Efter att ha druckit djupa klunkar av den andliga näringen fortsatte de sin flykt med förnyad kraft. Flodens sirapsliknande vätska gav dem energi och framför allt den nåd de behövde för att nå de mångfärgade bergen. De färdades allt längre in i paradiset, genom förtrollade och underbara trakter, frodiga dalar och doftande slätter. En fröjd för ögat, en vällust för luktsinnet.
När de mötte halvmånar som levde i harmoni bad Henri Marilyn hålla honom i handen. Hon vägrade inte. Detta knep hade ett dubbelt syfte: att få dem att passera obemärkta och att ge Henri möjlighet att känna på Marilyns aura.
Allt hade blivit en förevändning att låta sin själ snudda vid den älskade gisslans. Han gick så långt som att påstå att han fått en sticka i tummen. Hon tycktes spela med och låtsades dra ut den. Hon handskades med något som inte fanns, som om det vore osynligt porslin. Hennes rörelser var så varsamma att skadan föreföll verklig.
Ibland försökte han imponera på henne eller få henne att skratta för att göra henne ännu mer välvilligt inställd.
Skämtsamt roade sig Henri med att bygga inukshuker av små paradisstenar i håligheter i vissa träd. En av dem föreställde honom själv, precis sådan han var: naken, tack vare en liten avlång sten.
Så tog de sig fram utan större hinder till bergstrakten. Enligt Isaac Newton och hans följeslagerska, fru McIntosh, två halvmånar som de mött på vägen, fanns det alldeles i närheten ett förbjudet område.
Ingenting tydde på att det var en plats där det var ”förbjudet att beträda området”. Det avgränsades av en lång stig. Fåror hade bildats där hjordar av kor med mjuka, genomskinliga horn ofta hade passerat. Just innan de korsade gränsen hörde de inom sig en dov röst som förmedlades genom tanken. Budskapet uppmanade dem att vända om.
— Vänd tillbaka! Och det genast!
För att fortsätta sin flykt hade de inget annat val än att trotsa förbudet. Utan att bry sig om den stränga varningen gick de in i området. Förbluffade hörde de rösten ta till orda igen. Den här gången var det hörseln som fick arbeta …
— När ni nu ändå är här, gå på tå. Falskt fromma … Det är bättre med en diskret besökare än en högljudd voyeur. Vad säger jag?!
Henri var uppskakad; vad som helst kunde hända honom. Marilyn verkade snarare förbryllad och nyfiken. Hon såg på sin märklige kidnappare och väntade på att han skulle lugna henne. De hade kommit in i ett område som ingen brukade besöka. Här fanns inga saliga, inga halvmånar och än mindre några änglar.
Med okunnigheten som huva hade de båda satt sin fot i detta underbara gudomliga område. Det jordiska paradiset. Förr i tiden hade människor levt och förtvinat där. Utan efternamn bar de bara två välbekanta förnamn, antagligen för att skydda sitt privatliv: Eva och Adam. (I paradiset säger man det i omvänd ordning, av artighet.)
Av nostalgi hade Gud flyttat över denna trädgård från tiden till evigheten. Där hade det berömda äpplet blivit bitet i. Trots sin imponerande storlek liknade platsen en liten bonsai i ett vidsträckt, orört Amazonas med oräkneliga mammutträd.
Varken hennes kunskaper eller de himmelska legenderna hade avslöjat för Marilyn att detta gudomliga område fanns, förlorat i evigheten. Ingenting hade yppats för henne. Bara ett litet tvivel fanns kvar, förknippat med de vita molnen på den blå himlen. Molnen, som ständigt rörde sig och ändrade form, fungerade som föränderliga kartor över evigheten. En dag … hade hon lagt märke till ett moln som aldrig förändrades. Orubbligt.
Rösten hördes inte längre. Ett fullständigt lugn rådde. Inte en levande själ fanns i närheten … Henri fruktade knappt längre att något olyckligt skulle inträffa. Döden kunde inte längre skrämma honom, men det kunde evigheten, eftersom han fruktade att hamna i helvetet.
Han struntade i det och visslade medan han besteg en av kullarna i mänsklighetens allra första park. Sedan stannade han. Zen. Medan han såg ut över horisonten rann tårar som mjuka små vattenfall längs hans kinder.
Långt borta prydde en solnedgång, skönare än allt annat, ett hörn av paradiset. Tusentals andra solar deltog i skådespelet, som vittnen, som medbrottslingar. Den här solen, som för ögonblicket överskuggade de andra, lyste upp paradiset. Himlakropparna turades om att leka kurragömma med horisonten.
Allt ingick i ett ändlöst, ofattbart skådespel. De påminde Henri om mobilerna som hänger över nyföddas sängar. De valsade i en karusellrörelse och kretsade kring ett större ljus. Det liknade en koreografi av energi. De förälskade visade upp sig för stjärnorna. Beroende på vinkeln hade de fri utsikt över verkligheten. Kosmos eller bara en stjärnbeströdd himmel, efter hänförelsens nyck.
Marilyn hade anslutit sig till Henri. Trots allt som skilde dem åt betraktade detta tillfälliga par den magiska horisonten.
Nedanför kullen, dåligt gömt bakom ett träd som saknade en frukt, iakttog ett märkligt djur dem. En hybrid. Djuret stod orörligt och var resultatet av en häpnadsväckande korsning. Det liknade en jättelik pingvin med gener från ett näbbdjur, vars ena mor- eller farförälder tycktes ha kurtiserat en hämpling och lämnat efter sig dess manér. Ändå hade varelsen en rörande blick.
Med ögon stora som ballonger vände sig det omaka paret långsamt om. ”Vad i all världen är det där?” tänkte de och höll uppsikt över egendomligheten.
Djuret rörde sig fortfarande inte. Orubbligt. Nästan försänkt i ett annat medvetandetillstånd. Som hypnotiserat av de ovanliga besökarnas närvaro i denna ensliga del av området.
Till slut vaknade Toutrec ur sin dvala. Stolt och lycklig över att få spela beskyddare åt sin sköna spände han ut bröstet som en påfågel på steroider. Han tilltalade djuret i en ton som var ovanligt befallande för en man med hans läggning. Det lät långt ifrån skrämmande. ”Bu! Bu!” hoade Henri som en hes uggla.
Djuret hade ärvt näbbdjurets ankliknande näbb och hade därför stora talsvårigheter som gjorde det svårt att uttrycka sig tydligt. Trots detta språkliga handikapp tilltalade varelsen dem på ett språk och med uttryck som trots allt gick att förstå.
— Inte va rädda! Göm int ... inte er. Ingen panik ni. Vad säger jag?! Klapp! Klapp! Det lät som när man rättar till en illa sittande delprotes, fast här var det näbben som sattes på plats.
— Vilken tur att jag har språkets gåva! skröt Henri.
Sedan tystnade han, medveten om hur dumt det han nyss sagt lät. I synnerhet som han just lagt märke till att varelsens gap var alldeles tomt. Ingen tunga, inga tänder. Inte ens en tillstymmelse till halsmandel.
— Inte läbb ... lätt att tala med en näbb. Särskilt när man sak ... saknar övning. Vänta ett ögonmlick ... ögonblick. Vad säger jag?!
Djuret, som var lika skrämt av deras närvaro, vände dem ryggen. Sedan ägnade det sig en god stund åt rytmiska sångövningar, diktionsträning, uppvärmning av ansiktsmusklerna och våldsamma näbbklapper. När det vände sig om igen upptäckte det att de båda samtalspartnerna försökte kväva sitt skratt. De kiknade åt att ha hört den trots allt ganska sympatiska varelsen öva på sitt uttal. Som barn ertappade med handen i syltburken lade de huvudet på sned och sneglade åt sidan i fantasifullt förföriska poser.
— Den som hånar andras vitsar förtjänar inga vitsiga hån. Vad säger jag?! Jag tänker inte skälla ut er. Men föredrar ni att jag talar med er genom telepati, som jag gjorde nyss? artikulerade djuret med häpnadsväckande tydlighet.
Andlösa, förlägna och en smula skamsna skakade de båda på huvudet till svar.
— Gud själv har gett mig lov att komma hit för att få lite omväxling. För att picka i mig lite trevlig tid i den här delen av paradiset. Va? Och så håller jag vakt. Ni förstår, evigheten i intet är lång och enformig.
— Vad fick Gud att skapa intet? frågade Henri och Marilyn i kör, som om de genomförde ett hårt förhör.
— Det fanns inget motiv. Det var en basar ... vad säger jag?! En slump. Jag minns inte vilken dag, men en dag när han just skulle börja skapa fick han plötsligt en stunds frånvaro … Huvudet blev alldeles tomt på idéer, och när han inte skapade någonting uppfann han intet. Rädd för att några varelser skulle gå vilse där skrek han fram mig ... vad säger jag?! Skapade han mig … För att jag skulle hindra vem som helst från att gå in.
— Men om ni befinner er där inne är det ju inte längre intet, eftersom det faktiskt finns någonting där! Tycker ni inte det? invände Marilyn, som försökte finna logiken i Tonton Maximes irrationella resonemang.
— Jaså minsann! Det hade jag inte täckt på. Tänkt, menar jag. Vad säger jag?! Hur som helst är intet så stort, lika oändligt som oändligheten själv, att jag där inte är någonting alls. Gud har motoriserat mig. Vad säger jag?! Auktoriserat mig att komma hit och koppla av i hans rike. Får jag höra er åsikt om mina senaste maximer? frågade Tonton Maxime.
Marilyn, som älskade sådana, behövde inte övertalas.
Henri däremot lyssnade förstrött när Tonton citerade sina senaste påfund. I själva verket funderade han på hur denne historieberättare skulle kunna hjälpa honom.