»Jag undrar om vi alla dör med något vi har glömt«, hörde Henri Toutrec sig själv tänka när han såg en flock ankor flyga längre ner. »Är det ett tecken på att vi ibland ömsar skinn här i livet med ett enda vingslag?«
Han flög ännu högre. När han nådde nimbostratusmolnens höjd upphörde den långa rörelse som förde honom mot himlavalvet tvärt. Hans onödiga kommentarer tog slut tillsammans med hans sista resa.
Då framträdde en egendomlig, alldeles ny omgivning.
— God evighet, min vän! Har ni lösenordet? rabblade en ängel som granskade honom över sina halvmåneformade glasögon.
Den himmelska varelsen hade ett läsaransikte (kanske just ert). Han var klädd i en mycket vid vit toga som nådde till mitten av vaderna och stod framför en talarstol av chokladglass. Bakom den bevingade vakten bredde en fascinerande miljö ut sig, lik ett kommunalt bibliotek i en storstad. Där fanns böcker med pärmar av kristall och sidor av glas, lika mjuka och böjliga som om de vore gjorda av vatten eller något slags gelé. Verk av alla storlekar öppnade och slöt sig efter betraktarens blick. Ovanför svävade fläktar vars snöflingeformade blad då och då frambringade små regnbågar.
— Vad säger ni? … Kräver ni ett lösenord sedan döden redan har passerat? svarade Henri, som just då var mer medveten än under hela sitt liv. Medan han sade detta nöp han sig i ett finger för att försäkra sig om att han verkligen var död. Att nypa sig utan att känna smärta roade honom storligen.
— Kom igen, skynda på! Jag har annat att göra! Ta emot förvirrade själar som bär kulramar kring halsen! Men hur ser ni egentligen ut! utbrast ängeln medan han med uttråkad min bläddrade i flera motstridiga versioner av högt skattade heliga skrifter.
En tunn regnbågsstrimma snuddade lätt vid hans oklanderliga vingar. Som om varelsen ångrade sin ovanliga bryskhet ansträngde han sig för att bli tydligare och varsammare. Vördnadsfull artighet.
— Min allra käraste herre, vi har den ringa äran att presentera oss. För närvarande lyder vårt upphöjda namn Potatisskal, förkunnade ängeln med ihålig röst och slutligen värdig intonation.
— Vilket idiotiskt namn! reagerade Henri oförskräckt.
— Vi delar er uppfattning. Men vi kan ingenting göra åt saken. Här återvinner vi allt! Föremål, språk, namn och läspningar. Vi betalar priset för människors och andra intelligensers slöseri. Men jag oroar mig inte. Änglaorden ger oss tillåtelse att byta identitet när som helst.
— Underbart! Jag älskar också att ta mig nya stilar. Men om ni ändrar ert namn, hur kan ni då vara säker på att någon annan ängel inte redan har valt samma etikett?
— Om det händer börjar våra näsor klia, och så snart vi blivit varnade av detta fenomen byter vi namn på stället. Så enkelt är det! Jag upprepar: har ni lösenordet?
— Har ni några ledtrådar? … Någon bakgrundshistoria? frågade den gode mannen i sin tur.
— Om vi avslöjar det minsta om lösenordet vässas er intuition och er slutledningsförmåga. Vem vet om vi då inte får en smäll över våra upphöjda fingrar, svarade Potatisskal och blåste försiktigt mot en av bibliotekets hyllor.
En dyrbar liten skrift svävade då i mjuka sicksackrörelser fram till Potatisskal, som med en lätt beröring slog upp den önskade sidan.
— Men vi måste kontrollera vissa saker …
Sedan började ängeln läsa …
— Lösenordet utformades och antogs av Ärkeänglarnas orden efter den berömda affären Patouchalapomme: en sömngående ängel som under en av sina omedvetna vandringar hade hamnat i helvetet. Lyckligtvis hittade han, fortfarande sovande, tillbaka och återvände. Skyddet finns också för att hindra listiga oönskade gäster som ni, som kanske skulle använda sin uppfinningsrikedom för att ta sig in på vår fridfulla plats. Men om ni hör till dem står ert namn längst bak i den här skriften …
Sedan rörde han varsamt vid pärmen för att komma till registeravdelningen. Sidan var blank. Där fanns ingenting.
Potatisskal började bli blå av förlägenhet.
— Den är tom! Inte ett enda namn! Varken ert eller något av era alias! Ingen! Det är inte normalt att ni står framför oss.
Potatisskal grubblade nervöst.
— Hade ni möjligen en liten ohederlig avsikt att lura oss? Här står ni framför oss, ni finns inte upptagen bland de listiga och ni känner inte svaret.
— Om det är så svårt att hitta mitt namn i era flygande böcker beror det säkert på att prästen Tourabalais har förbannat mig! Om det inte var fågelflocken som förde min själ på avvägar. Säg mig … de som kommer hit, hur får de reda på svaret? inflikade Henri, utan baktankar eller slughet.
Vakten blev blå av förlägenhet. Han kunde inte rodna, för oavsett känsla var blått den färg som avslöjade änglarnas sinnesrörelser. Potatisskal andades lugnt och funderade på hur han skulle upptäcka bristerna i en eventuell bluff. »Ska jag avslöja för honom att 'Hou doudla dildli' är lösenordet?« tänkte ängeln och vaggade sina änglalika nervceller med den barnsliga nyckeln.
— Det här riskerar att bli långtråkigt, men jag skulle gärna dra ut på evigheten här. Kan ni bespara mig att bli grillspett åt djävulen? muttrade Henri för att bryta tystnaden som gjorde den himmelska atmosfären kyligare.
Ängeln skrattade.
Henri hade märkt att ängeln aldrig såg honom i ögonen utan envist stirrade på hans panna varje gång Henri talade.
— Har jag fortfarande kvar mina ögon? utropade Henri medan han nervöst kände efter med händerna att ögonhålorna var hela.
— Ha! Ha! Ha! Hi! Hi! skrattade ängeln högt.
Ängelns andra skratt. Han var fortfarande på sin vakt och verkade rentav en aning spänd. Han fortsatte att betrakta amatörskulptörens panna. Han fick inte skratta, för om en seraf, en ärkeängel eller någon annan tjänstgörande väktare skrattar tre gånger följer en häpnadsväckande förvandling. Han blir till en lotusblomma och mediterar i oändliga timmar över allvaret i sitt lilla arbete. Därför tvingade han sig att hålla reda på de två skratten han redan hade släppt fram.
— Men …! Vad är det med min panna? … När jag talar med någon vill jag gärna att han ser mig rakt i ögonen! … utropade Henri högt och ljudligt med uppenbar taktlöshet.
Toltrecs nästan barnsliga och djupt känslosamma reaktion fick det att klia av skrattlust i ängeln, som måste hindra ett tredje skratt … Skakad i sin plikt men ännu inte besegrad återfick Potatisskal genast fattningen.
— Oroa er inte, min herre, ni har alla era organ kvar. När en själ tilltalar oss, även den allra renaste, kontrollerar vi alltid dess integritet genom att granska pannan.
— Ett tredje öga? Nu förstår jag … inflikade Henri.
— Just det! Så länge ni inte formellt har bosatt er i paradiset … är detta tredje öga alltid synligt. Nåväl! Vi granskar noga dess pupill. Om den vidgas har vi bevis för att vår samtalspartner ljuger. Om den drar ihop sig bedrar han oss också, förklarade ängeln satiriskt.
— Det är ju absurt! Hur skiljer ni sanning från lögn?
— Vi känner igen sanningen på det regelbundna blinkandet hos det tredje ögonlocket.
— Och om jag, Henri Toutrec, säger er att jag aldrig blinkar och att jag har en kontaktlins på mitt tredje öga!
— Ni blinkade inte alls. Men er pupill vidgades när ni uttalade ordet »blinkar« och drog genast ihop sig när ni sade »kontaktlins«. Dessutom bär ni en pseudonym.
Henri var misstänksam och ville försäkra sig om att han hört rätt. Han började känna på huvudet i jakt på ett hypotetiskt tredje öra.
Han var förbryllad. Plötsligt stum.
— Låt oss glömma lösenordet för ett ögonblick, herr Toutrec. Vad är ert riktiga namn? Öh … jag menar era dubbla, ja kanske rentav mångfaldiga identiteter, envisades ängeln. Medan han återupptog förhöret slog han med vingarna för att skingra de värmevågor Henri vållade honom. Snöflinge-fläktarna räckte inte längre till.
— Det har jag glömt! sjöng Henri, som om han tänkte hitta på något bus.
— Aha! Er minneslucka är spelad, eftersom er pupill …
Potatisskal hann inte tala till punkt.
— Vill ni veta mitt riktiga namn behöver ni bara blåsa på era böcker. De kommer att svara er, snärtade Henri av.
— Ert namn! skrek ängeln och pekade mot helvetet med ena armen.
Denna myndiga gest fick Henri att se ut som en liten pojke som kissat på sig. Rädd för att förarga honom ännu mer kontrollerade han snabbt och diskret att han inte hade urinerat. Sedan lade han fram både förnamn och efternamn.
— Nom de Plume, svarade Joujou Citys borgmästare.
— Vad? sade ängeln och bad honom upprepa.
— Nom de Plume! Mitt förnamn har alltid varit Nom och mitt efternamn har alltid varit de Plume. Ända tills jag började byta namn. Det låter ju inte illa, som man säger nere på jorden.
Det syntes tydligt att ängeln höll tillbaka ett skratt, för skratta fick han inte.
— Tycker ni att det är roligt? Om jag själv hade blivit döpt till Potatisskal skulle jag inte gapskratta så där. Och … och … jag skulle inte trivas i mitt potatisskal. Så det så! Och … snälla, en sista önskan innan jag börjar känna lukten av svavel: kalla mig Henri, för det var med det förnamnet jag dog.
— Förlåt oss, herr Nom de Plume och alla era alias. Vi har fått utlopp för våra frustrationer. Mina kolleger och jag driver så våldsamt med varandras namn. Att skämta om ert var naturligt och en oemotståndlig frestelse. Hädanefter måste vi anstränga oss för att inte skratta oss fördärvade. Ty en himmelsk regel lyder: »Ingen ängel som ansvarar för mottagningen får någonsin skratta mer än två gånger under sin tjänstgöring.«
— Varför det? Skratt är ju bra för hälsan! Och för heligheten? … inflikade Henri, som väl hade uppfattat sin motparts svaghet.
Det blev en kort paus, som för att de bättre skulle kunna studera varandra.
— I själva verket har vi ingen aning om vad som föranledde de änglalika tjänstemännen att författa denna etiska kod. Vi medger att den är minst sagt märklig och att vi idiotiskt nog har avslöjat den för er.
— Precis som på jorden. Vilken byråkrati!
— Nu när vi ändå bekänner saker för varandra, herr Henri Nom de Plume Toutrec: vi har aldrig spänt våra skrattmuskler under tjänsteutövningen förut. I själva verket är vi bara en ny vikarie. Vi tvingades med vingarna i högsta hugg ersätta den vakthavande ärkeängeln i allra sista stund; han hade fått särskild ledighet för en undersökning av änglavätska. Nåväl! I min rapport ska det också stå att detta obetydliga skämt om »Nom de Plume« kittlade mig en aning i gomseglet. Men jag skrattade inte en tredje gång.
Potatisskal samlade sig och blev åter allvarlig, nästan sträng. Han såg ut som en tragediskådespelare i en makaber roll. Han försökte minnas.
— Vi har glömt en liten detalj. Vi måste granska ert förflutna innan vi skickar er till helvetet. Vi är skyldiga att låta er berätta om ert liv, ungefär som när en dödsdömd får röka en sista cigarett. Föreställ er att ni besöker er psykolog för sista gången.
Henri kommenterade …
— På jorden finns det två skäl att gå till en psykolog för ett sista samtal. Antingen är pengarna slut eller så har terapeuten hunnit gå med i en sekt mellan två besök. Nu ska jag berätta om mitt liv, utan att hälla ur mig allt och utan att betala er ett öre. Var ska jag lägga mig?
— Håll tillbaka era pajaskonster. Vi vägrar att skratta. Pfff …! Dessutom skulle det få konsekvenser som vi mycket väl känner till om vi överträdde bestämmelsen. Vad väntar ni på, herr de Plume? dundrade ängeln.
(Eftersom läsarnas och berättarens tidsuppfattning skiljer sig från änglarnas och andra evighetsinvånares, är följande sammanfattning nödvändig.)
Henri föddes alltså den tjugonionde februari. En banalitet. Hans alkoholiserade föräldrar led båda av Alzheimers sjukdom. Ännu en banalitet. Baronen och baronessan de Plume glömde kvar honom på ett gammalt barnhem sedan deras egen adoptionsansökan hade avslagits. Henri var då fyra år och firade sin första födelsedag …
Under åratal försökte barnhemmets ledning hitta ett fosterhem åt honom. Trots sin sjukliga blyghet använde Henri effektiva pajasstreck för att slippa bli vald. Inför tänkbara föräldrar kallade han föreståndaren »pappa«, men först efter att ha tagit ett verksamt laxermedel som han stulit från institutionens apotek. Skickligt lyckades han se till att man glömde bort honom ett tag … Själv glömde han aldrig Marilyn. En dag när man fotograferade alla barnen för att stärka en låneansökan lade man äntligen märke till Henri. Det väckte förvåning att han som tjugoåring fortfarande bar blöja. Han hade ju bara försökt gömma sig bland de yngre föräldralösa barnen. Den natten sög ett foto av Marilyn, gömt under hans kudde, upp hans klagolåt …
Han kände sig avvisad och rymde därifrån med ett knyte i handen som Chaplin och sina besparingar i fickorna.
Efter flera dagars vandring kom han fram till en väldig sanddyn. Där lekte en gammal man med en liten spade och byggde underbara sandslott. Med hjälp av en fickkniv snidade Henri en liten leksakskatapult åt honom ur en död gren. De blev genast vänner.
Den gamle mannen, en miljardär utan arvingar, byggde hela städer på den stora sandhögen! Han bad Henri om en andra leksak, sedan om en tredje.
När hans gamle vän dog ärvde Henri aktierna, investeringarna, fastigheterna och framför allt den gamle mannens spade. Sedan grundade han en leksaksfabrik.
Ni känner fortsättningen …
När han avslutat sin berättelse vände Henri resolut ryggen åt ängeln och sade:
— Åt vilket håll ligger helvetet? Till vänster? Till höger? Neråt? … Jag kan inte ens skymta skuggan av en högaffel.