Clarence, spindeln, höll på att färdigställa sitt nät och dolde därmed ingången till intet. Alla försökte ropa på varandra. Alla utom Tonton Maxime, som visste att försöket var förgäves, rentav hopplöst. Till slut övermannades de av en djup trötthet, som om var och en fortfarande hade en kropp där i det absoluta tomrummet. Snart föll de i tung sömn och snarkade allihop, till och med ängeln, som sov för första gången i sitt liv.
Intet föreföll tomt …
Inga gestalter syntes.
Ändå uppstod en första drömlik förnimmelse.
— Hallå! Jag talar till den som vill drömma om mig! Det är jag, Henri! Säger ingen någonting? Jag känner ingenting … Jag drömmer att jag letar efter er i denna frånvaro av allt. Nu har jag förstått en sak! Inne i intet är vi ingenting.
— När man är ingenting är det naturligt att man inte längre kan ljuga för sig själv. Vad säger jag?! Känna sig själv. Jag väntade på att någon av er skulle börja drömma här på denna icke-plats, så att jag kunde tala med honom, lugnade Tonton Maxime, som kände sig hemmastadd både i intet och i drömmarna.
— God dag på er! Det är Potatisskal här! Vi har en känsla av att sväva, som i ett tillstånd av högsta nåd! Att sova är intressant, att drömma ännu mer. Sover vi allihop? drömde ängeln outtröttligt inom ramen för denna märkliga drömtelepati.
Det blev som en lång tystnad … Som om deras drömmar svävade omkring. Plötsligt blev Henri orolig, för Marilyn hade inte svarat.
— Marilyn! Marilyn! … Var är ni? … Svara! … Har någon hört Marilyn drömma? … Har hon tagit kontakt med någon av er båda?
— Nej! Vi har inte fått något telepatiskt anrop, svarade ängeln.
— Tala för er själv, ers mångfald! Man blir ju trött på att ni tror er vara talesman för hela er nedfrysning … Vad säger jag?! Er församling … Vi hit och vi dit …
— Har ni glömt Marilyn? Jag begriper ingenting. Hon var ju den första som hoppade in i er näbb, Tonton. Vad har hänt? Har ni redan gått vilse i det här gudsförgätna hålet? avfyrade Henri nervöst sina frågor.
— Nej! Aldrig. Ni förstår säkert att jag måste lita på mitt kära lilla intet.
— Drömmer jag om er, eller är ni en likblek mardröm?! hördes hon plötsligt, till de andras lättnad.
Hon överöstes med frågor från sina tre olyckskamrater.
— Marilyn, er tystnad gjorde oss illa, så att till och med våra nedsmutsade vingar darrade. Varför sade ni ingenting?
— Ja, varför har ni inte pip … Vad säger jag?! Sagt ett pip.
— Jag tyckte att jag fick vara i fred när jag höll mig undan. Glöm inte att jag riskerar att få min paradisiska framtid belamrad med en idiot, snäste Marilyn. Rädslan hade återvänt och satte tydliga spår i hennes humör. Jag måste erkänna att det just nu finns en sak hos Henri som behagar mig: tomrummet i hans huvud. Jag skulle rentav säga att intet måste vara avundsjukt på det, ironiserade hon sedan, eftersom hon ansåg honom skyldig till hela katastrofen.
— Säg mig, ni och tomrummet tillhör väl samma släktträd? Åh, framför mitt tack till det, förresten. Ni är ännu ljuvligare nu när jag inte kan se er.
— Käre Henri, får jag kärleksfullt kalla er ett riktigt rövhål?
— Ni har tur att det är ingenting mellan oss!
Detta förtjusande verbala utlopp fick ett slut när Tonton Maxime, som tyckte sig se magsår bildas i själva intet, kallade alla till ordningen.
— Tyst med er! befallde han. Uppmaningen ekade genom de andras drömmar. Vi får inte glömma att det förnekliga … Vad säger jag?! Att djävulen har invaderat paradiset.
— Om den gamla bocken verkligen styr över Eden, ser jag ingen anledning att ge mig av härifrån, sade Henri, som började finna tomheten bekväm.
— Jag har en sak att ifrågasätta … Vad säger jag?! Ett förslag. Vill ni ha ljus? … Ja eller nej? … frågade hybriden helt vardagligt.
— Hur ska vi förstå det? … Ni har ju sagt att det är omöjligt för oss att se varandra i intet. Nu erbjuder ni oss belysning för att vi ska känna oss mer tillfreds! invände Marilyn, som alltmer upplevde sin dröm som en syn som framkallade … kallsvettningar.
— Sade jag inte att vi skulle skapa lite månljud … Vad säger jag?! Ljus … Jag menade faktiskt att kasta ljus över situationen, förtydligade Tonton Maxime med en lätt suck av missmod.
— Jag vet inte om ni delar min åsikt, käre ängel … Jag har en känsla av att dessa två själar tycker mycket om varandra. När allt kommer omkring märker man ju inte att det finns en särskild dragningskraft mellan två atomer förrän de har förenats. Eller hur?
Henri harklade sig … Han låtsades till och med yra om självständighet i sin dröm.
— Kom igen, Tonton! Vi behöver inte dra ut på evigheten längre. Vad har ni att föreslå?
— Minns ni det lilla hål som Clarence täcker med sitt nät? … För yttervärlden är det ingenting. För oss är det nu en öppning i intet, en möjlig utgång. Nåväl … det där hålet kan jag flytta på, avslöjade det absoluta tomrummets väktare.
— Och sedan då? … drömde de unisont, inhöljda i misstro.
— Det egendomliga med intet är att det alltid finns överallt … på samma ställe. Men det är lätt att flytta på ingången. Alltså den lilla öppning som Clarence har dolt. Så dra åt helvete! … Vad säger jag?! Låt oss gå till helvetet. Vi beger oss hem till djävulen och visar honom vad vi går för! hörde han sig själv säga, lika skrävlande som Henri.
— Ni är sannerligen inte räddhågad, Tonton, sade de alla i kör.
— När djävulen är borta dansar de fördömda på bordet. Rose des Vents är inte längre i helvetet utan i sängens hetta hos den gode elden … Vad säger jag?! Mitt i stridens hetta hos den gode Guden. Därför har vi fritt fram att spela honom ett spratt. Ger ni mig grönt ljus att flytta hålet? …
— Vad har ni i kikaren, Tonton Maxime? Vi kommer att brinna upp i lågorna innan vi ens hinner säga aj! frågade Marilyn oroligt.
— Intet kan inte brinna, och det blir aldrig en luftballong som förs bort av en eldtornado. Jag kan alltså bestämma var vi ska stanna med minsta möjliga risk, svarade han oberört och stolt över sig själv.
Hybridens plan var egentligen mycket enkel: att hitta något som Rose des Vents höll kärt. Kanske ett gammalt minne eller rentav helvetets allra första låga! Marilyn tvivlade på att det över huvud taget fanns något sådant. Tonton Maxime kontrade med att en varelse som Rose des Vents utan tvekan var öppet materialistisk.
Utan att resten av den lilla gruppen märkte det hade Tonton Maxime redan flyttat den minimala ljusöppningen, mindre än en tusendel av ett knappnålshuvud, som gav tillträde till den övriga världen.
— Så där, nu är vi framme. Det här är första gången jag kommer hit … Jag bryter sönder platsen tillsammans med er. Vad säger jag?! Bryter isen, sade han skräckslaget.
— Jag hoppas att den inte smälter alltför fort. Va? Redan! Vad ser ni i djävulens rike? Hur är elden? … Het? … frågade Henri ängsligt, med en av häpnad kvävd och hes röst.
Han blev förskräckt och trodde plötsligt att han kommit dit för att bränna bort sina återstående dagar … På sätt och vis tyckte han att omvägen genom helvetet höll på att få ett sällsynt snabbt slut.
— Det finns mycket riktigt eld, men ingen rök. Ändå … Dessa lågor! Inget att kasernera … Vad säger jag?! Inget som hindrar dem från att rasa vidare! beskrev Tonton Maxime.
Ängeln Potatisskal tycktes plötsligt visa ett nästan vetenskapligt intresse, utan att vakna.
— Vi undrar vilken sorts energi som håller den här elden brinnande, frågade han därför.
— Av färgen att döma skulle jag gissa på propangas? Vad säger jag?! Profan gas … Men … Åh, vilken olycka! Vad ska jag ta mig till? jämrade sig Tonton Maxime som en andfådd buktalare.
— Vad har hänt? fortsatte Potatisskal, Marilyn och Henri att drömma.
— Så sorgligt! När jag tittade för nära fastnade jag i min spindels nät. Min stackars vän … hon … hon föll ner i en låga! Jag vågar inte titta längre, sade han förtvivlat och gav uttryck för hela sin sorg.
— Vi delar er sorg, Tonton. Försök samla er, tröstade Marilyn, som i sin dröm försökte föreställa sig tårarna hos intets väktare. Diamanter? Vatten? Ingenting? …
Henri försökte snabbt återge sina märkliga följeslagare deras tillförsikt. Han tänkte att det bästa var att avleda hybridens uppmärksamhet.
— Varför slutar ni beskriva? Tittar ni inte längre? Hitta någonstans där vi kan komma ut … Jag menar en plats där vi kan landstiga utan att få tårna förkolnade.
— Ni har rätt. Jag måste lägga mina känslor och sinnesrörelser åt sidan för att rädda oss alla. Åtminstone kan jag fortsätta utforskningen till minne av min ömma och trofasta spindel!
Tonton Maxime återfick modet och vädrade redan en möjlighet att fly.
— Åh, den lilla rackarungen! utropade Tonton Maxime i en glädje så överväldigande att den nästan exploderade.
— Vad är det? Har ni sett en blomsterprydd demon?
— Nej! Min lilla spindel lever! Något så otroligt! … Ni kan aldrig gissa vad hon gör! drömde han medan han kikade genom den mikroskopiska öppningen mot helvetet. Vet ni, Potatisskal, hon kommer alltid att förvåna mig. Lågorna skadar henne inte. Kanske tror ni mig inte. Hon spinner ett nät runt lågorna för att fånga dem. Bered er på att vakna. Jag ska ta oss ut genom min zirgouille.
Innan någon av dem hann reagera hade de alla kommit ut ur intet.
— Ser ni! Hon lider inte av helvetet. Och såvitt jag kan märka gör inte vi det heller.
Förvånande nog var marken inte brännhet utan ljummen. Clarences nät fungerade som värmeisolering. Helvetet verkade snarare varmt än glödhett, något som förvånade Potatisskal och naturligtvis lugnade Henri. Alla föreställningar som formats sedan tidernas begynnelse, hela den nedärvda bilden av helvetet, föll samman som dominobrickor.
Men omgivningen var metallisk och bullrig. Inga skrik, inga klagorop och inga förgäves böner om hjälp, utan ljud från gnisslande remskivor, skrammel, metalliska skrapningar och kugghjul som inte smorts ordentligt. Ingen kvävande svavellukt, men ändå påträngande odörer av diesel och överhettat gummi. Föga rök, desto mer damm. Som en gammal fabrik i akut behov av ombyggnad. Det fanns knappt någon färg. Den dominerande nyansen var rost. Alla fyra stannade till kring Clarence, som fångade en låga och sedan ännu en.
Hon spann med en häpnadsväckande hastighet.
Med en honungsljuv, nästan oanständig röst försökte Tonton övertala sin spindel att återvända till sitt hem.
— Kom, min vackra Clarence, kom hit till ditt lilla ombonade innertak, sade han och spärrade upp näbben på vid gavel inför henne.
Clarence ignorerade honom fullständigt och fortsatte bygga mängder av nät. Hon broderade i en nästan helvetisk fart. En äkta Bryggespets av silke som på samma gång var starkt, invecklat och förfinat. Hon drog upp en väg åt dem. Den himmelska världens fenomenala natur följde en intuitiv logik.
— Då går vi! sade följeslagarna och trängde fram med ett försiktigt mod bland lågorna som Clarences nät höll fångna.
Gälla ljud nådde gruppen, som om någon drog långa, spetsiga naglar över skiffertavlor. Dessa ljud framkallades av att nya laster uppstod.
De tog sig långsamt fram längs gångarna som spindeldjuret klätt med nät. Omkring dem bredde labyrinter av komplicerade konstruktioner ut sig, uppbyggda av rör, hävstänger, krokiga balkar och ändlösa skruvar, som en kuliss från världens undergång. Skräcken fick dem att rysa.
Framför dem … en väldig sal med luft förgiftad av fuktigt damm. Den liknade ett smutsigt, grått laboratorium med väggar som på ett märkligt sätt verkade svettas, även för att vara helvetet. Här arbetade några smådjävlar utan större entusiasm med att skita fram framtida synder. Klädda i röd latex och svart vinyl, i sadomasochistisk stil, försökte de uppfinna hittills okända frestelser. Allt detta medan de lyssnade till de gälla ljud som de själva hade tillverkat.
Henri lade märke till att dessa ondskans kemister hade fickorna fulla av lågor. Lite snåla var de visst. Girigheten, utan tvivel. De stannade ofta för att räkna lågorna. Av misstag trampade en liten djävul på en som hade fallit till golvet. Eftersom eldstungor kittlar demoner vred han sig av skratt. Alla började slita och dra i varandra för att komma över den dyrbara, vackra och lustiga lågan.
Tonton Maxime, paret Toutrec–Monroe … och ängeln fick ändå intrycket att dessa arbetare, som såg klena men tåliga ut, dessa ondskans små tekniker, ständigt försökte trotsa och provocera laboratoriechefen. Vid varje order rådfrågade smådjävlarna en kollega, alltid samma person. Denne representant för deras behornade kamrater kontrollerade då i en svartkonstbok att den infernaliska proceduren hade följts. Sedan stack han, beroende på hur han tolkade det kaotiska kollektivavtalet, laboratoriechefen i baken med spetsarna på sin egen treudd — eller lät bli. Dessa uppfinnare av själsliga plågor klagade på allt och ingenting, särskilt på forskningsvillkoren. Ju fler krav de ställde, desto krångligare blev arbetsuppgifterna.
Henri hörde deras chef säga: »Varför göra det enkelt när man kan göra det infernaliskt?« Marilyn, som fick allting översatt för sig, drog den oskuldsfulla slutsatsen att helvetet gick på sned, som allt annat som är alltför byråkratiskt.
Bråket mellan djävlarna blev så häftigt att de övergav sitt lilla arbete för att gå och ta sig en rejäl sup lite längre bort.