke!
Ännu en olycka ... Med en irriterande trollformel kunde de genom märkliga megafoner spela upp Rose des Vents senaste ljudinspelningar. Det lät som från avloppsbrunnar där det strömmade ut musik ännu blekare än den i gamla hissar.
Låt oss inte dröja här i all evighet ...!
Men var höll Gud egentligen hus? ... En fråga som djävulen inte tycktes ställa sig.
Hans armé ryckte fram genom paradiset med ofattbar hastighet. En motoffensiv från de goda krafterna verkade otänkbar, obefintlig, omöjlig. Rose visste att han skulle få roa sig länge till, för han var medveten om att han aldrig kunde invadera hela paradiset. Det hör till evighetens natur att vara ... oändlig.
Ingen ängel, inget helgon, ingen själ i paradiset skulle ha trott att denna katastrof var möjlig. Det fanns inget försvar, eftersom ingen ens hade kunnat föreställa sig en sådan omvälvning.
Att tro sig veta allt är att förbise det nödvändiga. Den jordiska lustgården, där Marilyn och Henri höll sig gömda, hade inte drabbats av invasionen. En följd av gudomlig magi? ... Ingen djävul hade tagit sig in där. Inte än.