Under tiden hade Rose des Vents vilsekomna och ostadiga huvud återfunnit den skara av helvetets här som ännu stod till hans förfogande. Det försökte göra sig hört av några av sina underhuggare … behornade sådana, som det hade hunnit ifatt. Demoner som ännu inte hade blivit välsignade. Ovetande föreställde sig Rose — eller åtminstone hans huvud — att de andra kamraterna roade sig någon annanstans i paradiset. I själva verket hade de alla förvandlats till vinglösa änglar genom välsignelsen.
— Känner ni igen mig? Tabarnak!
(Lägg märke till att detta kraftuttryck är mycket vanligt i det franskspråkiga Nordamerika. Det gör för den skull inte Rose des Vents till dess vän.)
— Mina kära rövhål (så kallar han alla sina undersåtar när han är på gott humör …), i morgon väntar vår slutgiltiga seger. Vi ska ha besegrat det godas krafter. Deras försvar var så svagt att vi praktiskt taget inte mötte något motstånd. Jag kan inte se vad som skulle kunna skada oss nu när vi behärskar en god del av oändligheten. Och när vi väl har avslutat denna, på min ära … (hm!) mycket underhållande uppgift, ska jag anförtro åt var och en av er, ondskans trogna soldater, en planet som ni får härska över, sådana präktiga ändtarmar som ni är. Ni får sätta tänderna i de levande, och jag ska ta hand om de döda.
Men jag räknar med era knep och frestelser för att göra slut på helgonen, änglarna och de goda själarna! Länge leve er ledare, jag själv, general Rose des Vents! Länge leve ni, mina älskade rövhål! Länge leve förtappade själar och fallna änglar!
Ingen reagerade på helvetesgeneralens eldiga tal, förrän han gav en order …
— Nu får ni applådera mig!
Applåderna bröt ut. Hans djävlar slog våldsamt hornen mot varandra. De gnuggade sina svansspetsar mot varandra och piskade sina rodnade lår med dem. Som bifall utstötte de dödsskrik.
— Om en stund ska ni sprida ut er för att leta rätt på allt som fattas mig. Från hals till tå. Som ni ser har jag inte tappat huvudet!
Då dök plötsligt ett märkligt djur upp mitt på torget, till synes ur tomma intet.
Det var Tonton Maxime, som hade uppenbarat sig med sin zirgouille-metod. Sedan han hade kräkts ut sig själv — välordnad välgörenhet börjar med en själv — lät Tonton också Fleur komma ut ur sin intighet. Hon höll fortfarande stadigt i voodoodockan, precis som en liten flicka håller en docka i armen. Tonton Maxime försökte dessutom gömma Rose des Vents privata dagbok, som han hade tagit med från helvetet.
Eftersom Tonton vände baken mot djävulen kunde denne till en början varken se den svarta kvinnan eller dagboken. Men generalen trodde att han hallucinerade när han upptäckte att Tonton saknade anus. Eftersom Tonton inte åt något annat än intighet, vad skulle han då ha haft en sådan till?
Vid anblicken av detta fenomen ryggade general Rose des Vents — nåja, hans huvud — tillbaka en aning. Men han samlade sig snabbt för att inte tappa ansiktet; det var ju allt han hade kvar.
— Vem är ni som vågar avbryta mig? Vad gör ni här? vrålade djävulen.
Tonton var rädd. Han hade aldrig sett den lömske dåren, lågornas konung, och hade därför föreställt sig honom som en jätte med ett motbjudande huvud, alldeles röd hud, bockklövar, långa horn och en atletisk kropp. För att inte tala om det moln som följde honom överallt. Kort sagt: den uråldriga bild som någon fantasifull människa en gång hade tecknat i en sjuklig villfarelse.
Men intighetens väktare var bergfast övertygad om att djävulens närvaro skulle få en stark svavellukt att överrösta alla andra lukter. Här luktade det snarare väderspänningar. Och dessutom fanns där ju bara ett huvud! Inte heller detta lugnade Tonton Maxime, särskilt som han bara såg generalen i ögonvrån. Även om han just nu inte utförde någon zirgouille var han alldeles upp och ner. Nervositeten över att stå ansikte mot ansikte med … djävulen fick honom att förlora den kontroll över talet som han hade vunnit genom en kort tids övning. Han började stamma värre än någonsin.
— Jag heter och häver … Jag heter … Vad säger jag?! Ponton … Tonton. Vad säger jag nu igen?! Och jag ska bara snubbla …
— Nå, ni verkar vara en riktig soppskalle!
— Nej, jag sade att jag bara skulle passera. Vad säger jag?!
— Kan ni inte vända er om när ni talar till mig? sade Rose, som kände sig alltmer förolämpad.
På generalens befallning vände han sig nervöst om. Men medan han snurrade runt stötte han till den svarta pärlan, som föll ner bland djävlarna som såg sin chefs huvud tala med intighetens väktare. Fleur skadade sig inte, utan började genast vandra omkring bland de svavelluktande varelserna och upprepa sin ramsa: »Är ni den jag söker … den jag är skyldig? …« Naturligtvis körde alla bort den vackra lilla galningen.
Rose var förstummad över den underliga varelsen med platt näbb och hans plötsliga uppdykande. Men segern var, enligt honom, alltför nära för att han skulle låta sig imponeras.
— Var kommer ni ifrån?
— Jag kommer från ingen varts … från ingenstans. Vad säger jag!
— Var nu logisk! När man kommer till en plats kommer man alltid någonstans ifrån. Eller hur?
— Det gäller hela vä … hela världen, säger jag.
— Där ser ni, det sade ni själv.
— Ja! Men inte i mitt fall … inte för mig … Vad säger jag?!
— Tänker ni försöka överlista mig? Nåväl! Förklara er!
— Innan ni … såg sig, såg mig … Vad säger jag?! Innan ni såg mig, var jag här då?
— Naturligtvis inte.
— Visste ni var jag befann mig?
— Nej, eftersom jag inte var där.
— Om ni inte var där, hur kan ni då påstå att jag befann mig någonstans?
— Därför att det är så!
— Anta att jag försvann på ett ögonblick, lika plötsligt som jag kom. Skulle jag fortfarande existera?
— Men ja, naturligtvis … öh … Det är ju självklart!
— Så jag skulle existera därför att jag försvann?
— Ja, på sätt och vis!
— Och var skulle jag vara?
— Utan tvivel någonstans.
— Om ni alltså påstår att jag finns någonstans därför att jag inte är här, kan ni då inte också säga att jag är någon annanstans?
— Jo, visst!
— Om ni tänker er alla platser ni kan föreställa er och jag inte finns på någon av dem, skulle ni då inte säga, när ni letade efter mig: »Jag ser honom inte! Han finns ingenstans!«
— Hm! Det är möjligt!
— Där ser ni. Det var just vad jag sade. Jag kommer från ingenstans.
— Sannerligen, ni tänker försöka vara slugare än den vidriga varelse jag är. Ni ska veta att det är jag som är hjärnan här. Ändå måste jag erkänna att ert trolleritrick imponerar på mig. Jag som uppfann illusionen kan medge att ni är begåvad. Jag uppskattar det verkligen, tro mig! Och eftersom vi håller en liten fest just nu är ni inbjuden!
Henri, Marilyn, de två änglarna och några befriade själar hade gömt sig bland demonerna. De hade skingrat sig. Var och en hade fått sin del av området. De tog hand om djävlarna i de bakersta leden för att välsigna och omvända dem. Sedan satte dominoeffekten i gång. Alla gjorde likadant utom Henri Toutrec, som steg fram ur leden. Han gick fram till Roses stora bok och betraktade det flytande huvudet med häpnad. Aldrig hade han föreställt sig helvetets härskare i denna skepnad. Nu tänkte han att det bara återstod att få honom att mista även huvudet.
Han slog upp dagboken på måfå och började översätta högt.
— Men det där är min privata dagbok! Tabarnak!
Henri lät sig inte skrämmas av huvudet. »I dag var jag tvungen att ta järnkapslar, eftersom jag har blodbrist.« Sedan fortsatte Henri att läsa: »Jag stal irrbloss för att roa mig med att vara eldsprutare. Jag brände mig på gomspenen. Aj! Aj! Ont! Mamma!« Han vände blad. »I dag förvandlade jag mig till människa. Jag gick till en bordell och bad en prostituerad att piska mig så hårt hon kunde med en strutsfjäder.« Och så är det små änglar inklistrade överallt.
— Vem är ni? Tabarnak! För hit honom!
Rose lyckades knappt överrösta de högljudda skratten som hördes omkring honom.
Bland de få demoner som fortfarande respekterade generalen och ännu inte hade fått absolution lydde två av dem hans order. De släpade fram Henri till huvudet.
Marilyn fick syn på Fleur, som mekaniskt tänkte följa efter Henri. Hon knuffade genast undan henne för att hon inte skulle bli tillfångatagen av Roses kumpaner med deras osunda skratt. Men därigenom fick det bleka huvudet syn på Marilyn.
— Hallå! Den där blondinen känner jag igen! Hon är min favoritsextsymbol! Det är Marilyn Monroe. För hit henne också! ropade Rose med munnen full av illaluktande saliv.
Roses djävulska huvud lade märke till Tonton, som oroligt närmade sig sina två vänner. Generalen trodde att det rörde sig om ännu ett trolleritrick och ingrep med en ny plan för paret …
— För dem närmare varandra. Ja, killen och flickan, som förresten inte alls ser illa ut. Jag har just hittat på en särskild tortyr åt dem.
— Men jag ville ju sluka dem! Svälja dem hela! sade Tonton, som hade tänkt föra dem tillbaka till intigheten för att rädda dem ur Roses klor … eller törnen.
— Nej! Absolut inte!
Då riktade generalen näsan mot ett platt, gråaktigt klippblock och gav en skarp befallning:
— För hit den vackra blondinen och den lille fulingen. Ställ dem på den där naturliga scenen. De är redan nakna; jag tycker att det är provocerande. Det får verkligen spottet att flyga ur munnen på mig.
Knuffade och kränkta i sin stolthet hamnade Henri och Marilyn på bara några sekunder — lika snabbt som en flamma — på den plats Rose des Vents hade pekat ut. För att rädda varandra spelade de två personer som avskydde varandra. De gav verkligen intrycket av att inte tåla varandra. De fortsatte att spela sin komedi. Deras skådespel var så trovärdigt att till och med Tonton blev ledsen och undrade vad som hade hänt.
— Vad ska vi göra med dem nu, ers vanära? frågade Hår på Hornen, en av Roses medhjälpare som hade släpat Marilyn upp på podiet och samtidigt tillåtit sig några oanständiga gester.
— Utrym scenen så att jag får tala till de här människorna som hatar varandra (älskarnas spel hade varit mycket trovärdigt). Jag älskar att se varelser som hatar varandra. Det är en ren fröjd för mig, förklarade Roses huvud, som svävade ovanför en bärbar tron tillverkad av en övergiven termitstack.
Han bad en djävulsk betjänt att klia honom på hakskägget och grubblade en stund. Sedan befallde han …
— Hallå! … Ni, Monroe! Ge den där ynkryggen en örfil!
— Med nöje! skrek Marilyn och slog Henri hårt, i tron att hon bara hade träffat hans aura. Det måste sägas att allt ännu inte hade återgått till det normala efter invasionen. Ungefär som efter ett omfattande strömavbrott. Alla abonnenter kopplas inte på samtidigt igen.
Marilyn försökte indirekt få sin partner att förstå att hon bara spelade hatisk. Hon satte pekfingret mot pannan, som en sorts varning.
— Ring, ring! Hallå, din idiot! sade hon … Finns det någon hjärna under den där skallen?
Sedan knackade hon med knogarna uppe på Henris huvud.
— Knack! Knack! Knack! … Hallå! Hoho! Är det någon där som hör mig? … Hallå! Hallå! Hallå! å … å … Här finns ingenting, men det ekar! Åh! Här finns härsken hjärnsubstans!
— Jag är inte döv, jag har förstått, din hysteriska pratkvarn! svarade Henri med ögon stora som biljardbollar.
Med hjälp av änglarnas språk och telepati lät han henne förstå att om hon inte genast började slå honom igen skulle han göra det själv.
Smack! Henri ryckte till av örfilen, som kanske inte var uppriktig men ändå kändes ordentligt. Hans rodnande kind bekräftade det.
— Nu ska ni turas om! Snabbare och hårdare! krävde alla djävlars ledare, som njöt av hela sitt eget elände.
Utan att tveka, med en enda tanke på att rädda den andres själ, lydde de båda och låtsades ivrigt vilja misshandla varandra och känna allt större motvilja. Om de fortfarande hade haft sina kroppar skulle blodet ha forsat i strömmar över deras ansikten. Under slagväxlingen förändrades rytmen så mycket att de till slut gav varandra örfilar samtidigt. Kraften i slagen kastade dem båda till marken i samma rörelse.
Vilken otur: ett avbrott i aurornas funktion hade just upphört. Annars skulle de ha lidit mindre.
Trots generalens skällande och tjut efter fallet — han kunde ju inte applådera — började det påstådda slagsmålet tråka ut honom. Han var nöjd med vad han hade sett och kände nu mindre njutning av detta så väl spelade hat … (»han reste sig från sin stol …«), så han lyfte huvudet och utstötte, gapskrattande, ännu en befallning … samtidigt som han släppte ifrån sig en av sina vindar … genom munnen. Denna egendomlighet gav honom en idé. Han tänkte: »Om jag ger min kropp order att fisa kan jag hitta den igen genom den pestilens den sprider.«
Sedan befallde han med ett brett leende …
— Och nu … kopulera! Sätt fart!
Paret, som redan stod vända mot varandra, verkade förlamat. Ingen av dem hade väntat sig detta lystna krav. De kände behov av att förlåta varandra och kasta sig i varandras armar och närmade sig försiktigt. Just innan de skulle röra vid varandra vände de sig om och såg på det vedervärdiga huvudet för att förvissa sig om vad Rose egentligen ville.
— Vill ni att vi ska … sade Marilyn och Henri efter varandra.
— Om ni inte gör det hittar jag ett sätt att tvinga er. Förstått! Så sätt i gång! Ni kommer dessutom att bli ännu mer äcklade och motbjudande om ni kysser varandra! Ha! Ha! Ha! … Ännu bättre: jag vet att ni kommer att vilja kräkas på varandra om ni gör det långsamt, medan ni smeker varandra med bitterhet. Särskilt efter att ni har slagits och gett varandra sådana örfilar. Tabarnak! Vad jag älskar hatet! Såvitt jag vet har stark fiendskap aldrig skadat vreden! Otroligt! Nå, vad väntar ni på?
Med slutna ögon kysste Marilyn och Henri varandra passionerat, med äkta intensitet men med spelad avsmak. Som vissa av dessa likgiltiga kyssar på jordiska pornografiska webbplatser. Rose genomskådade ingenting. — Och det misshagade honom inte. Låt oss säga det. Sedan smekte de, förenade i sin kärlek, varandras kroppar med åtrå och låtsades samtidigt känna en viss leda som fångade djävulen i hans fantasier. De gick så långt i sin djärvhet att de smakade på varandra … under sin omfamning, som inte var alldeles … påtvingad. Djävulen dreglade över vad han trodde var sexuellt färgad fientlighet. Efter den köttsliga inledningen kom förspelet till den slutliga orgasmen. Henri trängde in i Marilyn. Marilyn tog emot Henri. Hon höll honom tätt intill sig, han sträckte ut sig. Hon lät honom fly, han kom tillbaka utan att ha gett sig av. Som en siren kallade hennes sköte på älskaren som strandade på hennes fuktiga marker … Sedan höjde hon sig som en våg så att han på nytt kunde försvinna in i henne. Henri seglade mot mynningen av denna vik med stigande tidvatten. De blandade sina auror utan att general Rose märkte något.
Ett sken tycktes uppstå kring Fleur. Älskarna hade fastnat i sitt eget spel. Ingenting kunde längre hejda dem. Allt omkring dem bleknade. Ingenting kunde avleda dem från deras svävande glädje. Rörelserna fortsatte med än större kraft. Deras rytm påminde om örnens flykt. Hastigheten ökade, och takten liknade nästan falkens vingslag. Henri flög, Marilyn svävade. Hon lät sig bäras av hans andedräkt och följde honom sedan. De andades som när de ännu levde.
Som ett par vildgäss på flyttning, utan att förlora riktningen, färdades de rakt mot platsen där de skulle tas emot. När deras vägar nästan nått sitt slut tillkännagav deras önskningar, förvandlade till en duva, det sista budskapet. Evigheten tycktes plötsligt pressas samman i deras själar. Till sist kysstes de utan att dölja sina verkliga känslor. Nej, för det kunde de inte längre.
Rose insåg att han hade blivit lurad. Han skulle just reagera och döma de båda älskarna till fasansfulla straff när Fleur kom närmare, omgiven av ljus. Hon höll voodoodockan och hade åter börjat dra ut nålarna.
— Ni här! Tabarnak! Ge mig den där dockan. Den är min.
Men Rose, som inte hade sin kropp inom räckhåll, kunde varken ta föremålet eller hålla i det. Han kunde inte heller kalla på någon av sina medhjälpare, för ingen av dem hade längre horn. Till hans stora förtvivlan hade alla hans djävlar blivit lika människor.
Ju fler nålar Fleur drog ut, desto mer tycktes hennes medvetande återvända. Ju mer hon kom till sans, desto starkare lyste hon. När skenet var som intensivast, starkare än elden och klarare än solen, kröntes och omslöts hon av en energisfär, som om den rymde alla universums energier.
Denna magi var så överväldigande och omöjlig att bortse från att inte ens Marilyn och Henri kunde låta bli att betrakta och beundra underverket, utan att för den skull släppa taget om varandra.
— Så vackert! Och titta, till och med Rose des Vents är alldeles förstummad.
Sedan stannade sfären ovanför paret, utan att upphöra att stråla, utan att upphöra att skänka åskådarna hela sitt överflöd av ljusvågor.
Rose blev orolig, ångestfylld och till slut hysterisk.
— Vad är nu detta för något! Inte nog med att ett original dyker upp från ingenstans. Inte nog med att en skådespelerska och en grön yngling förhäxar och lurar mig. Nu ska dessutom andra ställa till med fyrverkerier. Här är det jag som sköter elden! Om ni inte vet det ska jag minsann stoppa upp den där bak på er! Då ska ni få se vem det är som håller facklan här!
Rose, som redan var vit, blev inför denna uppenbarelse ännu blekare av häpnad.