Ännu en zirgouille. Aldrig förr hade Tonton Maxime gjort så många på så kort tid. Han hade utfört rörelsen åt motsatt håll … från intigheten till paradiset. Resenärerna hann inte ens börja drömma förrän de redan var ute.
»Jag är rädd att hon vill ha min andra hälft för sig själv«, tänkte Marilyn, som just hade vänt sig mot Henri. För tusende gången hade han svarat den sagolika svarta kvinnan. Till slut hade man börjat kalla henne Fleur, Blomma, eftersom man så ofta skickade henne att leka bland blommorna.
Marilyn ville inte se ännu en rival. Inte alls. Hon började bli en smula svartsjuk, trots att den känslan egentligen hörde till helvetets värld. Mest av allt retade det henne att hon inte längre visste om Henri var ämnad för henne, kanske rentav utlovad åt henne.
Nu tvivlade hon: hade Potatisskal tagit miste? Hon hade väntat länge innan hon vågat tro att hon en dag skulle kunna vandra fridfullt genom paradiset vid sin följeslagares sida! Hennes andra hälft! Hon hade föreställt sig att de skulle kunna utbyta tankar tack vare Lulum. Var allt detta till sist bara en hägring som redan höll på att lösas upp?
»Hur skulle jag kunna klandra henne?« tänkte hon, med tanke på den förtvivlan och omedvetna vilsenhet som Fleur tycktes vara fångad i. Hade hon inte själv upplevt något liknande?
— Förresten måste vi hitta en lösning för Fleur. Om vi inte hjälper henne kan hon till slut råka illa ut, påpekade Marilyn. Hon föreställde sig att om Fleur äntligen kunde se klart skulle det också påverka hennes egen uppfattning om Henri.
— Nu när ni säger det, Marilyn … Var är hon egentligen? Det känns som om det var ganska länge sedan hon kom och ställde sina frågor till mig, tillade Henri, som gick tillsammans med Tonton Maxime vid Marilyns sida.
— Skulle vi kunna skicka de demoner vi stöter på, som ännu inte blivit välsignade, till den sjätte himlen? föreslog Rasputin och Calamity Jane, som hade anslutit sig till dem. De skulle säkert ha det bättre där än i helvetet. Den sjätte himlen kan väl ändå inte vara så illa. Fast kanske är det bäst att hålla sig till den ursprungliga planen.
— Den sjätte himlen? … Den sjätte himlen, ja, det säger oss något. Är inte det en gammal legend som varje förnuftig varelse i paradiset borde ha glömt för blom … Vad säger jag?! … för länge sedan, inflikade Tonton.
— Det var bara ett skämt! Ni vet ju att den inte finns, fortsatte Potatisskal, samtidigt som Guili-guili flög fram och genast blandade sig i samtalet. Vi skulle verkligen ha velat se den, för det hade stillat vår eviga nyfikenhet, liksom vår hustrus. Förresten har vi ännu inte presenterat henne för er … Guili-guili, här har du Marilyn Monroe, Henri Toutrec, Tonton Maxime och några halvmånar vars namn vi har glömt.
— Tonton, känner ni till legenden om den sjätte himlen?
— Enligt rykten som hör till legenden behöver man bara blåsa mot marken medan man gräver i den. Men den möjligheten ges enbart åt dem som har en skärande förståelse för klausulerna. Vad säger jag?! … En instinktiv förståelse för saker och ting.
— Den har jag! sade Henri stolt. Han skyndade sig att blåsa och skrapa i marken och upptäckte snart den sjätte himlen en bit längre ner. En efter en tittade de genom hålet på det lägre eteriska planet, alldeles intill dem: knappt två meter nedanför. Sedan lade de en sten över öppningen för att hindra Fleur från att falla ner om hon kom tillbaka.
— Så förbluffande! Vi skulle aldrig ha vågat tro att något sådant var möjligt, sade änglaparet.
Potatisskal hade glömt att Henri Toutrec ägde förmågan att instinktivt förstå saker och ting.
— Brukar man inte säga att det finns ett korn av sanning i varje legend? »maximerade« Tonton Maxime. Låt oss nu gå vidare till planens andra fras. Vad säger jag?! Till dess andra fas. Och med lite tur kan vi kanske lösa problemet med Tårar … Vad säger jag?! … med Fleur.