Det dröjde inte länge förrän alla började drömma. Alla drömde om samma sak: ”Och nu då?”
Alla dessa människor! Det var andra gången tomheten tog emot resenärer, men första gången den tog emot så många.
Henri sammanfattade sedan läget utan att fördjupa sig i detaljer som kunde försena återerövringen av paradiset. Han gjorde det lågmält, som om han ville undvika att hela skaran själar hörde honom.
— Jag antar att det inte finns en enda djävul kvar i helvetet. Helvetet finns inte längre sådant vi föreställde oss det. Tonton kommer att släppa av oss i paradiset. Alla våra nya vänner har för övrigt tillbringat tillräckligt lång tid i helvetet för att sona samtliga sina fel. Och som en berömd samtida person sade: ”Vem är jag att döma?” Tack vare Tonton för vi också tillbaka alla dem som förvisats från paradiset. Vi ska möta djävulens fruktansvärda armé. Men vi är långt ifrån ensamma. Glöm inte att de själar vi har räddat knappast är benägna att försvara Rose des Vents och hans anhang.
— Jag tycker att det är en utmärkt déi … Vad säger jag?! … idé!
Marilyn tillade med en mörk tanke:
— Vi får inte glömma en sak: de kan inte längre falla offer för frestelser, eftersom dessa har med materiella ting att göra. De vill säkerligen inte återuppleva helvetet av en väldig brist på kärlek!
— Föreställ er en ö med miljarder Robinson Crusoe som vill tillbringa helgen tillsammans med sina Fredag, men aldrig lyckas hitta dem, tillade Henri i sin fantasifulla dröm.
— Vi ser det framför oss och finner det sorgligt. Men om Gud har bestämt att det ska vara så … tillade den drömmande ängeln, som var alldeles ute och cyklade — eller snarare ute i potatislandet.
— Har ni själv sett honom, Gud? frågade Henri.
— Nej, redan från början delegerade han allting genom tankeöverföring. Han var verkligen alldeles för upptagen. Och det var lika nytt för honom som för oss.
— Jag har sett honom!
— Ni? … Tonton!
— Ja, och jag tror aldrig att detta högsta väsen skulle ha accepterat allt det här. Men förresten, hur kommer det sig att vi inte har sett honom, med allt som tröttnar just nu? Vad säger jag?! Allt som händer.
— Hur ser han ut? Det vill vi alla veta.
— Även om jag rädisa … skulle säga … Vad säger jag?! Sade det. Ibland ändrar han gestalt.
— Den store perfektionisten kanske vilar upp sig efter ännu en ansträngande arbetsvecka, drömde Marilyn.
Hade Henri Toutrec blivit en tapper krigare? Han drömde om många andra saker, nu med hög röst så att alla skulle höra.
— … Målet är att avleda uppmärksamheten hos alla Roses medhjälpare, dessa förhatliga smådjävlar, rena koncentrat av ondska. Deras erövring är förmodligen inte heller över, eftersom utsträckningen av allt som finns där bortom är omöjlig att beräkna.
I tomheten drog alla sitt strå till stacken och föreslog idéer, kompletterande planer och nya knep. Alla utom den otroligt praktfulla svarta kvinnan, som åter hade börjat söka sin själsfrände med voodoodockan i handen.
Under tiden rådde fullständig förtvivlan i paradiset. De företrädare för det goda som ännu fanns kvar, både änglar och halvmånar, hade på ett eller annat sätt blivit offer för helvetets styrkor.
General Roses angrepp fortsatte. För att roa sig hade generalen börjat flytta omkring Guds konstverk som han fann i paradiset. Han spred dem överallt i denna underbara plats, som nu blivit bedrövlig och sorglig.
Rose gjorde stora ändringar i verken, bland annat i denna återgivning av Leonardo da Vincis Nattvarden. Den hade alltid legat honom tungt om hjärtat! Han hade aldrig uppskattat det sammanträffande som gjorde honom lik Judas i det italienska geniets målning. Denna temperamålade väggbild hade retat honom i århundraden. Han ändrade Kristi ansikte och gav det en askgrå, blek uppsyn, med invecklade och noggrant utförda detaljer. Av hudfärgen och anletsdragen att döma hade Kristus nu Roses huvud. — Paradoxalt, eller hur? Man brukar ju trots allt säga att djävulen sitter i detaljerna.
Och Judas i samma verk liknade efter retuscheringen Henri Toutrec. Märkligt! …
Varhelst Rose gjorde ändringar i en skulptur, en målning eller någonting annat följde ändlösa festligheter, som påminde om ett imperiums förfall.
Han ordnade till och med en kapplöpning med romerska stridsvagnar, där förskräckliga djävlar utklädda till centurioner red på änglar, som för tillfället hade förvandlats till tävlingsdjur. De tävlade också genom att piska spann av helgon så hårt de kunde.
Rose skulle gärna ha sett kristna bli uppätna av lejon och andra rovdjur. Men paradisets djur är inte aggressiva. Hans svarta magi bet inte på dem. Därför ersattes denna del av föreställningen med en tjurfäktning där helgon fick spela tjurar. Demonerna använde sina treuddar på samma sätt som picadorerna använder sina lansar.
Innan de fortsatte längre ut i evigheten avslutade de festligheterna kring förflyttningen och retuscheringen av konstverken med att röka gräs. I själva verket var det snarare grässtrånas auror de rökte … Generalens hejdukar avslutade alltid dessa tillställningar med en synnerligen djävulsk orgie.
Och vilken orgie! Man skulle kunna säga att de med måttlöst frosseri åt av den gode Guden. De drack det andliga elixiret ur den vita floden som om det bara vore vigvatten. Djävlarna hade sex med heliga kvinnor utan deras samtycke.
Änglar tvingades också spela poker med Roses anhängare, men förlorade alltid fjädrarna … En grupp keruber dansade magdans. Var och en bar en liten kula mintglass i naveln. Glassen hade tillagats av samma keruber, som var utsökta finsmakare.
Dansen upphörde när efterrätten hade smält.
Det tog generalen bara några ögonblick att förändra Guds konstverks utseende och placering. Det hade blivit en fest utan slut för honom. Rose des Vents krig liknade helvetet mer än helvetet självt. Hans armé fortsatte sitt vilda anfall. Själv började han tröttna på de upprepade, högljudda och till sist rätt intetsägande mottagningarna och fortsatte sin upptäcktsfärd, denna gång ensam.
Det var under en av dessa orgier, där det fanns färre djävlar än annars, som Tonton öppnade sitt gap och släppte av gruppen. Ur gapet strömmade en stor folkmassa som nu var skyddad mot det onda. Tonton Maxime höll munnen öppen tillräckligt länge för att hela skaran skulle kunna komma ut på en enda minut. Dessa många räddade, som kom direkt från helvetet, skingrades sedan. De första som steg ut var Marilyn, Henri, Potatisskal och den svarta Venus.
Där fick de syn på själar från paradiset som inte hade skickats till helvetet. Dessa låg nästan orörliga på marken framför dem, omtumlade, med slutna ögon, fångna i extrema hallucinationer.
Några demoner hade blivit passiva och väntade på nya order från Rose, som var borta. Utan att längre göra ont och ännu mindre gott drev de omkring här och där. Demonerna och smådjävlarna förföljde inte ens de späda keruberna längre. Nej, de gjorde absolut ingenting, eftersom de inte fick några befallningar. Var tävlingen slut? Ingen brydde sig längre om Roses svans.
I själva verket … hade överbefälhavaren under sin ensamma vandring upptäckt en grotta i ett hörn av paradiset. Den doldes bakom väldiga dolmen av glas. Han hade smugit sig in i denna rustika labyrint som påminde om de kringresande nöjesfältens gångar av glasrutor och förvrängande speglar. Där hade Rose hittat en alldeles säregen genomskinlig dator. Han lade beslag på den utan att ställa några frågor. Bekvämt tillbakalutad beslöt han att sätta … sin hjärna i arbete.
Var denna tingest ett materiellt verk som Gud använde på sin fritid?
”Även om man är en djävul tycker man om att vila och koppla av ibland”, hade han klumpigt sagt till sig själv.
Maskinen hade den förbluffande egenskapen att på avstånd söva varje varelse som kunde drömma. Än mer: den gjorde det möjligt att se allas drömmar och framför allt att skriva dem. Ungefär som ett videospel som var kopplat till ett programmeringsprogram. Det blev snart en outtömlig källa till förströelse för honom. Genom att förändra maskinen lyckades han till och med skapa fruktansvärda mardrömmar. De första som fick lida av denna tekniska förändring var paradisets invånare, just dem som Marilyn, Henri och Potatisskal nyss hade sett. Men Rose nöjde sig inte med det … Han utsträckte sin illvilja till alla levande på jorden, bland andra. Alla som kunde drömma tvingade han att ha mardrömmar. Svåra sådana.
Lyckligtvis hade Rose des Vents inte sett dessa nyanlända som just hade kommit från helvetet, skyddade och avskilda som de varit av tomheten och Tonton Maxime. Därför hade han inte kunnat plåga dem genom att fabricera mardrömmar åt dem.
Med hjälp av den fascinerande utrustningen kunde Rose också resa bakåt i tiden. Han infekterade det förflutna, vilket i sin tur påverkade människornas nutid och framtid. På så sätt uppfann generalen projektionen med skadlig verkan och spred elände på jorden.
Förr hade människorna goda idéer, och dessa lyckliga tankar förverkligades. Projektionerna med skadliga verkningar gick däremot ut på att få människor att tro att olyckor oundvikligen skulle inträffa och sedan ordna allt så att de faktiskt gjorde det. Rose des Vents metod var att plantera ”profetiska” berättelser i drömmarna hos några människor i det förflutna, såsom poeten Nostradamus eller, bland andra, den schizofrene från Patmos.
Hade Rose överbelastat datorn? Ett rött föremål, likt en clownnäsa, rörde sig snabbt på den kupolformade skärmen.
Djävulsledaren roade sig så mycket att han inte längre märkte hur evigheten gick. Han hade roligt. Till slut stirrade han emellertid så ihärdigt på den lysande skärmen att han nästan blev blind. Synen försämrades, men han fortsatte ändå att njuta av att hitta på elaka spratt. Han kom närmare och närmare skärmen. Han förde huvudet så nära den att det sögs in och fångades av en röd katolsk katod, som liknade en clownnäsa. Huvudet skildes tvärt från kroppen. Under några ögonblick vandrade hans huvud från dröm till dröm. Men datorn hade en utkastarlåda. Tack vare denna egenhet hos maskinen fick Rose des Vents mardröm nästan ett slut. Hans huvud lyckades sväva ut ur den av egen kraft.
— Men vad är det här för förbannad apparat? frågade sig Roses huvud.
Kanske skulle huvudet aldrig mer förenas med kroppen. Under tiden hade hans huvudlösa kropp trevat sig fram, än på alla fyra, än upprätt, fullständigt förvirrad. Med stor möda och föga värdighet hade den lyckats ta sig ut ur grottan, utan att blöda.
Utanför grottan vandrade Roses kropp bland själar i djupa mardrömmar. Ingen demon kände igen honom. Utan huvud väckte Rose des Vents ingen uppmärksamhet. Demoner må vara listiga, men de är också mycket dumma.
De hade förlorat spåret efter sin ledare, som hade förlorat huvudet. Det gav sig av för att leta efter sin kropp. Men datorn hade skapat en förbannelse enbart för honom, som ett antivirusprogram. Huvud och kropp begav sig åt motsatta håll.