På annat håll, i närheten av paradisets portar, inne i dessa himmelska trakter…
Alla de räddade visste att det bara fanns en möjlig strategi: att gå till anfall genom att välsigna varenda liten illvillig figur som hjälpte Rose des Vents. Tillsammans mindes Potatisskal, de tidigare fördömda, de harmoniskt förenade halvmånarna, de ensamma halvmånarna och helgonen från alla tider de fasor Rose hade utsatt dem för.
De skulle följa denna strategi: låtsas att de inte längre mindes någonting. Sedan skulle de välsigna utan vrede, för vad vore väl välsignelser värda utan en glädje som man frivilligt bejakade? Men ett litet problem återstod: den svarta kvinnan som sökte sin själsfrände. Visserligen mindes hon inte vem hon var, men hur skulle en demon reagera om hon mitt i paradiset frågade honom: ”Är det dig jag söker?”
Inför detta problem föreslog Marilyn:
— När allt kommer omkring är det bara ett litet bekymmer, eftersom de kommer att tro att de är hemma hos sig.
De räddade själarna gick därför beslutsamt emot smådjävlarna och de andra olyckskorparna. Innan dessa vedervärdiga motståndare hann yttra ett ord eller göra något ont blev de välsignade.
I samma ögonblick smälte deras horn; svansarna krympte och försvann ända in till svanskotan. De blev blåa av förlägenhet, precis som en ängel som ertappats med fingrarna i en skål blåbär. Därefter liknade djävlarna, som inte längre var djävlar, människor. Ryktet spred sig, och de började i sin tur välsigna andra. Det var som om de genomgått en blixtsnabb exorcism som oåterkalleligt förvandlat deras personligheter. De hade helt enkelt blivit änglar utan vingar. Utan krafter, bara lika människor som fötts fullvuxna.
Denna så enkla plan höll ändå på att äventyras när en grön djävul fick syn på Tonton Maximes silhuett några meter bort. Det besynnerliga näbbdjuret hade just avslutat sin landstigning och höll på att rätta till sitt gap, något som rubbade den behornades föreställning om vad som var rimligt.
”Det måste vara luftombytet eller skräckjetlagen som får mig att hallucinera. Om jag säger till Rose des Vents att jag har sett en anka med fyra ben, en korkskruvssvans och en näbb på flera hundra meter, kommer han att tro att jag är korrumperad. Nej! Det är bäst att jag inte säger något till någon. Särskilt inte till honom. Han skulle dränka mig i melass eller, ännu värre, ta bort min fina tatuering av en fonduegaffel på låret”, tänkte han alldeles innan han själv fick en välsignelse.
Tonton och Henri förblev tankfulla trots att anfallet hade lyckats.
Så kom ett ögonblick i evigheten då det uppstod trafikstockningar på sina håll. Man för inte alla de fördömda till paradiset utan att orsaka trängsel. På dessa platser var det som under rusningstid i en storstads centrum: folk tutade och upprepade den berömda frågan. Syndaförlåtelserna fungerade som gröna trafikljus. Sedan kom den omätliga glädjen över att vara fri som fågeln. Jublet var fullständigt, som efter stora segrar i ishockey eller fotboll.
Senare, när de fick tillfälle, tvättade de vänliga revolutionärerna änglarnas vingar med källvatten och tvålen som fanns på helgonens glorior.
— Så där ja! Idén var utmärkt. Allt kommer att återgå till det normala, kunde de fyra olyckskamraterna inte låta bli att säga.
— Det som inte existerar förflyttar sig snabbare än tanken eller materien, förklarade Tonton Maxime utan att ta miste.
Sedan bjöd han Henri och Marilyn att följa med och söka efter Rose des Vents. Snart var allt klart för att spåra upp den ondskefulle, sluge generalen. Tonton Maxime hade spärrat upp gapet på vid gavel. I sista ögonblicket, precis innan Tonton skulle göra en zirgouille, gjorde sig den svarta kvinnan redo att hoppa in i intet.