— Jag kanske är er fribiljett! Men det ger er ingen rätt att slita lemmarna av mig! rasade hon.
— Förlåt, det var som om mitt sinne hade domnat bort, svarade Henri och granskade sin ännu krampaktigt knutna hand.
— Så besynnerligt, den här känslan i armen. Som om blodet fortfarande rann i mina ådror. Det känns som om själen hade stelnat till. Gör mig inte illa igen … Snälla ni! vädjade hon.
— Till mitt försvar: hur skulle jag kunna veta att jag skadade er? Det är första gången jag är utan kropp. Inte den minsta normala känsel … kroppsliga förnimmelse, menar jag.
— Herr Toutrec, jag förstår att ni alldeles nyss har anlänt till livet efter detta. Ni befinner er i en besvärlig situation och lider av tidsförskjutningens verkningar. Men låt oss vara överens om en sak: det var inte min kropp ni gjorde illa, utan min själ.
— Jaså! Det är sant att en själ inte blöder. Men är den känslig? Aj! Vad gjorde ni med mig? … Aj! … Det gör ont i spetsen på min … Det var ni som …? Jag befaller er att sluta, annars vrider jag om öronen på er!
— Jag nöp er med blotta viljekraften. Föreställ er då hur ont ni gjorde mig, med händer lika starka som ett skruvstäd. Jag skulle kunna göra värre saker mot er. Men paradiset är ingen brottningsarena.
— Jag ber om ursäkt. Lova mig bara att ni inte flyr, bad han och aktade sig för att verka svag.
— Ett löfte är bara ett tidsbundet villkor. I det absoluta existerar det inte, eftersom det där saknar existensberättigande. Jag kan alltså inte gå med på ert förslag. Däremot kan jag låtsas känna er, så att jag kan vittna desto sanningsenligare mot er. Om det skulle behövas … tillade hon.
Henri låtsades ha fått ett dammkorn i sitt tredje öga, som redan höll på att försvinna, medan han funderade. Han tänkte: ”Var skulle man kunna gömma sig bättre än i oändligheten? Jag skulle gärna låta henne gå, men om jag blir infångad kanske de låter mig tillbringa några ljuvliga århundraden i hennes sällskap. Det skulle svalka glöden.” Han gnuggade sig sakta på näsan med avslappnade fingrar, nästan som om han hittat på något rackartyg, och betraktade Marilyn.
— Jag tänker inte binda fast er, och ni får uttrycka er fritt. Ni kan till och med skicka nödsignaler till vem som helst! Men glöm inte att jag har över sju miljoner chanser att vara er halvmåne. Ni får till och med blinka åt Elvis Presley om ni vill.
— Kungen? Ingen risk att han skulle rädda mig.
— Är rock'n'rollsångaren en fegis?
— Nej. Men så snart han hade kommit hit … fick han ett sådant utbrott! Han ville prompt återfödas som ett askträd för att bli en akustisk gitarr. Nåväl! Vad föreslår ni nu? frågade Marilyn, som sökte ett sätt att vända maktförhållandet.
— Finns återfödelse alltså på riktigt? frågade Henri Toutrec förbluffat.
— Bara för dem som önskar det.
— Bra! Tills vidare stannar ni hos mig. Vi ska ta oss obemärkt fram till de där bergen i klara färger. Vi ska simma och låta oss flyta med i den vita floden, befallde han, redan beredd att kasta sig i.
Ämnet var långt ifrån vatten och spred en doft av rosor och honung.
— Tänker ni verkligen kasta oss i det där? tillrättavisade Marilyn honom som en ilsken skolfröken. Ni låter er styras av er överdrivna dumdristighet! Att dyka i den floden vore som att bada i sin soppa. Det är flytande andlig näring, eteriska vitaminer.
Hon tystnade, såg honom rakt i ögonen och bet sig i läpparna.
Ett lejon passerade.
Sedan fortsatte hon:
— Jag anar en viss oro … Var lugn. Här river eller biter inte lejonen, och insekterna varken sticker er eller surrar kring era öron.
— Jag måste ha hört fel. Påstår ni att det finns insekter i paradiset? När vi ändå håller på kan ni väl säga att det finns mikrober också.
— Mikrober? Var inte löjlig! Deras paradis är de beboeliga planeterna, sade hon och lät ett leende breda ut sig över sitt underbara ansikte.
— Nåväl. Men tillbaka till våra fjärilar … sade han och besvarade leendet. Vägen är enkel. Vi följer kanten av soppskålen … mycket försiktigt. Sedan kan vi söka skydd och lugna oss … bland de där färgsprakande höjderna, som skulle inspirera vilken fauvistisk målare som helst, avslutade Henri och tog varsamt Marilyn i handen. För första gången.
Beröring. En särskild energi föddes, som när tillgivenhet börjar spira.
— Jag måste medge att ni förvånar mig, herr Toutrec. Tycker ni om konst och kultur?
— Jag har faktiskt inte bara dåliga sidor, ska ni veta, svarade Henri, en aning stött. Ni vet i själva verket ingenting om mig. Men jag ska berätta allt, sade han och kastade en blick bakom sig.
— Po … po … portarna till pa … paradiset är borta! stammade han, skrämd av deras försvinnande.
Han fruktade verkligen att en flygande änglapatrull skulle ingripa efter ett larm från Potatisskal.
— De har inte gått upp i rök. Det är som vit magi, ett illusionisttrick. De finns fortfarande där. Trots att de är så stora syns de bara på mindre än fem meters avstånd. På så sätt slipper man tänka på helvetet.
Hon fortsatte:
— Fast … då måste portarna förstås också vara öppna … Förresten, stängde ni dem efter er?
— Jag vet inte. Varför skulle jag ha gjort det? … Då är det ju ännu mindre risk att någon går rakt in i dem! skämtade han, föga bekymrad över följderna för alltför tankspridda eller sömngående själar.